Parkvakten Denise Eriksson: Så går bevakningen av reservaten till

Reservaten patrulleras bland annat med hund. Foto: Denise Eriksson

Reservaten patrulleras bland annat med hund. Foto: Denise Eriksson

Vår bloggserie om 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar fortsätter. Hon är på plats i Sydafrika och ingår i en antitjuvjaktsorganisation. I del sju berättar hon om hur de patrullerar reservaten, vilka risker som finns och varför en affär töms på kunder när parkvakterna kommer in.

Läs alla delar i serien här.

”I detta inlägget hade jag tänkt gå in lite mer på mina erfarenheter som den första kvinnliga anti-tjuvjägaren i reservatet jag fick chansen att arbeta i. Dessvärre är jag inte tillåten att berätta allt på grund av säkerhetsskäl. För noshörningarna skull, men också för oss som jobbar där. Om viss information kommer ut kan det medföra en stor risk.

Parkvakterna, som målat ansiktena med kol för att synas så lite som möjligt. Denise är längst till höger. Foto: privat

Parkvakterna, som målat ansiktena med kol för att synas så lite som möjligt. Denise är längst till höger. Foto: privat

Vad vi försöker göra är att först och främst täcka de så kallade ”high risk areas”, de områden som tjuvjägarna mest troligen kan komma in från samt de områden noshörningarna mestadels håller till i. Bevakningen sköter vi från fordon, samt genom att patrullera reservatet till fots och med hund.

Det är alltid personer ute, dygnet runt. Det gäller dock att vara extra alert under fullmåneperioden. Då slår de flesta tjuvjägarna till. Månen lyser upp bushen som om någon slagit på lyset i ett rum. Hur vacker månen än må vara, ber man för att det ska vara en molnig natt så att ljuset ska vara aningen sämre.

Det är inte enkelt att hitta spår på det här underlaget. Foto: Denise Eriksson

Det är inte enkelt att hitta spår på det här underlaget. Foto: Denise Eriksson

Sömn är heller inget man får mycket av, speciellt inte under den här tiden. Man är uppe innan tuppen och kan krypa ner i sovsäcken sent på natten igen för några timmar innan det är dags att gå upp och patrullera området igen. Vad vi tittar efter är bland annat eventuella spår från tjuvjägare, vilket kan vara extremt svårt att se om man inte tränar ögat att upptäcka det kontinuerligt. Man får ha i åtanke att det högst troligen inte kommer vara ett helt perfekt fotavtryck. Områdena vi patrullerar har oftast hård, torr mark så ett fotavtryck kan exempelvis bara bestå av toppen på en sko. Så det gäller att vara vaken, på sin vakt och inte bara stirra ner i marken.

Det är långa dagar, kalla nätter och ömma, stinkande fötter. Jag skojar inte, ett par av mina strumpor som tidigare var grå blev tillslut gula. Men men, det är sånt man får ta och leva med. Mottot vi levde efter var att det är farligt att lukta gott i bushen. Så jag var nog extra säker. De tre sista veckorna i utbildningen var tre veckor utan dusch. Ni kan tänka er hur man luktade. Men i och med att man bodde ute i bushen så blev man ändå ganska van tillslut. Ganska. Det var först när man fick kontakt med civilisationen igen som man märkte hur smutsig man verkligen var.

Hundpatrull under träning där en "frivillig" fick agera tjuvjägare. Foto: Denise Eriksson

Hundpatrull under träning där en ”frivillig” fick agera tjuvjägare. Foto: Denise Eriksson

Sista veckan åkte vi in till stan för att få våra vapenkvalifikationer, skriva test och så vidare. Vid samma tillfälle fick vi chansen att gå till affären och köpa mat för dagen. För att göra en lång historia kort flydde personerna inne i affären mer eller mindre fältet så fort som möjligt. Där hjälpte det inte att hålla ner armarna inte. Fläkten över våra huvuden som förde runt våra odörer bland alla stackars oskyldiga människor gjorde det inte direkt bättre heller. Jag ber innerligt om förlåtelse för det.

Så man kan säga att det är ett smutsigt jobb vi gör, men man får la ändå säga att vi verkligen blir ett med naturen i alla fall. Med tanke på att vi bär den.”