Hur ska vi komma närmare naturen?

Roine Magnusson, Åsa och Mats Ottosson. Foto: Roine Magnusson

Hur påverkas vi av naturen? Vad betyder den för oss? Vilka olika sätt finns det att uppleva naturen och hur hittar vi lugnet i den? Åsa och Mats Ottosson har levt med de här frågeställningarna i 15 års tid. Nu har de samlat sina tankar och många olika svar på frågorna i sin nya bok ”Närmare naturen”.

När det här skrivs har rödlistan 2020 nyligen släppts. Över 20 000 av Sveriges arter har undersökts och det blev återigen väldigt tydligt hur vi människor påverkar naturen negativt. Genom framför allt vårt sätt att bruka skog och mark. Vårt ekologiska fotavtryck ökar. Vi trycker till naturen lite hårdare med skosulan för varje år.

Samtidigt kommer det mer och mer forskning om det omvända – hur naturen påverkar oss människor. Här är det inte frågan om någon allt hårdare press, även om rubriker som ”Fladdermöss hotar vägbygge” kan förleda oss att tro det. Istället ger naturen oss en lång rad positiva effekter bara genom att vi vistas i den.

Det är naturens påverkan på oss människor som Åsa och Mats Ottossons senaste bok ”Närmare naturen” handlar om. Ett tema som de kan väl.
– Vi har följt det från och till i över 15 år och det här är min fjärde bok om ämnet, berättar Åsa Ottosson.

De har hängt med i forskningen, intervjuat mängder av personer och skrivit artiklar och böcker. De har också i många år hållit kurser om att ta in naturen med öppna sinnen och ”bada sinnena i skogens atmosfär”, som Åsa uttrycker det. Det sistnämnda brukar kallas ”skogsbad” och har blivit väldigt populärt på senare år.

”Närmare naturen” av Åsa och Mats Ottosson och med foton av Roine Magnusson. Bilderna är tagna i bokens anda. Analogt fotade, i lugn väntan på rätt ljus och förutsättningar. Det ”ligger mycket naturtid bakom bilderna”, som Åsa uttrycker det.

Från skogsbad till naturkontakt
”Närmare naturen” började också som en lös idé om att skriva en bok om skogsbad. Grundtanken var att den skulle komma ut i början av 2018. Mats och Åsa reste till Japan – skogsbadets hemland – på en tre veckors studieresa och skissade sedan på ett upplägg, men skrivandet kom aldrig igång.
– Det var tur att vi inte släppte boken med det temat då. Den våren kom det ut minst fyra böcker om skogsbad, varav två översattes till svenska, berättar Åsa Ottosson.

Istället tog de idén och tankarna ett steg längre och valde att skildra den mänskliga kontakten med naturen betydligt bredare.
– Vi ville påminna om naturkontakt i största allmänhet och hur viktigt det är. Både i vardagen och när det känns tungt. Samtidigt ville vi tilltala så många som möjligt. Vi gick igenom forskningen och blandade med våra egna och andras erfarenheter. Så som vi alltid jobbar.

Resultatet är imponerande. Det märks att Åsa och Mats har hållit på ett tag och kan ämnet. Det är som att 15 års erfarenheter, intervjuer och forskning fått koka ihop och reduceras till ett koncentrat på 192 sidor. Men det blir, trots vidden på det som tas upp, aldrig stolpigt eller fladdrigt mellan ämnena. Allt hålls ihop av ett exakt och flödande språk. Rena fakta i form av slutsatser i studier om folkhälsa och friluftsliv tar tydligare form i sammanfattade intervjuer med intressanta personer och görs dessutom personliga och levande när Åsa och Mats Ottosson tar trådarna vidare i egna erfarenheter och reflektioner. Det är en skicklig balans mellan att skildra naturens värden på djupet och med känslomässig laddning och samtidigt ha en nödvändig förankring i vad forskningen säger.

Och forskningen, som pågått i 40 års tid, har en hel del att säga om hur vi mår bättre av att vistas i naturen och hur vi blir mindre stressade, mindre deprimerade, mer kreativa och mer klartänkta när vi tar oss ut i grönskan. Men Åsa och Mats tar också upp sådant som kan vara svårt att mäta.

– En bild i stenhårt dagsljus mitt på dagen. Det kan man inte tro när man ser den. Jag väntade till och med in så att det inte låg moln framför solen för att få det distinkta ljuset medan landskapet och marken är i lite slöjd sol, berättar Roine Magnusson om sitt omslagsfoto.

– Personligen tycker jag det är viktigt att prata om naturen som existentiellt fotfäste, berättar Åsa. Som mening och tröst. Naturen har visat sig vara superviktig för oss människor. När andra går till kyrkan för tröst och för att få ett större sammanhang så går många svenskar till skogen eller havet. Forskning visar att människor gör likadant i många andra länder. Japan, Portugal och Malaysia till exempel. I USA däremot vänder man sig till kyrkan i sådana lägen.

Kan du nämna något av allt ni tar upp som du personligen tycker är lite extra viktigt att tänka på?
– Det är nog det här med att naturen kan vara en trygg plats. Att det är som att vi trycker på ”faran över”-knappen när vi är på en plats vi gillar i naturen, utan att vi ens är medvetna om det. Det är ett budskap som behöver upprepas igen och igen.

