Det råder bostadsbrist för fåglar i skogen. Foto: Erik Hansson
I Finland råder det stor brist på bostäder åt fåglarna eftersom det finns allt färre gamla träd kvar i skogarna med naturliga bohål. Därför inleddes nyligen kampanjen ”En miljon fågelholkar”. Målet är att alla ska vara registrerade till sommaren 2017, men redan i juni 2016 har ungefär 800 000 holkar satts upp.
Fåglarnas bostadsbrist beror enligt universitetslektor Toni Laaksonen vid Åbo universitet på att det inte längre finns lika många gamla träd i skogarna. Det är i dessa gamla träd som hackspettar hackar fram boplatser åt sig själva och, när de flyttat ut, åt andra fåglar. I dagens skogsbruk huggs träden ner innan de hinner bli så gamla att de blir till bostäder åt fåglarna. Eller så huggs träden med bohål ner.
En annan faktor som påverkar skogens fågelbostäder negativt är att allt större delar av skogarna består av barrträd. Jämfört med ek- och björkträd bildar barrträden inte lika ofta naturliga sprickor som fåglarna kan använda som bon.
I ett sådant här område är det om boplatser för fåglar. Foto: Stefan Persson
Därför är ett initiativ som ”En miljon fågelholkar” så viktigt. Utan holkar kommer betydligt färre fåglar föröka sig. Vid ett försök av en fågelforskare sattes det upp 60 fågelholkar i början av maj månad. I 59 av dem flyttade det in svartvita flugsnappare.
– Det här är ganska beskrivande för situationen då flyttfåglarna återvänder. Det finns för få platser att bygga bo på, antalet individer flerdubblades efter utplaceringen av holkarna, säger Toni Laaksonen till Yle.
Värst är det för de större arterna som ugglor, knipor och storskrakar. Det finns ännu färre stora gamla träd som dessa arter kan bo i.
Skogsbruk i form av trädplantering. Här hinner träden sällan bli lämpliga för hackspettar att skapa fågelbon i. Foto: Erik Hansson
Hur är det då i Sverige – är det ont om bostäder för fåglarna här också?
– Ja, det råder defintivt bostadsbrist, bekräftar Anders Wirdheim, informationsansvarig på SOF Birdlife Sverige. Men ibland är det svårt att avgöra om det är brist på boplatser eller brist på lämpliga födosöksmiljöer som är orsak till att en art saknas där den borde finnas. De brister på ”bostäder” som jag tycker är tydligast är i första hand hålträd (kan i många fall kompenseras med holkar) och i andra hand grova träd som kan bära upp tunga rovfågelbon. I det sistnämnda fallet hjälper det inte att spara enstaka träd eller ens grupper med något tiotal träd kring ett boträd. Man måste istället spara en rejäl dunge.
Enligt Kristoffer Stighäll, som i sin avhandling om vitryggig hackspett vid Örebro universitet jämfört skogsbruket i Sverige med det i Finland, ger det finska skogsbruket till och med bättre förutsättningar för vitryggig hackspett. Det är en art som är en tydlig värdemätare på den biologiska mångfalden i skogen.
– Det svenska skogsbruket har varit så otroligt effektivt och helt inriktat på gran och tall, medan lövträden har bekämpats. I Finland är det annorlunda. Där är björken det bäst betalda träslaget och används i möbelindustrin, förklarar Kristoffer Stighäll.
De svenska skogarna, som en gång var naturliga, har till stor del omvandlats till rationella produktionsenheter, enligt Naturvårdsverkets beskrivning av miljömålet Levande skogar. I miljömålet skrivs även:
– Rent praktiskt har de komponenter som är själva grunden för en stor biologisk mångfald rationaliserats bort. Flerskiktade, olikåldriga skogar med relativt stort lövinslag och stora mängder död ved har ersatts av likåldriga, välgallrade monokulturer av främst gran och tall.
Även Naturskyddsföreningen anser att ”det är med stor sannolikhet” förändringarna i skogsbruket och omvandlingen av hela skogslandskapet från naturskogar till produktionsskogar som ligger bakom att många fåglar och fladdermöss minskar i antal.
– Bristen på bohål är nämligen den begränsande faktorn för flera utav de skogslevande arterna. Dagens enformiga plantager kan helt enkelt inte erbjuda lika många bohål som en flerskiktad naturskog.
Naturskyddsföreningen menar också att det förvisso är en bra hjälp att sätta upp holkar, men det hjälper bara mot en del av problemet.
– Uppsättning av holkar kan till viss del motverka fåglarnas bostadsbrist, men man måste komma ihåg att det är en relativt kortsiktig lösning. Gamla, grova träd och död ved utgör till exempel ofta hem för många vedlevande insekter och fungerar därmed som viktiga födokällor för många fåglar.
Källor: Yle, Örebro universitet, Regeringens miljömål Levande skogar, Naturskyddsföreningen och kampanjen ”En miljon fågelholkar”
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529) eller Swish (0730-385 185). Tack! Naturligtvis betalas det skatt på dessa gåvor.
Fågelholkar är ingen lösning på problemet, det är bara konsmetika.
