En morgon med sträckskådning vid Ölands södra udde

Det är fascinerande att det som ser ut som en lugn horisont kan genom tubkikaren avslöjas vara fylld av sträckande fåglar. Här syns en Kowa 99-A i förgrunden. Foto: Erik Hansson

En morgon i mars möter Natursidan den erfarna sträckskådaren Bertil Breife för några timmars spanande efter fåglar på väg norrut och samtal om varför sträckskådning varit hans stora intresse sedan 70-talet.

Förklaringen för vad som är tjusningen med sträckskådning kan variera rätt mycket beroende på vem som tillfrågas, men de flesta verkar uppskatta det mesta med den. Pulsen som infinner sig när det ses något sällsynt som det snabbt gäller att hitta i tubkikaren innan den flugit förbi. Ögonblicket när en flock fåglar passerar riktigt nära. Lyckan över att pricka in en dag när det ”lossnar” och det väller fram tiotusentals fåglar på bara några timmar. Eller ”bara” ett ovanligt stort antal av en viss fågelart en viss dag. Det blir som en blandning av många andra sorters fågelskådning där man förvisso letar efter rariteter, men också håller koll på och gläds åt betydligt vanligare arter.

Bertil ”Berra” Breife är en av dem som fastnat för sträckfågelskådning. Det gjorde han redan som 15-åring på 70-talet. Han åkte ut till kusten med sin moped och spanade efter havsfåglar med handkikaren. Han och några vänner skaffade tubkikare, vilket var ovanligt vid den här tiden och började inse att det var som häftigast att skåda vid havet när det blåser storm. Snart blev det många resor ut till platser med fri utsikt över havet och så har det fortsatt. Nu, som pensionär på Öland, fortsätter Bertil att söka av horisonten så ofta han får tillfälle, från mars till december, med ”någon veckas paus efter midsommar” när det är lugnt på sträckfronten.

– Men sedan drar det igång igen med tärnor och vadare, lägger han snabbt till.

Bertil Breife med sin gamla tubkikare. Foto: Frida Breife

Fågelrariteter på Öland som lockar fågelskådare från hela landet är inget för Bertil om han tror att det kan bli en bra dag vid Ölands östra kust. Det går före det mesta och så har det varit i stora delar av hans liv –  ”det är sträckskådning som har gällt – bra sträck är det bästa som finns”. Hans stora intresse resulterade också i att han är en av tre författare bakom den utmärkta boken ”Sjöfågelguiden”.

Den här dagen i början av mars 2022 står vi vid Ölands södra udde. Sträcksäsongen har precis börjat. Höjdpunkterna kommer i april-maj på våren och under hösten, men det kan hända något när som helst. Det brukar till exempel ofta komma någon tidig praktejder bland ejdrarna redan i mitten av mars. Varför inte lite tidigare i år?

Ovanligt Ölandsväder

För en gångs skulle behöver vi inte stå i lä vid vindskyddet nedanför fyren Långe Jan eftersom det för ovanlighetens skull nästan är helt vindstilla på Öland. Solen värmer skönt och havet är nästan stilla. Det behöver inte innebära att det är dåligt med fåglar till havs, berättar Bertil, men bäst brukar det vara när det sker väderomslag – från lugnt till blåsigt, från klart till dimmigt. Eller tvärtom. Det finns många faktorer som påverkar och åtskilliga erfarna sträckskådare berättar att de överraskats av att förväntat dåliga dagar blev bra. Eller tvärtom.

Det passerar gravänder på nära håll. Lätta att känna igen med sin storlek och tydliga kontraster. De liknar inte några andra sjöfåglar så de är en utmärkt, enkel start. Härnäst en flock bläsänder och det blir tydligt att de jämfört med gravänderna är mindre, snabbare och har en svajigare, nästan fladdrigare flygstil. De har inte heller samma kontraster, men en tydlig vit mage och även en liten ljus bläs ovanför näbben kan urskiljas eftersom de kommer så nära.

– Jägarna kallar dem ”vitbuk” eftersom det är lätt att känna igen deras vita undersida, säger Bertil Breife.

