Intervju med WWF:s globala chef för artprogram

Carlos Drews på besök i Sverige. Foto: Erik Hansson

Carlos Drews på besök i Sverige. Foto: Erik Hansson

Världsnaturfondens globala chef för artprogram, Carlos Drews, var på blixtvisit i Sverige i veckan. Natursidan.se fick en exklusiv intervju med honom om hur kampen för att rädda världens djur går, varför det är viktigt att kommunicera med folk i gråskalor och om hur hans naturintresse väcktes av en specifik bild.

Carlos Drews belönades nyligen med LiberPress Associations miljöpris för sitt bidrag till bevarandet av världens hotade arter. Det prestigefulla priset är en följd av över 25 års arbete med djur och natur. De senaste åren som global chef för Världsnaturfondens artprogram där han är något av en spindel i nätet och tar emot rapporter om naturarbeten från hela världen. Det gör att han har väldigt bra koll på hur det går för bevarandearbetet på olika håll i världen. Han rabblar slutsatser från forskningsresultat som om det var det mest naturliga i världen och jag har under mina snart 20 år som journalist sällan träffat någon som håller en så hög andel intressanta uttalanden per minut.

Carlos naturintresse väcktes tidigt. Bilderna i seriealbumen om Tarzan fick honom fascinerad av Afrikas natur och djurliv, men det var när han bläddrade i uppslagsverket ”Fauna” och fick syn på en specifik bild som hans väg i livet stakades ut. Bilden föreställde en man som satt på motorhuven av en jeep med en kikare runt halsen på den afrikanska stäppen.

– Jag frågade min far ”vad är den här mannen för något?”. Min far svarade att han är en naturvetare och jag bestämde mig där och då för att det är vad jag vill bli, berättar Carlos Drews.

Långt senare fick han reda på att mannen på bilden var Félix Rodríguez de la Fuente, en spansk naturvetare som influerade miljontals människor under 60- och 70-talet, men som tyvärr dog tragiskt i en flygolycka 1980.

Afrika marie_mattsson-36

Carlos efterlängtade Afrika. Foto: Marie Mattsson 

Med sitt nya karriärmål i sikte studerade Carlos Drews biologi och etologi (djurs beteenden) och uppfyllde 1981 sin första dröm när han samlat ihop tillräckligt med pengar för att flyga till Kenya och uppleva den afrikanska naturen för första gången. Han blev inte besviken och återvände några år senare för att forska på babianer i Tanzania och för att bo ett tag i en nationalpark.

– Det var ett stort ögonblick att få uppleva det som jag inspirerats av och längtat efter sedan jag läste Tarzan och uppslagsverket ”Fauna”, berättar han.

Efter att ha undervisat på ett universitet på Costa Rica i 15 års tid började han på Världsnaturfonden 2003 och har sedan dess arbetat med bevarandet av världens djur och livsmiljöer.

– Det är djur som fascinerar mig, hur de uppför sig och att de är individer med egna karaktärsdrag och personligheter, men jag fascineras också av med vilken elegans de löser sina ekologiska problem.

Samma elegans, eller kanske snarare balans, behövs i arbetet med att rädda världens många hotade arter och under intervjun återkommer Carlos Drews ofta till att det inte finns någon lösning som fungerar överallt. Det är komplexa frågor som kräver anpassning, insatser på flera fronter och inte minst tålamod. Att döma av WWF:s egen Living Planet Index är läget inte lovande. 39 procent av landlevande djur och havslevande arter har försvunnit från 1970 till 2010, men Carlos Drews är optimistisk.

– Om jag inte vore optimistisk skulle jag inte jobba för WWF. Det beror delvis på min personlighet, men också på alla dessa lyckade exempel som vi får med jämna mellanrum. Jag har glädjen att ha ett globalt ansvar och den stora mängden rapporter jag får in som ger mig ytterligare motivation är inget mindre än spektakulär. Min optimism kommer också från alla dessa personer som kämpar för naturen i fält, vi vinner väldigt många viktiga segrar och det håller oss optimistiska i kampen, berättar han.