Detta är ingen nyhet, det har vi vetat i 40 år att det skulle gå så här, men den organisation som skulle ha reagerat redan då, på denna utveckling är Sveriges Ornitologiska Förening SOF, men när undertecknad tog upp denna fråga inom SOF, vid flertal tillfällen på den tiden, så blev jag istället hånad och negligerad av SOF. Sveriges Ornitologiska Förening saknar all trovärdighet i dessa frågor. Föreningen anser nämligen att FSC, skogsbrukets Miljöcertifiering är utmärkt och vill inte lämna denna falska varudeklaration. Med detta så godkänner SOF fortsatt skövling av fåglarnas boträd.
Resultatet av detta är också att många fågelintresserade personer i Dalarna, ornitologer inte längre vill vara med i en förening som anser det vara OK att skogsbruket utarmar den biologiska mångfalden i skogslandskapet, Wirdheim pratar dessutom mot bättre vetande dessutom, han anser ju att det går bra för Sveriges tjädrar, trots att skogsbrukets utarmning av skogslandskapet accelererar med rasande fart. Han har tydligen ingen som helst aaning om verklighetet.
Göran Rönning
som har tröttnat på SOF.s likgilthet
Självklart är inte fågelholkar en lösning på problemet. Det jag säger i intervjun är att brist på hålträd i många fall kan kompenseras med holkar. Om Rönning ser det svaret som ett försvar för skogsbruket, är det illa. För inte menar han väl att vi ska sluta sätta upp holkar?
Det är lika illa om Rönning tror att vi med vårt engagemang i FSC anser att behovet av naturvård i våra skogar blir tillgodosett. FSC kan inte lösa alla skogens problem. Det har heller aldrig varit avsikten. I Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige ser vi FSC som ett komplement till övriga naturvårdsinsatser i skogen. Det ska användas som ett verktyg att öka den biologiska mångfalden i brukad skog. Notera att jag skriver brukad skog.
När det sedan gäller tjädern (detta eviga trätoämne) vill jag åter hänvisa till Svensk Fågeltaxerings s.k. standardrutter. Dessa 716 rutter, som är jämnt spridda över landet, visar att gått ganska bra för tjädern sedan inventeringssystemet infördes i slutet av 1990-talet. Materialet från dessa inventeringar är det särklassigt bästa vi har när det gäller att följa utvecklingen för många svenska arter (bland annat tjädern!).
Slutligen kan jag hålla med om att det svenska skogsbruket fortfarande lämnar mycket övrigt att önska – inte minst när det gäller den pågående nedklassningen av värdefulla skogsområden i norra Sverige.
BirdLife Sverige skulle kunna gott kunna göra en enkel insats även för holkbyggandet i Sverige genom att ha diverse holkmått på sin hemsida.
Birdlife Finland har insett nyttan, vilket framgår i följande svenska instruktionshäfte i PDF-format: http://www.birdlife.fi/julkaisut/esitteet/HOLKAR_FAGLAR_BIRDLIFE_FINLAND.pdf
Häpnadsväckande naiv Anders Wirdheim
Att läsa svaret från Wirdheim är en oroande aningslöshet från en person som skall föra SOF:s BirdLife Sveriges talan utåt. Skrämmande. Wirdheim säger” De brister på ”boträder” som jag tycker är tydligast är i första hand hålträd (kan i många fall kompenseras med holkar)” Men nu är det de facto så att bristen på boträd i våra skogar INTE kan kompenseras med holkar eftersom vi har mer än 20 miljoner hektar skogsmark. Om vi skall ha tio holkar per hektar blir det 200 miljoner holkar som ska sättas upp var femte eller tionde år. På en omloppstid innebär det 2000 miljoner holkar. Att påstå att holkar kan kompensera bobristen i skogen är minst sagt naivt. Därutöver skall dessa holkar underhållas, vem gör det?
Dessutom verkar Anders Wirdheim totalt okunnig om var/ och hur de miljöcertifierade /FSC) skogsbruket hanterar fåglarnas presumtiva boträd. Har aldrig Wirdheim besökt skogsbrukets egna flisterminaler, om inte, bjuder jag härmed ut honom, välkommen till Dalarna Wirdheim att besöka Mellanskogs flisdepåer för att se sanningen i vitögat. Men ta mer tid på dig, än förra gången, så att verkligheten kommer i fatt dig.
Det miljöcertifierande Mellanskog har 5 st jätteanläggningar i Sverige för rötved/energived/naturbränsle/, i dessa anläggningar ligger den Tretåiga hackspettens boträd. De grova asparna med Gråspettens bohål, de grova tallstammarna med Spillkråkans bohål, de rötade granarna med Spillkråkans vinterföda Hästmyrornas bon.Allt detta mals ned till flis, för att bl. a förse Värtaverken med flis för att ge värme åt Stockholmarna. 27 flisvagnar går från Mora till Värtaverket i Stockholm. 20 vagnar i veckan med 4,500 kubik flis från norra och västra Dalarna. Det är den biologiska mångfaldes kyrkogår inberäknad fågelfaunans boträd som ligger där.
Anders Wirdeheim bör skaffa sig bättre kunskaper om vad som sker inom skogsbruket. Han kan ju bl. a ta del av ArtDatabankens publikation Fauna%flora årg 110:4,2015. Läs artikeln ” gammal skog ökar – i flisdepåerna”. se även vad forskare säger om detta därefter.
