Fågelskådare om fågelbeteenden

Att studera hur fåglar agerar är en ständig källa till spännande upplevelser och fascinerande upptäckter. Här berättar fyra erfarna fågelskådare om några favoritbeteenden från fågelvärlden.

• Många fler tips på sevärda fågelbeteenden finns i den här artikeln.

Lotta Berg med en bändelkorsnäbb. Foto: Privat

Lotta Berg, ordförande i Birdlife Sverige, kommer att tänka på tre saker som hon är särskilt förtjust i: 

Sandlöparnas trippande i strandkanten
– Att sitta en bit bort på sandstranden och se sandlöparna följa efter mot havet varje gång en våg drar sig tillbaka, för att sedan lika snabbt springa undan högre upp på stranden när nästa våg rullar in. Fram och åter, fram och åter, i någon sorts outtröttlig dans. Gärna i flock om tre-fyra stycken, väl synkroniserade i sina rörelser i relation till vågorna. Och uppenbarligen lyckas de ändå hinna picka i sig något ätbart under tiden, vilket är imponerande! Trippande fram och åter, fram och åter, på sina korta svarta ben medan nästa våg redan bryter.

Gråhägrarnas blixtsnabba attack mot någon liten fisk eller groda
– Gråhägrarna är de ständigt trippande sandlöparnas raka motsats, men lika fascinerande. De står där, blickstilla, fokuserade och stela eller med långsamma, ytterst behärskade rörelser, som i slow motion. Man tänker att de nog har somnat stående eller gått i dvala. Men så, som en blixt från klar himmel, rör sig hals och huvud nedåt och näbben klyver vattenytan. Upp igen med en fisk i lagom storlek ordentligt fastklämd. Som en blixt från klar himmel; så upplevs nog denna ”dolkstöt” även av sagda fisk, som innan den vet ordet av är på väg från dolknäbben ner genom hägerns strupe. Uttrycket ”att bida sin tid” passar verkligen väl in på hägrarnas födosöksbeteende. Man kan iaktta dem länge, absolut ingenting händer, och så plötsligt…

Skogarnas charmörer
– Det går ju inte att ignorera de arenaspelande fåglarna, där hanarna visar upp i grupper, och även om ämnet förstås är vetenskapligt utforskat i detalj så kan jag ändå inte låta bli att fundera om de egentligen mest visar upp sig för varandra i alla sin maskulina prakt för att skaffa sig ett imponerande rykte bland de andra hanarna på bygden, eller om de faktiskt bara gör det för honornas skull? Sådana funderingar är förstås antropomorfa och därför illa sedda. Sällan sedda är därtill tjäder- och orrspelen av undertecknad; bor man på Västgötaslätten så lyser skogsfåglarna med sin frånvaro. Visst kan man höra orrarnas bubbel på Billingen om vårmorgnarna, och vill man se dem tydligt så kan man förstås ta sig till Skövde skjutfält och och betrakta dem på långt avstånd när de visar upp sig mellan skjutmålen på hedmarkerna innan de första hundägarna för dagen gör sin entré, men det är egentligen inte så jag föreställer mig deras spel. Min inre bild av orrspel handlar om kyliga morgnar på en myr ute i den djupa skogen, med andedräkten som rök ur fåglarnas näbbar, utbredda stjärtfjädrar och enstaka skärmytslingar när två tuppar drivs att konfrontera varandra. Men det här är bara en inre bild – jag har aldrig haft förmånen att få uppleva det i verkligheten.

Erik Hirschfeld. Foto: Anders Roos

Författaren och fågelguiden Erik Hirschfeld berättar att ju äldre han blir, desto roligare blir det att stanna upp och titta på vad fåglarna egentligen gör.

– Jag är en urban människa, och är omgiven av lika urbana och människovana kråkfåglar som har en massa roliga saker för sig. Men det jag fastnar mest för i deras beteende är hur de tittar på mig, bedömer mig som om de avväger mina avsikter och kanske också funderar på om jag kan hjälpa till att fylla deras magar. Man kan liksom se på deras blick att det pågår en massa hjärnaktivitet där inne mellan ögonen. Just den där känslan av ett osynligt band mellan mig och fågeln. Det är min favorit, när jag själv ingår i det som i det här fallet är ett svårbeskrivet och abstrakt beteende, tankarna.

