Framgångsrikt projekt är livlina för Skandinaviens fjällrävar

Fjällräv. Foto (i hägn): Erik Hansson

Varje dag, året om, i tolv års tid har Thoralf Mjøen tagit sig upp på 1 300 meters höjd för att mata fjällrävar. Det hårda slitet har lönat sig. Idag utgör dessa fjällrävar en viktig del i det Skandinaviska beståndet.

Staden Oppdal i Norge har en hel del kopplingar till fjällräv. Här finns en av landets största pälsuppfödningar av fjällräv, en industri som norska staten dock beslutat ska förbjudas till år 2025. På ett fjäll i närheten finns också en plats som är känd bland naturfotografer för att det är ganska enkelt att fotografera vilda fjällrävar. Här kan det ibland vara så fullt med bilar och fotografer att utmaningen för fotograferna inte är att få bilder på fjällräv utan att få bilder på dem utan ett kamerastativ eller en fotograf i bakgrunden.

I Dovrefjällen nära Oppdal finns också ett bra exempel på att det ser något ljusare ut för fjällräven. Efter 13 års frånvaro återvände arten till området 2015. Bara fyra år senare har Dovre den största fjällrävsstammen i landet.

Den lilla stugan på högfjället har sedan 2006 varit basen för det norska avelsprojektet. Foto: Erik Hansson

Normalt fjällrävsliv i bur
Det beror till stor del på en annan fjällrävsrelaterad plats i Oppdal: avelsstationen på Sæterfjellet. På 1 300 meters höjd ligger åtta stora hägn i en miljö som påminner om fjällrävarnas normala livsmiljö. De ungefär 50×50 meter stora inhägnaderna har stora stenblock och andra konstruktioner för att fjällrävarna ska kunna gömma sig, hålla utkik och leka när de vill. Helt enkelt leva ett så normalt fjällrävsliv som möjligt.

Här, med en utsikt som skulle bli en like-raket på vilket Instagramkonto som helst, har Toralf Mjøen tagit hand om fjällrävarna sedan 2007. Varje dag sedan dess, med något enstaka undantag, har han kört den slingriga serpentingrusvägen uppför berget, matat fjällrävarna och skött det dagliga arbetet.

fjällrävens hägn
Fjällrävarna har gott om plats att leka, gömma sig och spana från olika stenformationer i hägnen. Ibland ses de inte till på flera timmar, ibland är nästan alla ute samtidigt. Foto: Erik Hansson

– På vintern är jag här så kort tid som möjligt för jag vill inte att de ska vänja sig vid mig. De ska vara vilda, berättar Thoralf Mjøen.

Thoralf har mängder av historier att berätta om arbetet med fjällrävarna. Om hur kråkfåglar i området lärt sig stjäla rävarnas mat, om snö som bildat flera meter höga vallar mot stängslet, politiker som gärna kommer på besök innan de norska valen, engagerade skolklasser, kungsörnar som ätit så mycket rävmat att de inte orkat lyfta och om en specifik händelse när Thoralf tog med några råa ägg till rävarna.
– En hanne kom ut och hämtade äggen ett i taget och gick in med dem i lyan till honan som hade flera ungar. Det intressanta var att hannen är född i hägnen och aldrig sett ägg tidigare, men han visste precis vad han skulle göra med dem.

Thoralf Mjoen
Thoralf Mjøen känner fjällrävarna bättre än någon annan. Han matar dem året om oavsett om det är varma sommardagar eller snöoväder på vintern. Men han försöker att inte låta dem vänja sig vid honom. Foto: Erik Hansson

Fjällrävarna behövde utrymme
Avelsprojektet började i början av 2000-talet när fjällräven var ännu mer hotad av utrotning i Norden än vad som är fallet idag. Tidigare försök att föda upp fjällrävar gjordes i trånga burar, men misslyckades. Det föddes inga ungar och rävarna mådde inte bra. 2004 började planerna på att skapa mer naturliga förutsättningar för fjällrävarna ta form och 2005 byggdes avelsstationen på kalfjället i Oppdal kommun.

Att de var på rätt spår märktes omedelbart. En hanne som tidigare visat upp typiska stressbeteenden genom att vanka av och an i sin trånga bur följde med projektet till de större burarna på kalfjället. En halvtimme efter att han släpptes ut i hägnet upphörde tvångsbeteendet. Året efter blev han dessutom en av de första föräldrarna på den nya avelsstationen.