FSC- skogsbruket skövlar beviserligen skyddsvärda naturskogar år ut och år in. Tar aldrig Wirheim de rapporter som exempelvis Malin Sahlin på Naturskyddsföreningen på allvar? eller negligerar han dessa? Med FSC får vi 95 procent kalhyggesbruk och fem procent som sparas, varav en hel del med tvivelaktigt värde / en del avverkas dessutom och ersätts med andra skogar) Hur skall de rädda fågelfaunan? Skogsindustrin lobbar dessutom hårt mot riksadagspolitikerna för att försämra skogsskyddet och för att dessa ska bidra med mindre pengar till skydd av skog.
Varför försvarar SOF ett skövlingsskogsbruk där fem procent sparas medan Nagoya säger att vi skall spara 17 procent och forskarna 20 procent. Nivåer som aldrig kan nås med SOF:s skogspolitik och stöd av FSC. Inom 5-20 år är alla skyddsvärda naturskogar som finns kvar i det här landet avverkade.
Göran Rönning
som är innerligt trött på naiva/okunniga fågelskådare.
Intressant diskussion ni för här, men det finns ingen anledning att ta till personangrepp och kalla folk för naiva. Håll god ton i kommentarerna tack.
Anders Wirdheim förefaller irriterad över att tjädern är ”detta eviga trätoämne”. Det är du inte ensam om…! Du påpekar att materialet från standardrutterna är det särklassigt bästa vi har när det gäller att följa utvecklingen för tjädern och hävdar att det ”gått ganska bra för tjädern sedan inventeringssystemet infördes i slutet av 1990-talet”. Men säger det verkligen särskilt mycket om kvaliteten på kunskapsläget? Jag har för ett år sedan ställt ett antal frågor om tjädern till dig genom Fågelvännen/Vår Fågelvärld utan att få svar. Jag upprepar några av dem här nu när ”detta eviga trätoämne” kom upp i det här forumet:
– Noteras tjäderlekar och deras storlek under dessa inventeringar?
– Anser du att det finns vetenskaplig grund för att beteckna dagens produktionsskogar som en långsiktigt lika hållbar miljö för tjädern som skogar med stora inslag av naturliga landskapsmosaiker med höga kontinuitetsvärden?
– Vad har hänt med stam och lekplatser de senaste 25 åren? 50 åren? 75 åren?
– Om trenden för både antalet fåglar och stora spel är starkt negativ i ett längre tidsperspektiv, något som många av oss som bor inom tajgan kan vittna om – har detta någon betydelse för artens långsiktiga status?
/Anders Janols, Tuna-Hästberg
Jag håller till fullo med Göran Rönning för han vet verkligen vad han talar om. Anders Wirdeheim vet tydligen däremot inte hur det förhåller sig i svenska skogarna just nu. Det är bara att gå ut i skogarna och se verkligheten som verkligheten är.
Tjädern är och förblir ett trätoämne, och det är uppenbarligen riskfyllt att försöka nyansera bilden. Jag vidhåller att de så kallade standardrutterna är det särklassigt bästa medlet vi har för att följa utvecklingen hos större delen av den svenska fågelfaunan, bland annat tjädern. Varje år inventeras ca 500 rutter som var och en är 8 km lång. Totalt innebär detta att det inventeras längs 4000 km inventeringslinjer årligen, vilket ger en mycket representativ bild av Sveriges skogar (och andra miljöer). Det material vi får fram har en betydande tyngd i miljödebatten, och vi ser nu bland annat tydligt hur klimatförändringar påverkar hela fågelsamhällen.
Men ibland blir resultatet inte det väntade. Så var det exempelvis med tjädern, där vi var många som förväntade oss att standardrutterna skulle peka på en stadig nedgång i takt med att gammelskogar huggs ner. Men så blev det inte. Tvärtom har tjädern haft en på längre sikt stabil population under de 20 år som metoden med standardrutter använts. Standardrutterna ger ett mått på den totala populationen och dess förändring sedan slutet av 1990-talet, inte något annat (och det har jag heller aldrig påstått, Anders Janols). Att sedan tjädern minskade starkt under en stor del av 1900-talet är alldeles riktigt, men det jag diskuterat när det gäller tjädern är artens sentida utveckling.
Jag anser alltså att tjädern inte är en bra symbolart för gammelskogen – till det är den alltför anpassningsbar. Denna tolkning får stöd i en ny rapport från länsstyrelsen i Jönköpings län: ”Satellitbaserad analys av skogslandskapets gröna infrastruktur 1985–2014 – med tjädern som modellart”. Skaffa gärna den och läs. Det är intressant.
Men detta faktum, dvs. att jag anser att tjädern inte är en bra symbol för gammelskogen, innebär absolut inte att jag tar skogsbruket i försvar på något sätt, även om vissa debattörer försöker få det dithän. Tvärtom arbetar jag som tjänsteman inom SOF – BirdLife Sverige på flera plan för att få ett bättre skogsbruk och för att mera ursprunglig skog ska sparas.
Slutligen Göran Rönning: Jag har aldrig påstått att bristen på hålträd i våra skogar kan kompenseras med holkar. Det är något som du har hittat på. Det jag sagt är att brist på hålträd i många fall kan kompenseras med holkar. Det gäller till exempel i kommunala parker, längs golfbanor och på andra tätortsnära platser. På sådana platser tar man ofta ner gamla träd (även hålträd) eftersom de anses utgöra en fara. Där kan holkar betyda mycket. I skogsbruket är holkar däremot absolut inget alternativ – där måste vi få till bättre naturvårdshänsyn både i de brukade skogarna (genom FSC) och genom att mer naturlig skog sparas, t.ex. i form av naturreservat.
