Naturpodden: Vitryggig hackspett, svämskog och älvängar

Vitryggig hackspett (i hägn). Foto: Erik Hansson

Vitryggig hackspett är en av Sveriges mest hotade fågelarter. Den hade troligen varit utrotad i Sverige om det inte var för räddningsinsatser. I somras hade arten bara två häckningar i landet. Ett av den vitryggiga hackspettens viktigaste fästen är vid Nedre Dalälven. Emil V. Nilsson från Naturpodden åkte dit tillsammans med Ingvar Westman och Per Johansson, nationalparksförvaltare respektive naturbevakare på Länsstyrelsen i Gävleborgs län, för att prata naturvård och ge hackspettarna späck.

LÄS ÄVEN: • Tidigare avsnitt i Naturpodden.

Nedre Dalälven har varit ett av de viktigaste områdena för vitryggig hackspett så länge vi känner till. De lövrika skogarna längs de ofta vattenfyllda stränderna har haft gott om träd där hackspetten har kunnat hitta skalbaggslarver. Idag har stora delar av området vuxit igen med gran, en art som tränger ut lövträden som den vitryggiga hackspetten skyr. Nu är vitryggig hackspett akut hotad och endast två par lyckades häcka i Sverige i somras. Men idag utförs aktiva naturvårdsåtgärder för att gynna lövträden och indirekt den vitryggiga hackspetten.

Ingvar Westman, nationalparksförvaltare vid Färnebofjärdens nationalpark, hugger upp späcket så
att det ska få plats i ryggsäckarna. Sedan ska det ut till olika platser för att säkra så att
de få kvarvarande vitryggiga hackspettarna stannar kvar i området. Foto: Emil V. Nilsson

Älven, älvängarna och svämskogarna
Det är ett väldigt speciellt landskap vid Nedre Dalälven. Det är en ung älvfåra som ännu inte skurit ut någon riktig älvdal. Landskapet runt älven är väldigt flackt, och efter som det är en storälv så kan det bli stora översvämningar längs stränderna. Översvämningarna har präglat hela landskapet så att de speciella miljöerna svämskogar och älvängar vuxit fram.

Vattnet, översvämningarna, har fungerat som en ekologisk störningsfaktor som liknar bränderna i barrskogarna. Starr och gräs dominerar på de öppna älvängarna som verkligen står under vatten om vårarna. De gödslas av de sediment som vattnet för med sig. Under århundraden har människor slagit hö på dessa marker vilket har hållit träd och buskar borta.

Lite högre upp kommer träden, framför allt lövträd som ek och asp för de tål att stå i vatten ganska bra. De markerna kallas för svämskogar. Men idag är hela det här ekosystemet i gungning eftersom vattenkraften är så utbyggd att översvämningarna blir både kortare och mindre.

Per Johansson, naturbevakare på Länsstyrelsen i Gävleborgs län, lägger i späcket i en korg som
sedan hissas upp i ett träd. Där kan hackspettar och andra fåglar komma åt det, medan det är
oåtkomligt för hundar och rävar. Foto: Emil V. Nilsson

Översvämningarna som vi har idag är ingenting mot de som fanns för hundra år sedan. Brukandet av älvängarna har upphört. Och ett dominant trädslag som tidigare var ovanligt i dessa marker har blivit allt vanligare ju torrare det blir — granen tar över. Vi promenerar längs älvstranden åt väster. Tio knipor ligger en bit ut från strandkanten på andra sidan älven. Vi svänger av inåt skogen och kommer till en plats med en massa döda granar.

Vad är det som hänt här?
— Det här är ett område som vi har restaurerat, säger Ingvar Westman. Du ser att det står och ligger död gran. Så här har vi huggit bort gran från de svämpåverkade skogarna och det har vi gjort för att granen dels kväver lövträden och dels för att det behövs solbelyst ved, speciellt solbelysta aspar, för att många insekter ska trivas. Och den vitryggiga hackspetten undviker gran. Däremot så såg vi att när vi just hade gjort de här huggningarna här, när det fanns en massa nydöd gran, så kom det mycket tretåig hackspett hit.

Så är det lövträden som är nyckeln för att förstå varför den vitryggiga hackspetten blivit så
ovanlig?
— Ja, eller framför allt gamla lövträd. I det moderna skogsbruket så spar man lövträd, men de åker ofta i första eller andra gallringen. Så de gamla lövträden finns inte längre kvar i produktionsskogarna. Men här i Färnebofjärdens nationalpark finns de kvar. Och aspen är framför allt favoriten för vitryggig hackspett.

Vi kommer fram till en plats med en stor ek. Från eken hänger ett snöre där två korglådor är fästa mot varandra. Det är där som späcket ska läggas, tio till 15 kilo på en gång.

Varför ger ni späck till hackspettarna?
— Man vill ju framför allt ha de vitryggar som finns här kvar i området, vi vill inte att de sticker för att det är dåligt med föda för då hittar man nog inte igen dom igen. Vintern är ju svårare för alla fåglar. Det är ju inte att de blir kvar i Sverige ens en gång om de får för sig att dra iväg. Sedan är det mängder av andra fåglar som äter av späcket. Mesar kan krypa in och sitta innanför korgarna, skyddade från duvhöken och mitt i maten.

Ingvar Westman och Per Johansson. Foto: Emil V. Nilsson

Har du hört vitryggig hackspett trumma någon gång?
— I och för sig var det i samband med en häckning som jag fick höra den men då var det en känd fågelman från trakten här som sa att “nu blir den större hackspetten avundsjuk för han kan inte trumma så länge”. De har ju så mycket längre trumning, jättekraftig och lång, än den större hackspetten. Och så är de lite större också.

Lyssna på Naturpodden för att höra mer av det Ingvar och Emil pratade om. Du hör också Pär Eriksson från Upplandsstiftelsen som pratar om de unika miljöerna vid Nedre Dalälven där Färnebofjärdens nationalpark ingår, men även mäktiga Bredforsens naturreservat och det artrika Båtfors naturreservat.