Rapid Respons Team med blodhund, Ol Pejeta, KenyaFoto: (C) Ola Jennersten, Naturfotograferna, IBL Bildbyrå

Kampen för världens djur pågår på flera fronter och utförs av aktörer som Rapid Respons Team med blodhund, Ol Pejeta, Kenya. Foto: (C) Ola Jennersten, Naturfotograferna, IBL Bildbyrå

Arbetet med att belysa jordens hotade arter har visat sig fungera effektivt genom att belysa de så kallade paraplyarterna. Det är arter som har sådana roller i sina ekosystem att om de hjälps så förbättras även situationen för många andra arter. Om de dessutom är karismatiska är det lättare att engagera folk. Det har visat sig fungera väldigt bra för världens jättepandor som nu sakta ökar och det gäller även tigrarna.

För att lyckas med att förbättra för paraplyarterna måste allmänheten informeras om läget i naturen så att en opinion bildas, men man måste också jobba mycket lokalt. Det måste löna sig för lokalbefolkningen och landet som hyser de hotade djuren att bevara naturen. Det kan till exempel göras lönsamt genom ekoturism som ger intäkter både lokalt och nationellt. I många länder är det en helt avgörande inkomstkälla.

Ibland framförs argument för att jakt kan vara en del av bevarandearbetet eftersom det genererar så pass mycket pengar, som kan gå till i lokala ekonomier och övrigt djurskydd. Hur väl stämmer det överens med verkligheten?
– Det finns flera bra studier om detta och det finns exempel där troféjakt blivit den huvudsakliga intäkten för att vissa områden ska kunna skydda djurlivet. Men det är inte en lösning som fungerar överallt. Det förekommer numera till exempel tjuvjakt även i Namibia som tidigare sågs som ett bra exempel på att troféjakt skyddar naturen. Om troféjakt ska tillåtas måste det hanteras noggrant, förklarar Carlos Drews och fortsätter:

– Världsnaturfondens åsikt i frågan är tydlig. Troféjakt är för oss en sista utväg som måste involvera en lång rad regleringar som till exempel att det lokala samhället tjänar på det, intäkter måste återinvesteras i bevarandeåtgärder och det måste göras inom alla lagar som finns i det aktuella landet. Vilket till exempel inte var fallet när det gäller lejonet Cecil. Cecil uppmärksammade världen om vad folk tycker om troféjakt och företag som ägnar sig åt eller stöder troféjakt bör vara medvetna om risken att deras affärsmodell kanske i framtiden inte accepteras eller påverkas negativt av att exempelvis flygbolag slutar transportera troféer.

Beslagtagen elfenben i Thailand. Foto: Ola Jennersten

Beslagtagen elfenben i Thailand. Foto: Ola Jennersten

Samtidigt som flera naturorganisationer, mängder av frivilliga och parkvakter kämpar för att skydda djuren i reservaten så pågår en annan sorts kamp i en annan del av världen. När det gäller hoten mot flera av de ikoniska djuren så som elefanter, noshörningar och tigrar så finns en viktig lösning i Asien.

– Konsumtionen av vilda djur måste upphöra och där ser vi inte så stora förändringar som vi skulle önska. Däremot anstränger sig allt fler organisationer för att försöka påverka opinionen. Det kommer ta tid innan vi ser stora förändringar där, men det är i slutändan lösningen för problemen med den illegala handeln. Utan efterfrågan kommer handeln att försvinna och tjuvjakten upphöra.

Saknas den politiska viljan i Asien eller vad beror det på att det tar så lång tid?
– Det handlar mycket om att förändra beteenden hos viktiga målgrupper som till exempel företag som ger dyra företagsgåvor i form av snidade elfenbensprylar. Just nu fokuserar vi på dessa grupper. När det gäller politik så tar sådana här processer tid, men man ska komma ihåg att framgångar i kampen mot tjuvjakten i Afrika köper oss tid för att ändra beteenden och minska efterfrågan i Asien.

Förutom direkt mänsklig påverkan genom jakt och konsumtion påverkas djurlivet också indirekt genom vårt sätt att leva.

– Väldigt många arter är hotade av klimatförändringar. Förlusterna kan bli upp till 25-35 procent av alla arter som finns om klimatförändringarna fortsätter i samma utsträckning.