När det sedan gäller flisningen av lövved (mycket ofta gamla, värdefulla träd) väljer jag att ta upp detta för sig. Du bör veta, Göran Rönning, att detta är en fråga som vi arbetar mycket med. I det fallet är det dessutom så att både näringsliv och politiker förväntar sig att vi, per definition, ska vara positiva till allt som gäller biobränsle (dessa minskar vårt beroende av fossila bränslen, hävdas det). Redan i portgången har vi alltså ofta svårt att få våra ”motståndare” att förstå att vi har en helt annan syn på saken.
Jag håller fullständigt med om att flisningen i våra skogar är ett mycket stort naturvårdsproblem. I det fallet har vi inga som helst meningsmotsättningar. Vi i BirdLife Sverige är dock naiva nog att tro att vi kan göra större nytta i detta sammanhang genom att påverka FSC-regelverket inifrån än att ställa oss utanför.
Problemet med flisning gäller dessutom inte bara i skogar. Det finns även ”flis-entreprenörer” som åker runt och letar lämpliga flisobjekt i jordbrukslandskapet, t.ex. i form av trädridåer längs diken eller ägogränser. Därefter tas kontakt med markägaren. I många fall får entreprenören köpa veden på rot, varpå träden sågas ner och flisas. Följderna för den biologiska mångfalden blir naturligtvis kraftiga och svåra.
Hej igen Anders Wirdheim!
Slutreplik från mig:
Det är synd att du inte vill diskutera frågan om tjäderns långsiktiga trend och konsekvenserna av den. När standardrutterna började hade redan den dramatiska utarmningen av våra tajgaskogar till stor del skett. Många av de tjädrar som registreras vid dessa inventeringar kan nog misstänkas representera en utdöendeskuld, ur stammens synvinkel.
Du hänvisade till de intressanta rapporterna om ”Satellitbaserad analys av skogslandskapets gröna infrastruktur med tjäder som modellart” (Lst Jönk, Lst Srml, Norrk.). Jag hade redan läst dem, men gick igenom dem igen. En viktig utgångspunkt för deras arbete kan du läsa om längst upp på sid. 8 i nr 2016:04
Slutligen: som ganska aktiv ideell skogsnaturvårdare och som verksam i ett nätverk för naturhänsyn i ett principiellt viktigt vindkraftärende vet jag av trist erfarenhet att exploatörerna är på offensiven för att avväpna art- och habitatskyddet. Det är viktigt att vi är tydliga i de frågorna. Våra motståndare utnyttjar skamlöst varje ”nyansering” från naturvårdsauktoriteter. Något att begrunda!
När det gäller tjäderns långsiktiga trend har vi nog inga skilda åsikter alls. Det gick kraftigt utför för tjädern under 1900-talet i stora delar av Sverige på grund av skogsbruket. När det däremot gäller de senaste 15-20 åren har vi förmodligen något skilda åsikter om tjädern.
Vi har definitivt inte några skilda åsikter när det gäller skogsbruket och naturvården.
Den bild om tjädern och skogen som Wirdheim försöker ”nyansera” tecknas av en lång rad forskare med spetskompentens om just tjädern, samt av biologer inom ArtDatabanken
Några exempel:
1. Tupparna föredrar äldre skog, och dagområdena är större där det är lite gammelskog
följaktligen ökar antalet tuppar på en lek med andelen av gammal skog inom en km radie runt lekcentrum. (Skogsfågel i skogsbruket, Direktoratet för vilt och ferskevannfisk-83)
2. Kycklingbiotoperna är de miljöer tjädern brukar som skogsbruket har påverkats mest negativt de sista 50 åren, efter att kalhyggesbruket blev infört. Då fuktiga blåbärsskogar blir kalhuggna blir den ursprungliga vegetationen undanträngd av gräsarter. Miljön blir då för torr och insekterna som kycklingarna är beroende av, försvinner ( Storfuglekologi og skogsbehandling 2003)
3. Utvecklingen av skogslandskapet under andra hälften av 1900-talet talar definitivt emot tjädern. Tjädern vill ha ett varierat landskap bestående av äldre skog, bärrika skogar och myrmarker. Trenden är snarare, mindre variation, yngre skogar och torrare skogar. (Populationsförändringar hos skogslevande arter i relation till landskapets utveckling, Centrum för biologisk mångfald, SLU 2002)
4. Tjäder – en bra art för kandidat för en paraplyart i taigaskogar. Tjädern är allmänt accepterad som en art som allvarligt lider av fragmenteringen av skogslandskapet och habitatförlust. ( Wildlife Biology, Harto Lindén m.fl. 2003) (Se även Satellitbasrad analys av skogslandskapets gröna infrastruktur 1085-2014- med tjädern som modellart. Sid 8. Länsstyrelsen i Jönköping och Södermanland samt Norrköpingskommun)
5. Under senare tid har stammarna även påverkats av fragmenteringen av skogslandskapet, d v s uppstyckningen av tidigare homogena skogsområden i mindre områden med kvarvarande skogsbestånd. Det finns en direkt relation mellan andelen gammal skog och fördelningen av spelplatser. Men även kvaliteten på tjäderbiotoperna har påverkats. Hyggen, ungskogar och dikade skogar är olämpliga biotoper för tjäderkycklingarna. Arealen lämpliga biotoper minskar således. Därför kan man befara att det utöver de kortsiktiga fluktuationerna även finns en mera långsiktig, nedåtgående trend i tjäderpopulationen av samma slag som noterats i Finland.( Kjell Sjöberg, Tjäderforskare, Umeå 1997)
6. Lekplatser byggs upp av vegetationstyper som är mycket stabila, dvs, som förändras ytterst lite år från år vid naturliga ekologiska successioner. Så är det med den riktigt gamla barrblandskogen och myrmarkerna, med hällmarksskogarna och med tallbestånden på låga boniteter( Hjorth 1994)
Men Wirdheim fortsätter att upprepa sitt mantra: ” tjädern är ingen bra symbol för gammelskogen” SOFs hemsida 2015,02-04 ” det går ganska bra för tjädern” Fågelvännen 1/2015,” Det finns flest tjädrar och spelplatser i 40 årig tallskog” Skogen 6-7, 2012. skogen.se/nyheter 13/8-12. m. fl.
