Krönika: Skogskonferens med fokus på att undvika konflikter

Vitryggig hackspett – en möjlig dialogöppnare? Foto (i hägn): Erik Hansson

När skogsindustrin, Skogsstyrelsen, länsstyrelser och naturföreningar samlas i samma lokal blir det många elefanter i rummet. Inte minst när deltagarna i konferens får bestämda platser med förhoppningen att sprida ut åsikterna vid varje bord.

Läs alla krönikor här.

Skogsprogrammets årskonferens hade i år rubriken ”Varför ser vi så olika på skogen” och de drygt 200 deltagarna möttes av programpunkter som ”Varför bråkar vi om skogen?”, ”Hur får vi ökad samsyn i skogen?” och ”Konflikthantering genom att tänka utanför boxen”. I ett rum fyllt av folk med olika åsikter om skogen var det nu dialogen som skulle stå i fokus och flera jag pratade med menade att det här var ett bra steg i rätt riktning. Det verkar finnas en utbredd trötthet på skyttegravskriget och att det är så lite dialog.

Konsten att inte stöta sig med någon
Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) inledde konferensen med att prata om skogarna som en allt i allo-lösning. De ska brukas hållbart och samtidigt ta hänsyn till biologisk mångfald. De ska bli en del av övergången till ett fossilfritt samhälle och bli textilier, kosmetika och biobränsle. Det huvudsakliga målet verkar ha varit att inte stöta sig med någon i rummet.

Camilla Sandström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, tog i sitt föredrag ”Varför bråkar vi om skogen?” upp att hon faktiskt tycker att det är bra att vi bråkar om skogen. Konflikter kan vara viktiga för att hitta lösningar och vi uppmanades att bli ”medarbetare” istället för ”motarbetare” i konflikterna. Exempelvis genom att dela information istället för att undanhålla den och söka gemensamma lösningar istället för att försvara egna positioner.

Forssilfri pepp-fest
Svante Axelsson på Fossilfritt Sverige var som en tsunami av positiva budskap och konkreta exempel. Han inledde förvisso med att säga att kampen mot klimatkrisen är som att ”sikta på världsrekord med världens sämsta mellantid”, men därefter var det en stor pepp-fest. Varje morgon innan frukost ska vi till exempel vakna och tänka på att solcellerna idag är billigare än igår. Han förklarade också att hans optimism kommer sig av att teknikutvecklingen, prisförändringarna och attitydförändringarna gått långt snabbare än vad han kunnat föreställa sig.

Att Sverige ska nå sitt mål om att bli klimatneutralt till år 2045 ser han som självklart och berättelsen om att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland anser han vara viktig att ta upp. I många länder och sammanhang ses klimatpolitik som något som kommer förstöra vårt sätt att leva, men Svante Axelsson menar att klimatpolitik inte måste innebära lidande. Sverige kan fortsätta vara ett välfärdsland och därmed ett positivt exempel i klimatarbetet.

Viktig utredning om skogen
Apropå dialog och konflikter är det nu utredaren Agneta Ögrens jobb att göra en stor insats för att bestämma vad som ska gälla i skogsfrågorna. Hon leder arbetet med Skogsutredningen 2019. I juni 2020 ska hon och hennes medarbetare komma fram till hur äganderätten ska stärkas, hur internationella åtaganden och nationella mål för biologisk mångfald ska uppnås och hur en växande cirkulär bioekonomi och näringar med bas i skog ska främjas.

Deras förslag ska sedan bli ett lagförslag till våren 2021. Det troliga är att ingen sida kommer bli riktigt nöjd med det, men att dialog och kompromisser åtminstone ska klargöra vad som gäller så att konflikterna kan minska. Fram till deadline tar Skogsutredningen gärna in synpunkter. Man kunde nästan höra hur lobbymaskinerierna i konferensrummet började vevas igång efter det uttalandet.

Dialog utifrån gemensamma nämnare
Skogen är en knepig fråga. Medan naturföreningar och eldsjälar runt om i landet kämpar för att rädda de få gamla skogar som finns kvar i Sverige kämpar skogsindustrin med att måla upp att äganderätten är hotad och att skogar inte längre ska inventeras för att hitta nyckelbiotoper. Frågan om skydd av skogar är känslig och det beror åtminstone delvis på att vissa partier håller tillbaka miljöbudgeten. Hade det avsatts ordentligt med pengar till att skydda skogar hade markägare med höga naturvärden i sina skogar kunnat få betalt och då hade konflikten varit nästan obefintlig. Tills en sådan budget läggs fram får vi fortsätta hoppas på någon sorts dialog och kompromiss.

Ett annat bekymmer är att det är svårt att veta om alla pratar om samma saker. Att skogen är ”jätteviktig för klimatfrågan” verkar de flesta vara överens om. Men vissa tänker då på att skogen i framtiden ska användas till ännu mer – biobränsle, kläder, virke, smink och mycket annat. Andra ser uttalandet som det forskningen pekar på: att gamla skogar behöver få stå kvar för att fortsätta lagra kol och att kalavverkning släpper ut väldigt mycket växthusgaser.

Avverkning. Foto: Erik Hansson

Hur skapar vi dialog?
Konferensens genomgående budskap var att vi måste få till en dialog och att folk är trötta på konflikter. Det kan säkert stämma. Jag är övertygad om att lösningen är att sitta ner och samtala och mötas i kompromisser och genom att lyssna på varandra. Skyttegravar och polarisering är inte konstruktivt i dessa sammanhang. Det innebär dock inte att naturvänner inte ska rasa över saker som är helt förkastliga. När det gång på gång upptäcks att skyddsvärda skog ska avverkas så krävs protester och att allvaret uppmärksammas. Annars kommer avverkningen av gamla skogar bara fortsätta och det vore fullständigt ologiskt om Skogsutredningen kom fram till att det är en rimlig väg framåt.

Samtidigt borde dialog vara fullt möjligt. Visst finns det exempel på skogsbolag som vägrar befatta sig med naturföreningar, anmärkningsvärt många företrädare för skogsindustrin har en ton på Twitter som är medvetet konfrontativ och det finns (tro det eller ej) folk som är biologisk mångfald-förnekare. Det är kanske inte dessa personer som man ska lägga tid på att få till en dialog med och framför allt inte i sociala medier, men skogen väcker känslor och är trots allt ett gemensamt intresse.

Vi kan förenas i samtal om skogen och vara relativt överens i vissa frågor. Som i ett samtal om skogen som plats för återhämtning. Eller hur det är att vandra i skogen dagen efter ett välbehövligt regn. Eller som när Herman Sundqvist, generaldirektör på Skogsstyrelsen, kom fram till mig under konferensen och tipsade om att jag borde skriva om alla vitryggiga hackspettar som just nu ses i norra delarna i Sverige. Det är ett bra nyhetstips. Ett gemensamt intresse för en hotad art kanske är en bra förutsättningar för en fortsatt dialog. Det är i alla fall en betydligt bättre start än att föreslå att registrering av nyckelbiotoper vid avverkning ska upphöra eller att det i nordvästra Sverige ska ställas högre krav än i resten av landet på vad som ska få kallas nyckelbiotop. I en dialog behöver man trots allt börja med att närma sig varandra.