Mat till ravarna
Fjällrävarna får dels en blandning av slaktavfall bestående av fisk och kött, men också ibland påkört vilt. I det vilda äter gärna fjällrävar bytesrester efter större rovdjur. Foto: Erik Hansson

500 fjällrävar har släppts fria
Fjällrävarna föds under sommaren och får sedan leva i hägnen tills de klarar sig själva i januari eller februari. Då har de hunnit äta upp sig ordentligt, har fått en tjock päls och är redo för ett liv i det vilda. Därefter placeras kullar ut på olika håll i Norge. På senaste tiden i Varanger i norr och Hardangervidda i söder. Sammanlagt har ungefär 500 fjällrävar släppts ut på olika håll i Norge. Flera av dem har även vandrat in i Sverige.

Det är ett populärt projekt. Fjällräven är en uppskattad art.
– Jag upplever det som att vi i stort sett enbart får positivt gensvar på vårt arbete och att folk är väldigt glada över möjligheten att få se fler fjällrävar i fjällen, säger Arild Landa, chefsforskare på Norsk institutt for naturforskning (NINA), som var med och startade avelsstationen.

Arild Lana
Arild Landa var med och startade projektet. Foto: Erik Hansson

Han har genom åren fått se projektet växa till att bli en betydande del av det nordiska arbetet med fjällrävar. Även om avelsstationen helt sköts av Norge så finns det andra samarbeten mellan norska och svenska myndigheter, NINA, Stockholms universitet samt Världsnaturfonden WWF, som gynnar fjällrävarna.

Tom Arnbom, WWFs rovdjursexpert, berättar att fjällrävsprojektet är WWFs första projekt. Det började redan på 1970-talet eftersom fjällräven gick ned så kraftigt i antal. Under 80- och 90-talet hade fjällräven stora problem eftersom det inte var några lämmelår. Fjällrävarna var nere på 30 djur vintertid och på gränsen till att bli utrotade i Sverige och i Finland försvann den tyvärr. Men sedan dess har projektet lyckats vända trenden och även om 2019 inte var ett toppår så går det allt bättre.

– Det känns som att det är nu det börjar hända. Det gäller att ha tålamod i sådana här projekt. Det kan ta tid, säger Tom Arnbom.

Projektet har samlat in mycket information om fjällrävarna. De märks med mikrochip och det placeras ut chipavläsare i närheten av de foderautomater som finns i det vilda där rävarna släpps ut. Även kameraövervakning används och dessutom analyseras spillning för att samla in så mycket data som möjligt om rävarna.

Resultaten av datainsamlingen visar att det gått bra för avelsprojektets rävar. Mellan åren 2010 och 2018 föddes det minst 700 valpar i det vilda där minst en förälder kommer från avelsstationen.

Kusinen ett av de största hoten
Även om det över lag går bättre för fjällräven så har den det utmanande på sina håll. Exempelvis i Hardangervidda. Det beror delvis på att det är ett stort område, men också på att där finns mycket rödräv.
– Det är två närstående arter som inte kan samexistera i samma områden. Det är ju så att fjällrävens utbredningsområde begränsas av rödrävens utbredning i låglandet. Fjällräven finns hos oss bara i de mest extrema högfjällsområdena. Rödräven är helt klart ett av de största hoten, säger Arild Landa.

fjallrav
Fjällrävarna i hägnen har visat sig klara livet i det fria riktigt bra. Foto (i hägn): Erik Hansson

Den dubbelt så stora kusinen kan konkurrera ut fjällräven och även ta dess ungar. Men det största problemet är att rödräven tar över fjällrävens lyor. Rödräven rör sig allt högre upp mot fjällen. Dels på grund av klimatförändringarna som gör att trädgränsen flyttas till allt högre höjder, men också på grund av människans direkta påverkan på naturen. Rödräven är duktig på att överleva på rester och sopor som vi människor lämnar efter oss och tar dessutom gärna byten som exempelvis blir påkörda längs med våra bil- och järnvägar eller fåglar som krockar med elledningar eller vindkraftverk.

Trots framstegen – lämmelår behövs
Förutom att minska bestånden av rödrävar i närheten av utsläppsområdena används också stödutfodring åt fjällrävarna via stora foderautomater. De ser till att fjällrävarna kan hitta tillräckligt med föda även under år med få gnagare och därmed kan finnas kvar i fjällen inför gnagarnas toppår. Men för att fjällrävarna ska nå de antal som krävs för långsiktig överlevnad behöver det komma lämmelår när hela fjällvärlden kryllar av lämlar och hela ekosystemet fylls på.

Tills dess fortsätter arbetet i det norska avelsprojektet och Thoralf Mjøen fortsätter att köra vägen uppför fjället i ur och skur för att ta hand om fjällrävarna. I dagsläget ser projektet ut att pågå till åtminstone år 2025. Om det läggs ned efter det beror det förhoppningsvis på att det återigen lever tusentals vilda fjällrävar i de norska och svenska fjällen så att det inte längre behövs någon avelsstation.

Följ fjällrävarna i hägnen live på nätet via webbkameror hos Felles fjällräv.