Därför ställer jag några frågor till SOFs självutnämnda ”tjäderexpert” Anders Wirdheim.
1. Anser Wirdheim att ovanstående tjäderforskare har fel?
2. Upprepat hävdar han vidare att standardrutterna är de särklassigt bästa systemet för att följa upp landets fågelfauna, så även tjädern – är det så Wirdheim?
Men enligt tjäderforskningen kräver skogshönsen en särskild inventeringsmetodik. Naturvårdsverkets handbok för miljöövervakning, Inventering av skogshöns 2008, framgår nämligen följande. ”Anledningen till att tjäder orre och järpe kräver en särskild undersökningstyp är att deras beteende skiljer sig från merparten av andra fågelarter. Tjäder och orre hävdar alltså inte revir på samma sätt som andra arter och kan därför inte inventeras med t ex revirkartering. Olika syften kräver i vissa fall olika inventeringsmetoder” slut citat.
Det här känner naturligtvis Wirdheim till, men han försöker bluffa natursidans läsare.
I samma handbok från Naturvårdsverket framgår ytterligare en mycket intressant uppgift – nämligen.
KVALITETSSÄKRING ”Inventeraren ska ha sådan erfarenhet och sådana kunskaper om fåglar att alla artbestämningar blir korrekta. Inventerarens kunskaper måste kontrolleras i förväg om de inte är kända. God kunskap om skogshönsens beteende, läten (inklusive vingljud vid uppflog!) är nödvändiga för ett tillfredssällande resultat. Tillräckligt goda kunskaper om detta går inte att förvärva på kort tid” slut citat.
” Spillningsräkning är särskilt viktigt vid inventering av tjäder” framhåller även Naturvårdsverket i samma rapport.
3. Sker denna kvalitetssäkring Wirdheim ?
4. Vilka goda kunskaper om skogshönsen har standardrutternas deltagare Wirdheim?
5. Utför standardrutternas deltagare spillningsinventeringar Wirdheim?
Wirdheim vill inte svara på frågan om det är sedda eller hörda tjädrar som standardrutterna registrerar ? Men på sidan 50 skriver Åke Lindström i Populationstrender för fågelarter 2009. ”Att inventera fåglar är nämligen något man huvudsakligen gör med hjälp av öronen” slut citat.
Du är mångordig, Göran Rönning, men jag ska försöka svara kort: Jag har aldrig hävdat annat än att tjädern (likt mängder av andra arter) påverkades mycket negativt av skogsbruket under 1900-talet.
Naturligtvis finns det andra, bättre, inventeringsmetoder för tjädern än standardrutterna. Men det gör det å andra sidan för snart sagt alla fåglar. Fördelen med standardrutterna är att vi får ett jämförbart mått på stammen över åren. Standardrutterna säger inte exakt hur många tjädrar det finns i varje område. Det är inte heller någon som hävdat det. Däremot kan vi hävda att vi får ett bra och jämförbart mått på utvecklingen som kan användas för landet i stort samt för vissa, stora län.
Eftersom tjädrar i viss (och kanske betydande) omfattning kommer tillbaka till tallskog när den nya skogen blir ca 40 år, ger vi våra meningsmotståndare inom skogsbruket ett väldigt bra argument om vi fortsätter att nagla oss fast vid tjädern i skogsdebatten. Vi bör istället rikta debatten mot många flera arter och hela skogsekosystem.
Jag tror att alla som inventerar standardrutter i skogsmiljö har goda kunskaper om skogshöns.
Nej, det görs inga spillningsinventeringar på standardrutterna. Om du tror det, Göran Rönning, har du helt missuppfattat vad standardrutterna handlar om.
Det är naturligtvis både hörda och sedda tjädrar det handlar om på standardrutterna. Nästan alltid är det faktiskt både och; när man går på sin rutt i (oftast) obanad terräng, stöter man på tjädrar som lyfter med ett kraftigt vingbuller. De få tjädrar jag noterat på min skogsrutt har varit hönor som jag både hört och sett. Så har det även varit med de övriga tjädrar jag sett vid vandringar i skogsmiljöer under senvår och försommar (bl.a. en hel del när vi i Halland genomförde vår andra atlasinventering åren 2005–2009).
