Invasiv manet som bränns hittad på västkusten i rekordantal

Klängmanet. Foto: Björn Källström/Göteborgs Marinbiologiska Laboratorium

Klängmanet, Gonionemus vertens, ett litet nässeldjur som är nära släkting till vanliga maneter har i sommar hittats på västkusten i större antal än någonsin tidigare. Det är inte en helt välkommen art med tanke på att den räknas som invasiv och dessutom kan vara smärtsam att röra vid.

Havs- och vattenmyndigheten, HaV har de senaste veckorna fått in ett 20-tal rapporter som de bedömer som trovärdiga. Folk har antingen skickat in bilder eller vittnat om att de bränt sig i vattnet. Precis som brännmaneter har klängmaneten nämligen nässelceller som kan vara mycket smärtsamma att komma i kontakt med och som kan orsaka starka reaktioner som ”frossbrytningar, hjärtrusning, kramper och stora kraftiga rodnader på huden”.

LÄS ÄVEN: • Dubbelt så många fynd av invasiva blåskrabbor – kan konkurrera ut strandkrabbor

– Djuren lever nära kusten, gärna vid stranden bland tång och ålgräs och kan vara svåra att upptäcka då de är väldigt små och genomskinliga. Vi avråder inte från bad i nuläget men manar ändå till försiktighet, särskilt barn och känsliga personer, säger Erland Lettevall på Havs- och vattenmyndigheten, HaV.

Maneterna har framför allt hittats i närheten av Tjörn, men maneterna kan ha spridits till andra områden och ett möjligt fynd har gjorts i södra Göteborgs skärgård. Ursprungligen levde arten i de norra och västra delarna av Stilla havet, men nu har den spridit sig till Atlanten och i många av Europas havsområden, utom Östersjön. Eftersom arten är anpassningsbar och klarar av att leva i bräckt vatten finns det en oro för att den kommer att börja föröka sig även i Östersjön.

LÄS ÄVEN: • Tolv nya arter anses vara invasiva

Havs- och vattenmyndigheten tror att det är den varma sommaren och den höga vattentemperaturen som gör att klängmaneter nu förökar sig snabbt i svenska vatten.

– Arten har tidigare förekommit sporadiskt i svenska vatten, framför allt på 1920- och 30-talen, men det är först i sommar som den verkar finnas i riklig mängd. Det är en invasiv främmande art och det är viktigt att vi får allmänhetens hjälp att se var den finns för att förstå hur spridningen ser ut, säger Erland Lettevall på Havs- och vattenmyndigheten, HaV.

Klängmaneterna är bara 2-3 cm stora utan tentaklerna, som kan bli 1 cm långa. De känns igen på ett rött, orange, brunt eller gult kors tvärs över den geléaktiga klockan. Eftersom de ofta sitter fast på ålgräs och tång, men även på djur som musslor och ostron kan den vara svår att få syn på.

Havs- och vattenmyndigheten har nu gjort en lista med rekommendationer för dig som hittar klängmaneter:
• Undvik kontakt.
• Om du får upp en klängmanet – lägg den på land där inte människor rör sig och där den kan torka. Den kan fortsätta brännas även efter att de tagits upp ur havet.
• Rapportera ditt fynd med hjälp av appen ”Rappen”. Bifoga gärna foto uppifrån. Ange även var du gjorde fyndet.
I dag ingår inte maneter och andra nässeldjur i den nationella miljöövervakningen för att bestämma om vattnet har god kvalitet. Det finns också lite kunskap om hur dessa djur påverkar ekosystemen genom konkurrerens med andra arter om mat och utrymme i vår havsmiljö.

HaVs fakta om klängmaneter (Gonionemus vertens)
”Klängmanet är en så kallad medusa som tillhör gruppen hydromedusa. Djuret har två livsfaser som vuxen och kan leva både som en fastsittande polyp (likt en anemon) och som en frisimmande medusa i form av en geléaktig ”klocka” (likt en manet). Som medusa kan den också sätta sig fast på ett underlag med hjälp av specialiserade ”klibbplattor” på en växt eller djurdel eller annan hård yta. Det är känt att den fäster sig på fartygsskrov eller kommer in barlastvattentankar och kan spridas som fripassagerare till nya områden.

Som medusa är den genomskinlig och man kan lätt känna igen den genom ett rött, orange, brunt eller gult kors tvärs över klockan som utgör könsorganen. På kanten av medusan sitter upp till 80 giftiga tentakler. Över klockan är arten cirka 20-25 mm i diameter och den kan bli cirka 35 mm hög. Tentaklerna är cirka 10 mm långa och ljusbruna.

I polypstadiet är arten bara någon millimeter stor men och har också små tentakler. Den lever då helt på botten eller fastsittande på tång, växter och djur. Som polyp kan den också spridas som fripassagerare på fartygsskrov.
Med hjälp av tentaklerna, som både är känselorgan och har giftceller, fångar den sina byten som främst är små kräftdjur. Den äter med en munöppning som sitter på undersidan av klockan eller som polyp mellan tentaklerna som är vända ut från sitt fäste. I medusastadiet simmar den upp och ner med dygnsrytmens ljus och mörker, vilket är ett typiskt beteende för djur- och växtplankton. På natten simmar den upp mot vattenytan för att fånga kräftdjur och på dagen ner mot djupet.

Arten är tålig och anpassningsbar men trivs bäst i tempererade havsområden nära kusten. Den klara även brackvattenmiljöer och det finns därför risk att den sprider sig till sin yttre anpassningsgräns som är södra Östersjön.

En hydromedusa växlar i sin livscykel mellan att fortplanta sig sexuellt som medusor och asexuellt som polyper (självkloning). Den sexuella fortplantningen gynnas under sommaren då vattnet är varmt.”

Källa: Havs- och vattenmyndigheten

Erik (4653 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!