FN förhandlar om viktigt globalt havsavtal – Sverige ”oroväckande passivt”

Knölvalar i Stilla havet. Foto: Paul Hilton / Greenpeace

Nästa år ska FNs medlemsstater försöka komma överens om nya lagar för världens hav. Målet är att etablera nya skyddsområden, fångstkvoter av fisk och att besluten baseras på forskning. Greenpeace följer arbetet noga och är besvikna på Sveriges insats hittills.

— Det är högst troligt att ett avtal kommer att slutas. Det finns en nära fullständig konsensus om att skydd av biologisk mångfald på internationellt vatten måste stärkas genom tuffare reglering, berättar Dima Litvinov, projektledare på Greenpeace i Sverige.

En hoppfull inblick i ett pressat läge för världshaven, som idag hotas av mänsklig påverkan på en lång rad sätt. Överfiske, utvinning och transport av olja, ljudförorening från militära och civila aktiviteter, utsläpp från industrier och jordbruk, radioaktiva föroreningar från dumpat avfall, utsläpp från upparbetningsanläggningar och gruvdrift på havsbotten är bara några av hoten som Greenpeace räknar upp. Lägg till ytterligare tryck på de marina ekosystemen från klimatförändringar, försurning av havet, plastföroreningar och liknande, så är det lätt att förstå att behovet är stort och kanske att ett beslut där världens länder är överens, blir svårt.

– Man måste ta hänsyn till den totala summa av trycket på marina ekosystem för att utarbeta effektiva skyddsåtgärder. Detta är bara möjligt om man lyfter blicken från kommersiella sektorers intressen och den regionala syn på havet som nu förhärskar. Just därför behövs ett starkt globalt avtal för skydd av haven och ett hållbart nyttjande av havens resurser utanför nationell jurisdiktion, förklarar Dima Litvinov.

Frågan är om de nya reglerna kommer att bli tillräckligt starka för att ge ett gediget skydd för livet i havet. Kommer de till exempel möjliggöra skapandet av det storskaliga marina reservat med föreskrifter som effektivt skyddar dessa områden? Detta är något som forskare pekat ut som det viktigaste instrumentet som behövs för våra hav.

– Idag diskuteras flera olika varianter av avtalet, fortsätter Dima Litvinov. Grovt talat rör det sig om tre olika infallsvinklar:

  1. Ett starkt avtal som leder till skapandet av en global organ med mandat för införande av reservat med nödvändiga föreskrifter.
  2. Fortsatt status quo, där ansvaret för livet i havet är kvar hos regionala och sektorsbaserade organisationer. Detta medför stor risk att man fortsätter tillämpa skydd på ett fragmenterat och otillräckligt vis.
  3. En hybridvariant där nya internationella organ skapas, men med ett begränsat mandat att agera, och där mycket av besluten är kvar i händerna på regionala och sektoriella organisationer.

– I dagens läge är det svårt att förutspå vilka av dessa varianter som kommer att utgöra grunden för det slutliga avtalet. Men en sak är klar: det gamla systemet funkar inte, och om havet ska överleva måste vi ha ett starkt regelverk för internationellt vatten.

Fiskenät fyllt av tonfisk och bifångst. Foto: Alex Hofford / Greenpeace

Greenpeace har tidigare påpekat att Ryssland, Norge, Island, Australien, Nya Zeeland och USA ligger långt efter i ambitionsnivån. Är det fortfarande så?
– Tyvärr har det inte varit stora förflyttningar i positionerna hos de som motsätter sig ett starkt avtal. Vi ser dock hoppfulla tecken från Norge och Island, där en potentiell acceptans för någon variant av en ny internationell institution dedikerad till havsskydd. Tyvärr fortsätter dessa länder att insistera på att beslut om skapandet och tillämpning av marina skyddsområden på internationellt vatten lämnas till regionala och sektoriella organisationer.

Hur agerar Sverige i förhandlingarna?
– Sveriges regering har varit oroväckande passiva både i utformningen av EU:s position inför förhandlingar och i bilaterala diplomatiska diskussioner med andra länder. Frågan om utformningen av system för att stoppa utrotningen av liv i världens hav har fått en väldigt låg prioritet i regeringskansliet. De ansvariga ministrarna i UD och Miljödepartementet tävlar med varandra om att avsäga sig ansvar för beslut och agerande. Samtidigt har det inte varit något tryck från riksdagsledamöter på regeringen, inga krav har ställts till ministrar om att höja varken ambitionsnivå eller intensitet för diplomatiskt agerande från Sveriges sida.

Dima Litvinov menar att känslan hos involverade tjänstemän är att om det inte väcks ett högre politisk engagemang så kommer den svenska delegationen att acceptera en försvagning av det slutliga avtalet.

Greenpeace har tillsammans med forskare från universiteten i York och Oxford tagit fram ett förslag på att 30 procent av haven avsätts som skyddade områden till 2030; ”30×30: a Blueprint for Ocean Protection”. Målet med förslaget är att visa att ett sådant storskaligt nätverk av marina reservat på internationellt vatten är möjligt.

Hur ska det kontrolleras att exempelvis inte fiske bedrivs i ett stort område där nästan inga människor färdas?
– Det är flaggstaterna, alltså de länder där fartygen är registrerade, som har det ultimata ansvaret att se till att de internationella reglerna efterlevs av fartygen som seglar under deras flagga. Det är visserligen svårare att kontrollera de stora havsområdena långt från kusten, men det finns elektroniska hjälpmedel och satellitövervakning, de flesta stora fartyg måste till exempel använda sig av AIS-sändare.

De stater som ligger nära området genomför också ofta patrullering med hjälp av marinen och kustbevakningen. Australien skickar till exempel sina fartyg för att patrullera Antarktis vatten och Sverige skickar kustbevakningsfartyg till nordostatlanten för att se till att olagligt fiske inte förekommer. 

– Och så finns ju Greenpeace och Sea Shepherd såklart, säger Dima Litvinov.