![](https://www.natursidan.se/wp-content/uploads/2020/11/Natursidan-Gotaplatsens-foto-Kowa-Prominar.jpg")
Får. Foto: Frida Hermansson
En ny studie av forskare från tio länder har granskat metoder för att förhindra angrepp av rovdjur på tamdjur. De kom fram till att stängsel, avskräckande ljud och vakthundar fungerade betydligt bättre än jakt.
114 vetenskapligt publicerade artiklar om åtgärder mot rovdjursangrepp på tamboskap har granskats av forskarna. De kom fram till att flera metoder inte utvärderats tillräckligt, men det stod klart att av de fyra populäraste metoderna var jakt den sämsta på att skydda boskap från rovdjursangrepp. Deras studie presenterades i PLOS Biology.
Av 21 studier som undersökte rovdjursjaktens inverkan på minskande boskapsattacker kom bara 12 av 21 (57 procent) fram till att det var en effektiv metod. Av de resterande nio studierna menade två till och med att jakt var kontraproduktivt, det gjorde alltså situationen värre. Betydligt effektivare har forskningen visat att det är med metoder som stängsel där 26 av 30 studier (87 %) ger stöd åt åtgärden. Avskräckande ljud eller liknande var effektivt enligt 36 av 40 studier (90%) och boskapsvaktande hundar eller herdar i 33 av 38 (87%).
LÄS ÄVEN: • SLU: Rovdjursstängsel är effektiva
– Det vi kan säga med säkerhet är att bevisen för att skydda boskap är starkast för de ickedödliga metoderna, säger Adrian Treves, professor vid universitetet i Winsconsin-Madison.
Forskarna menar att det läggs mycket pengar på att skydda tamdjur från rovdjursangrepp, men ofta utan vetenskapliga belägg för att metoderna faktiskt fungerar. Därför bör åtgärder genomföras så att det är möjligt att utvärdera effekten vetenskapligt i efterhand.
LÄS ÄVEN: • Kraftig ökning av antalet får i Sverige – fördubbling sedan 1970-talet
– Att mäta effekten av de åtgärder som används för att förebygga rovdjursangrepp är nödvändigt för att vi ska kunna använda dem på ett effektivt sätt. Eftersom de vetenskapliga utvärderingarna fortfarande är så få vill vi uppmuntra till samarbeten mellan djurägare, rovdjursförvaltare och forskare för att tillämpa åtgärderna på ett sätt som tillåter vetenskaplig utvärdering. På så sätt kan vi gå mot en evidensbaserad förvaltning som sparar tid, pengar och både tamdjur och rovdjur, säger Ann Eklund på institutionen för ekologi, SLU, en av de fyra huvudförfattarna.
Källor: ”Carnivore conservation needs evidence-based livestock protection” och SLU
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529) eller Swish (0730-385 185). Tack! Naturligtvis betalas det skatt på dessa gåvor.
Tala om att koka soppa på en spik. Här har vi fyra forskare vars budskap är att det är hög tid att satsa på seriös forskning på hur effektiva olika metoder är INNAN man kastar ut pengar på fel metoder.
Redan i rubriken tar Erik ställning i sakfrågan för att sedan länka till andra egna inlägg.
Det här kan man läsa i en av forskarnas (Lilly M van. Eeden) tidigare publikationer (2017):
” Livestock guardian animals most effectively reduced livestock losses. Lethal control was the second most effective control, although its success varied the most, and guardian animals and lethal control did not differ significantly.”
Det här skriver två av forskarna (Edlund och Lopez-Bao) om elektriska stängsel i Nature.com (2017):
”The results presented here could, and should, make us question the presumed effectiveness of widely recognized interventions. Interestingly, some well-known and broadly recommended interventions completely lack scientifically published evaluations, such as carnivore deterring electric fences43. But evaluations based on scientifically-sound study designs are also needed to quantify the efficacy of virtually all other interventions.”
Erik, jag tar mig också friheten att rätta dig. Det är fyra studier (inte två) i rapporten som visar att ”lethal methods” är kontraproduktiva, men det hjälper inte. Det enda du uppnår med din ”statistikövning” är att du får mig att tänka på den ofta refererade graderingen av osanning:
”lögn, förbannad lögn, statistik”
Inte ovanligt att det är svårt att med säkerhet bevisa varför någonting inträffat. Utmaningen är ännu större för den som försöker bevisa att någonting INTE inträffat. Vad är den egentliga orsaken till att ett rovdjursangrepp inte inträffat. Förutom att det kan bero på det nyuppsatta rovdjursavvisande stängslet, så kan det också bero på att vargen på enkelt sätt hittat andra byten.
