Parkvakten Denise Erikssons blogg: Fem veckors tuff utbildning

Denise Eriksson under utbildningen. Foto: Privat

Denise Eriksson under utbildningen. Foto: Privat

Vår bloggserie om 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar fortsätter. Hon är på plats i Sydafrika och ingår i en antitjuvjaktsorganisation. I första delen (läs den här) berättade Denise Eriksson om beslutet att engagera sig för noshörningarna. I del två får vi läsa om hennes första steg på vägen och den tuffa utbildningen.

Läs alla delar i serien här.

Del 2: Fem veckors tuff träning

”Den 24 april åkte jag för tredje gången ner till Landvetter flygplats med sikte på Sydafrika. Nerverna var återigen på plats och väskorna var packade. Av någon anledning så lyckas jag alltid överpacka och få övervikt på väskan, men ändå har jag aldrig tillräckligt med kläder med mig. Är det något som händer andra eller är det bara jag som är världssämst på att packa?

En av anledningarna till att Denise bestämde sig för att utbilda sig till parkvaktare. Foto: Denise Eriksson

En av anledningarna till att Denise bestämde sig för att utbilda sig till parkvaktare. Foto: Denise Eriksson

Att resa på egen hand är alltid pirrigt. Speciellt när jag alltid lyckas ställa mig själv inför större utmaningar varje gång jag reser. Att kasta mig själv ut i det okända verkar ha blivit en ny slags hobby. Men denna gången stod jag verkligen inför den största utmaningen i mitt liv. Jag hade förberett mig för detta i över ett år och en dag tog jag modet till mig och skickade in min ansökan för en kurs i anti-tjuvjakt.

All erfarenhet jag hade inom anti-tjuvjakt var från tiden jag spenderade med Protrack Anti Poaching Unit 2014, två veckor där jag observerade allt vid sidan av. Jag hade aldrig ens hållit i ett vapen tidigare.

Veckan innan jag åkte hjälpte pappa mig att skjuta med hagelbössan hemma, bara för att få ett hum om hur det funkar. Det slutade med en öm axel och en blå arm. Allt jag egentligen visste om den här kursen var att jag verkligen ville göra det. För noshörningarnas skull.

Klockan fyra på morgonen den 2 maj inleddes den fem veckor långa utbildningen. Vi blev väckta med vapenskott och smällare utanför tälten, vilket bokstavligen talat blev startskottet för den här kursen. Yrvaken och aningen förvirrad tog jag mig upp och började famla i mörkret efter påsen med uniformen som vi hade blivit tilldelade kvällen innan. Nu gällde det, det var dags för dag 1.

För någon som normalt sett inte gillar att träna så var det mycket att ta in att börja dagarna med att kräla på marken, göra armhävningar, springa i bergen och öva självförsvar medan man bokstavligen talat pucklade på varandra och kastade ner varandra på marken. Man var mer eller mindre blåslagen. Men det var sjukt roligt på samma gång. Hade man en dålig dag så var det här ett perfekt sätt att tackla ilskan. Återigen, bokstavligen talat.

Det var fem roliga, lärorika och tuffa veckor. Vi var svettiga, trötta och så hungriga! De flesta av våra konversationer handlade om mat och all mat vi skulle äta när kursen var över. Det var ett väldigt enkelt liv vi levde men man lärde sig verkligen att uppskatta ALLT. Allting som man normalt sett ser som en självklarhet annars.

I nästa inlägg tänkte jag gå in lite mer på hur exakt vi levde under dessa veckorna.”