På grunda sandstränder längs svenska västkusten kan man träffa på en lång smal havsborstmask som till hör gruppen paddelfotingar och som heter Phyllodoce mucosa. Den blir upp till 7-8 cm lång. Den är rovlevande men kan också äta as. Så här års leker de och då bildar de nystan med både hanar och honor. Efter leken kan man se de slemmiga äggsäckarna fästade i sanden med larver i. Text och foto: Fredrik Pleijel
Ringmaskar är en stor djurgrupp som faktiskt tillhör jordens vanligaste djur. Många av dem är fascinerande vackra och de har en “närmast oöverskådlig betydelse i havet”. Nu har det getts ut en ny bok om ringmaskar.
Det är fem års arbete med att samla in information om ringmaskar som nu resulterat i boken “Annelida”. Där beskrivs några av de drygt 20 000 arter som utgör gruppen som kan variera både i utseende och i levnadssätt. Vissa är avlånga. Andra är knubbiga. Vissa är genomskinliga. Andra är färgsprakande. Vissa simmar fritt i vattnet. Andra lever djupt nere i botten. De flesta ringmaskarna har dock gemensamt att de tillhör gruppen havsborstmaskar, som är väldigt vanliga och har en “närmast oöverskådlig betydelse i havet”, enligt Fredrik Pleijel, forskare vid Institutionen för marina vetenskaper på Göteborgs universitet och en av författarna bakom verket.
Omslaget till boken Annelida
– Hämtar man upp ett prov från havsbottnen kommer sannolikt hälften av alla djur man hittar att vara havsborstmaskar, och hälften av alla arter likaså. De lever i alla tänkbara miljöer; från leriga bottnar på flera tusen meters djup till torrlagda tångbälten på tidvattenstränder. De kan vara rovdjur eller sedimentätare, eller leva av plankton som de filtrerar ur vattnet. De är alltså en stor och viktig del i havets ekosystem.
Boken, som är skriven på engelska, innehåller en sammanställning av 77 olika maskfamiljer från världens alla hörn med fotografier och information om deras biologi, ekologi och släktskap. Den är framför allt skriven för personer som jobbar med ringmaskar, men kan troligen även fascinera de allmänt biologiskt intresserade.
Författarna presenterar även ett nytt släktträd för ringmaskarna i boken.
– Trädet som vi presenterar är baserat på morfologiska data kompletterat med information från molekylära undersökningar av DNA och RNA. Man kan säga att vi möblerat om i det gamla trädet, till exempel var daggmaskar och iglar egna grupper förut men nu anser vi att de ingår i gruppen havsborstmaskar. Vi hoppas att det här trädet kommer att stå stabilt ett bra tag.
På frågan om det finns några ringmaskar som Fredrik Pleijel tycker är extra intressanta nämner han tre arter. Dels paddelfotingen Phyllodoce mucosa (se bild och text högst upp), dels Myrianida pachycera och Bonellia viridis.
Myrianida pachycera tillhör en grupp havsborstmaskar som brukar kallas tågmaskar och som har en ovanlig reproduktion. Hela djuret är cirka 7 cm långt och återfinns på grunda havsbottnar. Tåget består av en huvudände som är loket (nere till vänster), och som följs av vagnarna som bildar en kedja av individer som blir successivt större längre bak (till höger). Det finns hon- och hantåg och deras vagnar är fulla med ägg respektive spermier. När tiden är rätt lösgör sig den största vagnen och simmar upp i fria vattnet för att fortplanta sig. De honliga vagnarna har yngelvård för en tid, men både hon- och hanvagnar dör snart. Tåget lever vidare nere på havsbotten och bildar nya vagnar. Man kan säga att de har frikopplingsbara könsorgan. Text och foto: Fredrik Pleijel
En annan havsborstmask med udda reproduktion är Bonellia viridis. Maskens släktskap har länge varit osäker men idag vet vi med säkerhet och baserat på en stor mängd DNA- och RNA-data att de är modifierade havsborstmaskar. Djuret på bilden är en hona, cirka 10 cm i utsträckt skick. Hanen är bara några mm lång, färglös och lever som en parasit inne i honan. Äggen utvecklas till en fritt simmande larv. De adulta honornas gröna färg utgörs av ett gift som (passande nog) kallas bonillin och används för att fånga bytesdjur. Men bonillin har också en annan funktion. När larven är redo att slå sig ned på botten så utvecklas den till en hane om den känner närvaron av bonillin. Om larven inte känner av något bonillin så utvecklas den istället till en hona. Foto: Fredrik Pleijel
Läs även:
Källa: Göteborgs universitet