Visst är öronen viktiga för en standardruttsinventerare: Eftersom säkert 90 procent av alla individer man registrerar på en standradrutt utgörs av tättingar som man hör sjunga, är det alldeles riktigt det Åke Lindström skriver. Men citatet gäller nog endast undantagsvis tjädrar.
Slutligen: Jag tror att all energi du har, Göran Rönning, skulle göra mycket bättre nytta om du riktade den mot skogsbruket i stället.
Wirdheim har en för skogsnaturvården viktig position
– därför är det viktigt att du i debatt får ta del av information och synpunkter
som du uppenbarligen inte känner till, eller som du har en vrångbild av.
Vi som sticker ut hakan och kompromisslöst berättar om våra erfarenheter
får mäktiga belackare som gärna sprider villfarelser om oss.
Din avslutande kommentar i senaste svaret – att jag borde lägga min energi mera åt att kritisera skogsbruket – visar att du väljer att diskutera utifrån en bild som är helt felaktig.
Jag kan berätta att kampen mot skogsbrukets avigsidor har varit mitt konsekventa huvudspår under 50 års tid – mot giftbesprutningarna,- mot hyggesplöjningarna, – mot skogsgödslingarna, -mot contortaplanteringarna i fjällskogarna – mot biologiska utarmningen i skogslandskapet, m. m.. Den kampen har jag även fört i offentligheten som medverkande i åtskilliga skogsdebatter, på Skogshögskolor, i direktsända radioprogram på riksplanet och som föreläsare för Riksdagens Miljö- och jordbruksutskott för att ge några exempel. Otaliga debattartiklar om skogsnaturvård för Mellansvenska lokaltidningar har jag undertecknat. Under dessa 50 års skogsdebatter har inte en enda jägmästare , skogsdirektör etc kunnat beslå mig med lögn eller felaktigheter. Tvärt om!
Den kampen har delvis varit framgångsrik. Men tyvärr måste jag säga att den skogskampen ibland har motarbetats av Sveriges Ornitologiska Förening. Jag har till och med belägg för att en framstående person inom SOF i ett brev till SOFs riksstyrelse påpekat att mina frågor och uppgifter inte bör tillmätas någon betydelse.
Jag nämner honom inte här med namn, men om du så önskar, så kan jag namnge honom här. Brevet finns kvar.
Kampen för mer biologiskt riktigt skogsbruk, som bygger på vad skogsekosystemet sätter gränser, motarbetas ibland av SOF, som jag ser det. Ett sådant grundläggande problem är SOFs deltagande i FSC. Vi kan tyvärr lägga fram åtskilliga bevis på SOFs saboterande av fågelfaunan i skogslandskapet. Martin Green ger ju dessutom skogsbolagen delvis rätt i en del av deras argumentation om tjäder, kan vi läsa i media.
Ditt påstående om att jag inte har riktat debatten mot många fler arter i skoglandskapet än tjäder är en direkt felaktighet som du upprepar.
Jag har nämligen alltid framfört att tjädern är en paraplyart, som innebär att etablerade normala tjäderlekplatser hyser flera andra hotade arter i samma biotoper som just tjäderlekplatser. Om detta konstatterande är vi som har 50 års erfarenheter av fältstudier om tjädern och ledande tjäderforskare eniga.
Jag försökte för ett år sedan föra fram bland annat dessa fakta i en debattartikel för Vår Fågelvärd. Av någon anledning tycks den ha stoppats. Av dig ?
Vems ärenden går egentligen SOF ? Och jag är inte ensam om att ställa mig den frågan.
Anders Wirdheim påstår.
Wirdheim säger att det är erfarna ornitologer som går standarrutterna, det har han säkert rätt i vad gäller många fågelarter, men knappast vad gäller skogshönsen tjäder och orre.
Därför har jag några frågor att ställa här.
Fråga 1. Hur många ornitologer har stora erfarenheter av skogsekosystemen och tjäderns liv?
2. Redovisa då hur dessa skiljer en uppflygande orrhöna från en tjäderhöna om man blott får se en skymt av henne vid uppflog i stammig och snårig mark, förväxlingsrisken är nämligen stor.
Fråga 3. Hur skiljer dom nästa förväxlingsrisk, ringduvans intensiva smattrande ljud som hörs vid uppflog från en tjäders ? Ringduvan är en storvuxen duva, nästan i storlek med en orrhöna, har under sin speltid en spelflykt under ljudligt vingsmatter ljud när vingtopparna slås ihop, vilket kan höras lång väg enligt Svenska Jägareförbundet. Naturvårdsverket varnar för stor förväxlingsrisk med just ringduvan.
Eftersom Wirdheim som föreningens informationsansvarige tar på sig rollen som SOFs ” tjäderexpert” bör ju frågorna kunna besvaras av honom.
Innan Wirdheim svarar borde han läsa de två viktigaste bokverken som givits ut om tjäder i Sverige. Den ena är ” Tjädern en skogfågel” av tjäderforskaren och professorn Ingemar Hjorth. Boken publicerades för 22 år sedan av Skogsstyrelsen, och borde vid det här laget vara genomläst av alla – jag säger alla – som över huvud taget vill lära sig nått alls om tjädern.
Och den andra faktabaserade tjäderboken publicerades för en månad sedan. ”Tjädern och urskogen” av Joelsson och Oldhammer. 50 års studier av tjäders behov av urskogen. Båda dessa professionella tjädervolymer har även en gedigen referenslista som också går att ta del av.