Ni tar också upp hur det ibland kan kännas överväldigande att ge sig ut i naturen när man inte mår bra och att det då är viktigt med närnatur som är enkel att ta sig till.
– Ja och det gäller ju både i vardagsstress och i livskriser. Den allra viktigaste naturen är den närmaste. Ett träd utanför ett fönster, en grönskande balkong eller en liten dunge kan betyda jättemycket. Min närmaste natur är en rätt trist liten skog, en igenplanterad betesmark som de börjat gallra i och delvis kört sönder, men den ligger bara fem minuter bort och det är mitt ställe. Där har jag hittat min ”korkek”.

Korkekar och Tjuren Ferdinand-effekten är återkommande begrepp i boken. Korkeken är en symbolisk plats hämtad ur sagan om tjuren Ferdinand som bara sitter och luktar på blommorna. En korkek kan se helt olika ut för olika människor. Det kan vara en kulle, hällmark i skogen, ett specifikt träd eller en plats i trädgården.
– Där känner man sig trygg och ser själv något fint i omgivningen. Det är den bästa platsen. Andra platser kan ha fantastisk natur, men även den ”triviala” och ”enkla” naturen kan ge bra vila. Bara sitt där och ta in det som kommer till dig. Det är oerhört vilsamt för hjärnan att slippa analysera. Att slippa prestera, sänka tempot och visa både hjärnan och kroppen att man inte har bråttom.

Analoga bilder i bokens anda
Det är också något som inspirerat Roine Magnusson, bokens prisbelönta fotograf. Han berättar att hans grundtanke med bilderna varit naturbilder men inte naturfotografi. Han har velat vända och vrida på begreppen.

– Jag har försökt att jobba så som boken förespråkar, tagit gott om tid på mig för varje fotografering. Naturfoto är oftast stressigt där man jagar det perfekta ljuset, jag har i stället oftast plåtat i stenhårt dagsljus mitt på dagen, säger han.

Istället för att fota digitalt har Roine valt en annan metod.
– Analogt i stort format med ram för att göra saken tydligare och för att träffa hela ämnet i boken, det är ju som sagt högst analogt att vara i naturen. Det blir fint på något sätt när fotografi blir fysiskt igen efter år av digitalt. Som att komma hem liksom.

– En lek med skärpedjup. Här skulle jag tidigare haft skärpa från första till sista stenen men nu har jag jobbat med kortare skärpedjup för att få in oskärpa och välja del i motivet som är det viktigaste. Med oskärpan kommer valen, i en traditionell naturfotobild så är allt skarpt och då har med andra ord inte fotografen valt huvudmotiv, jag har under senaste åren jobbat mycket med det, alltså att välja. Antingen med korta skärpedjup eller val med blixtljus, detta för att skapa ett huvudmotiv och inte bara fotobakgrunder, säger Roine Magnusson om det här fotot i boken.

Inga föredömen trots 15 års träning
Även om Åsa Ottosson ägnat sig åt att få folk att slappna av i naturen i 15 års tid, både som naturvägledare, författare och journalist så ser hon inte sig själv som något föredöme.
– Min hjärna är ett virrvarr av tankar. Både jag och Mats är så mycket i hjärnan. Vi är inga proffs på att hitta lugnet, men vi övar mycket. Man behöver påminnas om hur det fungerar och vi skriver böckerna delvis för att påminna oss själva. Men vi är som alla andra, ibland blir vi sittande framför skärmarna.

Vi kommer in på träning i naturen och var man har tankarna någonstans.
– Att träna fysiskt i naturen är bra för kroppen, men dels är det prestation inblandat, dels är det inte säkert att du ens märker att du är i naturen. Lugna naturupplevelser är ett perfekt komplement. De gör så att mjuka, sköna sinnesintryck lägger sig i vägen för oros-, jobb- och prestationstankar så att hjärnan får vila.

Våra kroppar är hemma i naturen
Åsa, som tidigare jobbade som gympalärare, rekommenderar att man även under träning i naturen tar sig tid att sätta sig ned, tar ett djupt andetag, landar ordentligt på platsen och ser sig omkring. Sitt sedan så en stund. Svårare behöver det inte vara. 
– Våra kroppar känner igen naturen. Vi är gjorda för att varva ner där. Vi kan det och kan då både få träning för kropp och hjärna. 

Andas eller lyssna
Ett enkelt och effektivt sätt är att fokusera på andningen en stund, berättar hon. Det ger en liknande effekt att bara lyssna på fågelsång, men ägna dig då inte åt att artbestämma allt du hör. När det kommer tankar så stoppa dem aktivt från att dra iväg med dig och rikta tillbaka uppmärksamheten mot fågelsången. Det tränar dina mentala muskler.

– Det är inte så komplicerat egentligen. Stå om du inte kan sitta. Eller gå långsamt, strosa, om du inte står ut med att stå still. När vi gör handlingar långsamt så signalerar vi till hjärnan att vi inte har bråttom. Det är ett bra sätt att lura hjärnan att slappna av.

Det kan låta tragiskt att vi behöver lura oss själva för att slappna av, men det är lätt att känna igen sig.
– Ju mer högteknologiska vi blir desto viktigare blir det med naturkontakt. För att man ska orka med det högteknologiska prestationslivet. Naturen är en bra motvikt. Det är kravlöst. Du måste inte vara glad eller finklädd i naturen. Du är alltid välkommen i naturen oavsett hur du mår eller hur du ser ut. 

Eller som Åsa och Mats Ottosson skriver i slutet av boken: ”I en tillvaro som odlar en kronisk jag-upptagenhet är det en befrielse att känna att man är en del av något som inte alls handlar om mig. I ett samhälle som gjort människan till alltings måttstock finns det en vits med att inse att vi bara är en liten del av någonting mycket större.”