Det enda som kan sägas med 100% säkerhet, är att en jagad och dödad varg kommer inte att utföra något angrepp på boskap. Någonsin.
Det där var lite märkligt Erik. Du kom fram till att ”bara” majoriteten av dom 21 undersökningarna sade att jakt var effektiv. Av det drog du slutsatsen att ”Jakt är den minst effektiva metoden för att skydda boskap”.
Hängde inte riktigt med i logiken där.
Det säkraste sättet att förhindra rovdjursangrep är självklart att utrota rovdjuren. Men utgångspunkten för diskussionen är vad som är det effektivaste sättet att minimera angrepp på husdjur samtidigt som man behåller en livskraftig rovdjursstam. Fig. 1 i den aktuella artikeln ger faktiskt visst belägg för påståendet att jakt är den minst effektiva metoden att skydda tamdjur, men knappast så påtagligt att det motiverar Eriks rubrik och ingress. (Minst effektiv är förstås inte detsamma som ineffektiv, bara att andra metoder oftast fungerar bättre.)
Anders Åberg borde läsa vidare i avsnittet där han inte förstår Eriks resonemang. I en rad undersökningar visar alltså 57% att rovdjursjakt är en effektiv metod. En majoritet visserligen, men en mindre majoritet än i undersökningar som visar en effektivitet på 87% för stängsel, 90% för avskräckande ljud och 87% för vakter (hundar eller herdar). Klart belägg för Eriks rubrik!
Men, som påpekas i artikeln, få undersökningar är gjord med vetenskapligt oantastliga metoder. Man skulle behöva göra jämförelser mellan två eller flera likvärdiga områden i vilka olika metoder prövas. Men detta är tyvärr sällan praktiskt och/eller ekonomiskt möjligt. Dessutom, det man kommer fram till i en del av världen är inte nödvändigtvis tillämpbart i en annan del. Det är inte säkert att den bästa (eller mest kostnadseffektiva) metoden att skydda tamboskap mot lejon i tropiska Afrika är den bästa för att skydda får mot vargangrepp i Turkiet eller i Sverige.
Slutligen till den ofta framförda citatet (av osäkert ursprung): ”Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik”, som Mats S Johansson hänvisar till. Statistik är osanning endast om den bygger på felaktiga siffror.
Diskussionen är helt meningslös om man inte klart och tydligt definierar ordet ”effektiv”. Forskarna skriver ”For wise investment of public resources in protecting livestock and carnivores, evidence of effectiveness should be a prerequisite to policy making or large-scale funding of any method or, at a minimum, should be measured during implementation.”
Ord som resources och funding assosieras normalt med ekonomiska kalkyler och då blir det minsann inte lätt att försvara Eriks rubrik.
Vad blir kostnaden per ”räddat” tamdjur om man jämför:
Kostnaden för vakthund/räddat tamdjur?
Kostnaden för uppsättning och skötsel av RAS/räddat tamdjur?(vars funktion enligt forskarna inte ens bevisats)
Reglering av rovdjursstammarna(utförs gratis av jägarna)/räddat tamdjur? ref. Ur skogens resonemang att döda rovdjur inte äter tamdjur)
Jag tror svaret är givet och då har jag inte ens tagit upp frågor som strikt ansvar för hund och allemansrätten som i allra högsta grad är aktuella i Sverige…
Mats S Johansson har förstås en poäng i att man bör definiera vad man menar med ’effektiv’, exempelvis om man skall se det enbart i antal räddade djur jämfört med ingen åtgärd eller som värdet av de räddade djuren i förhållande till åtgärdskostnaden. (Det är dock fel att betrakta jägarinsatsen som en gratisåtgärd, även om jägarna ställer upp utan arvode, vilket inte alltid är fallet. Om förutsättningen är att behålla en livskraftig rovdjursstam räcker det inte med att skicka ut jägare; det blir kringkostnader typ inventeringar och planering.)