Om han redan läst dem är det mycket märkligt att han inte tycks tillmäta dem någon betydelse.
Det känns tyvärr ganska hopplöst att debattera med dig, Göran Rönning. Du kommer med svepande anklagelser som saknar grund. En sådan är följande: ”Kampen för mer biologiskt riktigt skogsbruk, som bygger på vad skogsekosystemet sätter gränser, motarbetas ibland av SOF, som jag ser det.”
Vi jobbar intensivt och på många plan för ett biologiskt riktigt skogsbruk. Att vi valt att stanna kvar inom FSC beror på att vi tror att vi där gör större nytta genom att argumentera inom systemet än om vi står utanför. Men, och detta är viktigt: Om den pågående översynen av FSC:s regelverk inte leder till skärpta krav på naturhänsyn vid vanliga avverkningar än idag, anser inte heller vi att vi kan vara kvar inom systemet.
Än en gång är det också på sin plats att poängtera att FSC handlar om naturhänsyn inom konventionellt skogsbruk. När det gäller att skydda gammelskogar och andra värdefulla skogsområden ska vi använda oss av andra instrument. Vi måste alltså jobba på flera olika plan.
Med detta svar är denna debatt avslutad för min del.
Först nu såg jag att Rönning skrivit två inlägg som riktade sig till (eller kanske snarare mot) mig. När det gäller de skogshöns som registreras på standardrutterna är svaret mycket enkelt: Man noterar helt enkelt inte observationen om man inte är bergsäker på vilken art det var som flög upp. Jag har exempelvis själv vid ett par tillfällen stött upp honor av tjäder eller orre, men inte sett dem tillräckligt bra för att kunna artbestämma dem. Vid dessa tillfällen har det inte heller blivit någon notering i mitt protokoll.
Ta gärna reda på fakta innan du formulerar anklagelser, Rönning.
Jag debatterar mycket hellre med skogsbolagen och deras företrädare än med dig. Jag tror att det ger större effekt när det gäller skyddet av värdefulla skogar och deras fåglar. Se t.ex. Svenska Dagbladets debattsida igår (19 april).
Anders Wirdheim, talesperson för Sveriges Ornitologiska Förening
glider undan sitt ansvar.
Wirdheim anser att jag kommer med svepande anklagelser som saknar grund medan han hävdar att ”SOF jobbar intensivt och på många plan för ett biologiskt riktigt skogsbruk”
Nejdå Wirdheim – det är inga svepande formuleringar. Så här ser de facto verkligheten ut
– för den som vill se den.
Verklighetsuppfattningen är tydligen olika beroende på vilka referenser man har.
Att SOF skulle jobba intensivt för ett biologiskt riktigt skogsbruk stämmer inte. Jag skall ta upp några, av flera konkreta exempel på motsatsen – sedan får Natursidans läsare avgöra om Wirdheims påstående stämmer
1. I Vår Fågelvärd nr 4, 2012 publicerade jag en debattartikel med rubriken ”Skogsskövlingen är värre än någonsin”. Det handlade om miljöcertifierade (FSC) skogsbolaget StoraEnso som kapade ner 57 st torrträd, i Leksands kommun, Dalarna, varav flera var boplatser för fyra olika ugglearter: sparvuggla, pärluggla. slaguggla och hökuggla. Idag liknar området mest en krigshärjad zoon. Ugglornas boträd är nedkapade, sönderkörda eller bortforslade.
Vad blev reaktionen från SOF på dessa brott mot FSC? Gick man ut med ett förväntat fördömande av StoraEnsos hantering av fridlysta ugglors boträd? NEJ – inte ett knyst hördes från SOF.
2. I snart sagt varenda vedtrave efter skogsbilvägarna över hela Sverige ligger presumtiva fåglars boträd, avverkade av miljöcertifierade markägare. Men SOF tiger – ingen reaktion.
3. StoraEnso kapar ner ett kungsörnsbo i Mora kommun, vad blev reaktionen från SOF? agerade man kraftigt mot skogsbolaget. NEJ – inte ett knyst hördes från SOF.
4. I Gällivare- Nattavaravägen år 2014, ligger vedtravar med 400-åriga brandljudstallar, grova aspar, torrfuror, rötade flerhundraåriga furor som alla kommer från skogar som var urskogsartade.
Hur reagerade SOF på detta? NEJ – inte ett knyst hörs från Sverige Ornitologiska Förening.
5. Sommaren 2013 brände det FSC märkta skogsbolagen SCA ner ett fiskgjusebo på en holme i Avaträsksjön i Dorotea. En unge brändes ihjäl. Ett klart brott mot FSC och ett brott mot artskyddsförordningen. Vad blev reaktionen från SOF? Blev reaktionen högljudda? Polisanmälde SOF detta brott mot FSCs regler? NEJ – inte ett knyst hördes i riksmedia mot detta brott. I stället polisanmäler Länsstyrelsen händelsen.
Wirdheim debatterar hellre med skogsbolagen än med mig säger han. 3 år senare inbjuds samma SCA, som brände ned fiskgjuseboet, till SOF riksårsmöte och lobbar för att inte mer skog ska skyddas av staten. Just nu kommer systemet att malas ner, och bolagets sista naturskogar kommer att vara borta inom 5-15 år. Sen är det ganska slut.
Det är till att vara trovärdig Wirdheim.