Snöleopard (i hägn). Foto: Marie Mattsson

Snöleoparder och andra djur som lever högt upp på berg hotas av klimatförändringarna i takt med att de varma områdena stiger uppåt längs bergen. Foto (i hägn): Marie Mattsson 

För att beskriva hur det drabbar vissa särskilt utsatta arter använder Carlos Drews en effektiv bild. De största förändringarna kommer att ske på bergstopparna. I takt med att klimatet blir varmare kommer växtligheten att öka uppåt längs bergen och ”det varma bältet” tar sig allt högre upp i de tidigare kalla områdena. Dessa kalla områden kommer till slut att försvinna när de inte kan nå högre. Då försvinner även alla arter som är bundna till dem. På samma sätt finns det känsliga och unika ekosystem i de södra delarna av Afrika. I takt med att det blir varmare tvingas växter och djur allt längre söderut tills de bildligt talat knuffas över kanten ner i havet och försvinner för alltid. En liknande situation sker i Australien.

Ett varmare klimat kommer också leda till allt mindre dricksvatten och det kommer inte bara slå hårt mot människor.
– Elefanter hör till de arter som kommer drabbas hårdast. Med allt mindre vatten i torra områden riskerar vi fler konflikter mellan elefanter och människor. Om människor inte längre har vatten till sina odlingar kan det dessutom bli vanligare att de övergår till att överleva genom att jaga vilda djur eller på annat sätt använda sig av naturens resurser på ett ohållbart sätt.

– För fisket runt om i världen kan det krävas att fiskare tar sig allt längre ut och tvingas fiska djupare när fiskar drar sig bort från varmare vatten. En utmaning blir då om det är värt resan med utökade kostnader för bränsle och ny teknik för att ta upp fisken. Det är ett reellt problem för de 600 miljoner jobb som haven tillgodoser.

Många av de här problemen är sådant som vi i västvärlden har råd att fundera över och bidra till, men hur får man folk som kämpar för att själva överleva att ta nödvändig hänsyn till naturen?
– Det är en mycket komplicerad fråga, men det är något som måste lösas på plats, av folk som påverkas. Man måste också se till situationen för folket. I vissa områden behöver de jaga vilda djur för att överleva. Då kan inte ett skyddat område vara exkluderande. Det kan krävas en mosaik av olika områden där vissa är öppna för jakt, andra kanske kan använda de här folkens skicklighet genom att anställa dem som parkvakter. En kombination av intäkter tillsammans med ett hållbart användande av naturens resurser är det bästa sättet att skapa förutsättningar för lokalbefolkningen.

Spetsnoshörning / Svart noshörning  (Diceros bicornis michaeli), Ol Pejeta, Kenya Foto: (C) Ola Jennersten, Naturfotograferna, IBL Bildbyrå

Spetsnoshörning / Svart noshörning (Diceros bicornis michaeli), Ol Pejeta, Kenya
Foto: (C) Ola Jennersten, Naturfotograferna, IBL Bildbyrå

Återigen återkommer Carlos Drews till att det inte finns någon enkel lösning. Man måste anpassa sig till situationen på plats. I vissa sammanhang kan lokalbefolkningen ha lättare att gynnas av ett skyddat område, så som Costa Rica där det visat sig att företag i närheten av nationalparker gynnas och får ökade intäkter. Så är däremot inte fallet i Kruger nationalpark på gränsen mellan Sydafrika och Mocambique där tjuvjägare tar sig in i parken från Mocambique, skjuter noshörningar och sedan säljer noshörningshornen. I det här fallet är det svårt att sprida de positiva effekterna av nationalparken eftersom den ligger på andra sidan ett lands gräns. För att situationen ska förbättras tror Carlos Drews att man måste hitta smarta sätt att även få Mocambique att gynnas av de enorma mängder pengar som Kruger nationalpark genererar.

Hur kommunicerar man dessa komplexa frågor som inte alltid har enkla svar i ett kommunikationsklimat som tycks bli allt mer polariserat och översvämmat med information?
– En av de stora utmaningarna är att kommunicera något som inte är svart eller vitt. För att lyckas med det krävs en process och en acceptans för att verkligheten är komplex och en gråzon. Man kan se på hållbart användande av naturens resurser som ett sätt att ge värde åt naturen. Men diskussionerna i sociala medier är ofta väldigt svarta eller vita och de som är mest känslomässiga är de som hörs mest och som tar mest extrema positioner i debatten.

Å andra siden behöver ni väcka folks känslor för att de ska bry sig om det ni arbetar med och för att de ska ge er sitt stöd.
– Ja, så är det. Jag tror kanske att den viktigaste källan till att agera är hjärtat. En känslomässig reaktion är viktig. Hjärnan behöver också vara med för att tänka efter vad jag ska göra, men känslan måste ha sina rötter i hjärtat och i en empati för djuren som påverkas.