– Som mer passiv åskådare står förstås vadarfåglar för en stor del av mitt nöjesutbud. Gärna i stora flockar av olika arter och storlekar, på en tångbank. Hur varje art har sitt säregna sätt att dels gå, småspringa och stå still men också hur de jobbar med sina näbbar i tånggyttjan: alla olika arter på sina egna arttypiska sätt. Några står still när de borrar i tången, andra rör sig, någon fryser till en stenstod och böjer sig värdigt ner med näbben för att ta upp något.

– Slutligen är det flyttningen som jag gärna njuter av. Att se (och höra!) lager på lager med finkar, dubbeltrastar, trädlärkor och vad annat som vet precis vad de gör när de lämnar land för en havspassage i motvind, samtidigt som de skall se upp för stenfalkar och sparvhökar och vara noga med att inte flyga på fastande mage så de orkar. Då tänker jag att man som människa är rätt liten ändå.

Annica Nordin. Foto: Annica Nordin

Annica Nordin, ordförande i Göteborgs ornitologiska förening, berättar att hon över huvud taget är förtjust i att studera fåglarna och deras beteenden. Hon har många favoriter, men väljer ut de här tre:

Morkulla
– För dess raka flykt på himlen ljusa vårkvällar, där man hör några ”knisp” på långt håll och när den är precis över huvudet på mig så hör jag också några ”knorp”. De flyger ofta samma väg flera gånger på kvällen, flera kvällar i rad och över flera år.

Blåhake
– För en upplevelse för länge sedan i den botaniska fjällträdgården i Kongsvold i Norge. Det satt en liten spräcklig fågel några meter ifrån mig på ett lågt staket och medan jag iakttog den kom en blåhake fram och matade. Jag hade inte tidigare sett en blåhake i ungfågelsdräkt och det var en aha-upplevelse.

Trana
– För dess massuppträdande vid Hornborgasjön vår och höst. Att stå vid Trandansen och lyssna på kakafonin från tusentals stora fåglar en vårkväll och sedan se dem flyga iväg i större och mindre grupper för att ställa sig på nattkvist ute i sjön är en mäktig upplevelse.

Gigi Sahlstrand. Foto: Stefan Källstigen

Fågelguiden och reseledaren Gigi Sahlstrand tar upp tre olika fågelbeteenden som hon är särskilt förtjust i.

– När jag är ute och går i skogen så börjar plötsligt talltita, tofsmes, svartmes, nötväcka, kungsfåglar och andra typiska skogsfåglar varna kraftigt. Jag inser snart att det inte är mig de varnar för utan troligtvis en sparvuggla som jag troligen skrämt så den rört sig. Letar jag tålmodigt får jag tillslut oftast syn på den.

– På långt håll ser jag en rovfågel som jag misstänker är en bivråk, men det är som sagt på aphåll. Plötsligt liksom klappar fågeln vingarna ovanför kroppen, då är saken biff – en bivråk som visar det spel de gör under häckningssäsongen.

– Jag gillar samspelet mellan otippande fåglar. Till exempel i Råstasjön där snatteränder håller sig nära en sothöna och snappar åt sig det som sothönan drar med upp under sina dyk. Eller bläsänder i mindre dammar där knölsvan finns, de uppvaktar på samma sätt och nyttjar det svanen ”spiller”.

LÄS ÄVEN:
• Bli en fågelbeteendeskådare
• Natursidans guide till sträckskådning
• Guide: När är det bäst att skåda? Lär dig fåglarnas dagsrytm
• Karta över Sveriges bästa platser för fågelskådning
• Jagande vråkar ignorerar individer i täta flockar
• Fågelhonor från olika områden föredrar olika utseenden
Mesigt rumsminne har kartlagts