Några frågor som Wirdheim absolut vägrar svara på.
1. Har tjäderforskarna fel i att skogsbruket är det största hotet mot kycklingbiotoperna, att tjädern är en paraplyart, att den långsiktiga nedåtgående tjäderpopulationen har med skogsbruket att göra, att skogsbruket fragmenterar sönder tjäderns biotoper.
2. Att skogshönsens kräver en skärskild inventeringsmetodik enligt Naturvårdsverkets handbok för miljöövervakning. En vedertagen inventeringsmetodik som är framtagen av tjäderforskare är nämligen inventering av tjädern på lekplatserna.
3. Hur stor/liten erfarenheter har Sveriges Ornitologiska Föreningens medlemmar om skogsekosystemen och tjädern. Wirdheim TROR att standardrutternas deltagare har god kunskap om skogshönsen. Men de facto sker ingen KVALITESSÄKRING. ”God kunskap om skogshönsens beteende, läten (inklusive vingljud vid uppflog!) är nödvändiga för ett tillfredställande resultat” fastslår Naturvårdsverket.
Wirdheim kan egentligen ingenting om tjädern, han är okunnig om tjäderns biologi. Vi känner nämligen igen hans argumentation från förmedlarna Hörnell Willebrand/Ringaby som sponsras av skogsnäringen.
Vems ärenden går egentligen Sveriges Ornitologiska Förening?
Jag har avslutat denna diskussion. Det är fullständigt meningslöst att försöka diskutera med en person som Göran Rönning. Han lägger påståenden i min mun, insinuerar på mycket lösa grunder att jag och SOF-BirdLife går skogsnäringens ärenden och han vägrar att ta till sig fakta. Ett exempel på det sistnämnda är standardrutterna. Denna typ av inventering är inte en heltäckande inventering. Rutterna kan snarare beskrivas som ett stickprov längs ca 400 mil årligen genom svensk natur. Det är också en inventering där man enbart registrerar de individer som man säkert kan bestämma till art. Vi som inventerar hör exempelvis regelbundet uppflog utan att vara säkra på upphovet – och då blir det alldeles självklart inte heller någon registrering. De tjädrar vi registrerar är tjädrar och ingenting annat. Hur många gånger ska jag behöva påpeka detta, Göran Rönning?
Wirdheim vägrar svara på relevanta tjäderfrågor.
Trots att han utger sig för att vara ” tjäderexpert” ? med tanke på hans tidigare självsäkra påståenden hoppas jag på svar denna gång.
1. Wirdheim vägrar hårdnackat att svara på frågan om Skandinaviens främsta tjäderforskare har fel om att det industrialiserade skogsbruket är det största hotet mot tjädern. Har dom det ?
2. Redovisa vilka erfarenheter som Sveriges Ornitologiska Föreningens medlemmar har av skogsekosystemen och tjädern.
Wirdheim är okunnig om tjädern och dess biologi, han vill inte heller ta del av Sveriges mest omfattade publikationer om tjädern, som över huvud taget har publicerats i vårt land. Vilket är högst anmärkningsvärt. Varför ?
För Natursidans läsare kan vi istället bl. a redovisa vad Norges främsta tjäderforskare Wegge och Rolstad redan kom fram till 1989.
Citat: ” Utdragna huggningar av leken resulterar i solitärt spel eller lokal utarmning.” ” Uppsplittring av populationer kan leda till isolerade metapopulationer och individer. Leksystemer som består av få eller solitärspelande fågel, riskerar att drabbas av inavel eller genetisk drift ( Segelbacher and Storch 2002, Segelbacher et al 2003) I dessa leksystem upphör eller ändras de naturliga konkurrensmekanismerna, något som på sikt riskerars förändra tjäderns genetik”. Slut citat.
Det är knappast meningsfullt att föra en debatt med en person som likt en dåres envishet upprepar samma mantra, att standardrutterna är den bästa metoden att inventera tjäder, och att inga misstag sker, och att osäkra observationer inte tas med – hur han nu kan veta det?
Det kan vara av visst intresse för Natursidans läsare att ta del av vad Martin Green, en av standardrutternas försvarare säger i ArtDatabankens publikation nr 4, 2013 sid 4 -” VI KAN HA FEL” – men vi redogör för hur beräkningarna har gjorts”.
Att sen de främsta tjäderforskarna förordar inventeringsmetodiken registrering av tjädern på lekplatserna som också Naturvårdsverket framhåller i rapporten ” Inventering av skogshöns 2008″. Citat ” När syftet är att följa exakt antal och exakt antal och trender avseende beståndstorlek finns ingen metodik med rimlig arbetsinsats som ger exakt totala siffror. Det närmaste man kommer är att inventera på lekplatser”, slut citat.
Naturvårdsverket fastslår också ” Att inventerarens kunskaper måste kontrolleras i förväg om inte de är känds”. slut citat.
Dessa kunskaper kan man inte teoretiskt läsa sig till. Kompetensen får man genom mångåriga studier av tjädern i fält.
Detta bekommer inte Wirdheim ett dugg – ty det är bara han som har rätt. – Alla andra har fel.
Odiskutabla fakta från erkända tjäderforskare vägrar Wirdheim ta till sig.
Diskussionen är avslutad från min sida, Göran Rönning. Det är fullständigt meningslöst att försöka diskutera seriöst med en person som hela tiden förvanskar det man säger.