Avslutningen är något oklar: svar på vad? Korrektheten av Eriks rubrik eller hur man bäst skyddar tamdjuren? Vad är det givna svaret?
Jag förstår heller inte riktigt vad som menas med ”strikt ansvar för hund” i sammanhanget eller riktigt hur allemansrätten kommer in i bilden.
Ursäkta om jag är otydlig.
Vilken av de tre metoderna tror du är mest effektiv om man med effektiv menar kostnad per räddat tamdjur?
Är Eriks rubrik riktig om jag har rätt i att forskarna önskar hitta den mest kostnadseffektiva metoden?
Hur ska ett system baserat på vakthundar fungera i Sverige där allemansrätten gäller och hundägaren har strikt ansvar för allt som hunden gör?
Hur stängslar du rovdjurssäkert utan att det påverkar allemansrätten?
Till sist. Inventeringar och planering ingår i all viltförvaltning. Varför skulle de kostnaderna räknas som en extra kostnad när det gäller rovdjur? Vilka är det som gör grovgörat i det jobbet? Hur mycket betalar ”samhället” för det?
Det är ointressant vilken av de tre metoderna jag tror är mest kostnadseffektiv. Tror gör man i kyrkan; det intressanta är vad man vet (vilket i princip är vad artikeln handlar om). Svaret kan f.ö. variera beroende på i vilken del av världen man befinner sig.
Även om det onekligen finns visst fog för Eriks rubrik, så är verkar de flesta överens om att den ger en missvisande bild av själva andemeningen i den aktuella artikeln.
Inventering och planering borde ingå i all viltförvaltning, men gör det långt ifrån alltid (i den mån det ens sker någon viltförvaltning värd namnet). Om kostnaden skall räknas in i tamdjursskyddet beror givetvis på lokala omständigheter. Skyddas tamdjuren enbart med stängsel eller vakter finns egentligen inget behov av rovdjursförvaltning ur tamdjursskyddssynpunkt, men det är nödvändigt om man vill skydda enbart med jakt. Finns en väl fungerande viltförvaltning oberoende av eventuellt behövligt tamdjursskydd, och om jägarna ställer upp utan arvode, blir förstås samhällets extrakostnad för jakten obetydlig utöver viss administration och kontroll. Om inte om vore! Men den är aldrig gratis!
Allemansrätten ger allmänheten rätt att vistas i skog och mark så länge man inte inkräktar på markägarens förfoganderätt, men den ställer inget krav på markägaren att begränsa sin förfoganderätt till allmänhetens förmån. En bonde får plantera grödor på hur stora arealer han vill, trots att det hindrar allmänhetens tillträde till marken och en skogsägare får (tyvärr) kalhugga och markbereda av hjärtans lust utan hänsyn till någon allemansrätt. Så om någon vill bygga ett rovdjurssäkert stängsel möter det knappast något allemansrättsligt hinder. (Det går för övrigt att fixa grindar för allmänheten om det anses befogat, så har skett på en del håll där det finns stor vilthägn.)
Jag kan heller inte se vad det skulle vara för problem med hundar, förutom problemet att få fram lämpliga hundar. Jag har vandrat i Italien i områden där får vaktats av stora hundar, och fungerar det där borde det kunna fungera här också. Hur effektiva de är mot rovdjur har jag förstås ingen uppfattning om.
Artikeln handlar om vad som är mest kostnadseffektivt ur samhällets synpunkt. Husdjursägarna betraktar nog effektivitet i termer av antal räddade djur, vilket inte nödvändigtvis är samma sak.
I en artikel i Nationalpark Geographic från 2014 konstateras också att dödande av någon enstaka varg verkar öka antalet angrepp på boskap. I analysen av detta menar man att när någon av alfa-paret dödas så delas flocken i två eller flera reproducerande familjer/flockar. Antalet vargar ökar och likaså antalet angrepp på boskap. Helt logiskt.
Den studien visade också att när jakten reducerat vargstammen i området med 25%, då minskade angreppen. Fler vargar – fler angrepp och färre vargar – färre angrepp. Igen helt logiskt.
Än så länge verkar det bara vara i Norge man tillämpar resultaten av denna undersökning och faktiskt ger tillstånd att jaga och döda i en sådan omfattning att antalet boskapsangrepp kan förväntas minska.