Det är förvisso en lugn dag, men det händer i stort sett ständigt något till havs. En del konstateras lite lojt, ”storskrake mot väst – lägg märke till att den är något större än småskraken som mer påminner om en dartpil”. Andra fynd väcker lite mer intresse, som Bertils första ejderflockar för säsongen med de brunfärgade honorna och nästan helvita hanarna med svarta detaljer. Känns lite tyngre, betydligt mer målmedvetna i flykten än bläsänderna. Det kommer också svärtor och sjöorrar. De förstnämnda är svarta med vita fält på vingarna som kan ses på ganska långt håll medan sjöorrarna är mörkt bruna. Flygstilen är relativt lik, men Bertil berättar att sjöorrarna är något mindre och har en smalare hals och huvud. Jag är lite osäker på om jag uppfattar det. De flyger långt ut och jag har själv bara sträckskådat lite mer regelbundet de senaste åren. Mycket är fortfarande svårt, men det är väldigt roligt.

Jag frågar Bertil om han har några tips till den som blir nyfiken på att börja med sträckskådning.
– Ta kontakt med bra skådare i närheten och åk till de bästa platserna. Där brukar det stå andra sträckskådare. Utrustningen är också jätteviktig, en tubkikare är ett måste. Fåglarna sträcker ofta långt ut och en bra tub hjälper både på långt håll och medeldistans.

Sträckskådning kan också bjuda på fantastiska vyer. Här en flock ejdrar på väg söderut en tidig höstmorgon. Foto: Erik Hansson

En del av utmaningen är att man inte alltid har så lång tid på sig för att känna igen en fågel som kommer flygande. Ibland kan det handla om sekunder och det som kan se lojt ut på håll innehåller för det mesta en hel del spänningsmoment. Det är inte heller något fel på utmaningen att hinna med att uppfatta detaljer samtidigt som man följer en snabb fågel.

– Många fåglar är svarta, gråa och vita och på långt håll är det svårt att urskilja färger, förklarar Bertil. Då är det bättre att gå på det allmänna intrycket av fågeln, det så kallade ”jizzet”. Det kan hjälpa med det sammanlagda intrycket av rörelsemönster, om de flyger högt eller lågt, storleken och hur de rör sig. Men för att se sådant krävs erfarenhet, det tar ett tag att lära sig det.

Eller som han skriver i Sjöfågelguiden: ”Att artbestämma fåglar är för den erfarne sträckskådaren en instinktiv process, sällan en intellektuell sådan. Denna instinktiva process sker ofta sekundsnabbt och är ett resultat av mångårigt slit och ingående kvantitativa fågelstudier i fält.”

Bertil Breife använder numera en Zeiss harpya. För honom är det avgörande att tubkikaren har ett stort synfält, även vis inzoomning. Det gör det lättare att snabbt hitta fåglar som man kanske bara har några sekunder på sig att se ordentligt. Foto: Erik Hansson

Vad är det för lom?

Ännu längre ut i Kalmar sund upptäcker vi en lom. Kraftig och rak flykt. Typisk för lommar, men är det en storlom eller en smålom? Eller till och med en vitnäbbad eller svartnäbbad islom? Bertil konstaterar snart att den är för liten för att vara någon av de stora islommarna, med sina rejäla kroppar och näbbar. Men att se skillnad på smålom och storlom är inte så enkelt. Precis som med småskraken är smålommen något mindre och smalare. Huvudet ser nästan bara ut som en förlängning av halsen och näbben är smal. Den brukar också guppa mer med huvudet när den flyger och vara mer kutryggig än storlommen. Men lätt är det inte. Bertil bedömer att det är en smålom, två andra lommar får vi lämna obestämda.

Det är inte något ovanligt vid sträckskådning. Många fåglar är svåra att se skillnad på och ibland flyger de så långt ut att inte ens experter som Bertil vågar säga något säkert. Dessutom kan det ibland gå väldigt snabbt. Det är en sak att hinna med att kolla på varje fågel en dag som denna med ungefär 200 fåglar av knappt 20 arter på två timmar, men senare i april och maj kan det handla om dubbelt så många arter och tiotusentals individer under samma tid. Då kommer en del fåglar passera som inte hinns med. Ibland kommer också så kallade ”blandflockar” där flera olika arter flyger tillsammans.

– Blandflockar kan vara enklare. Då syns skillnader i storlek, profil och dräkter lättare, berättar Bertil.

En flock ejdrar. Det kan gå fort när sjöfåglar flyger förbi. Foto: Erik Hansson

Vad är det då som fått honom att fortsätta med sträckskådningen i stort sett hela livet?

– Det är spänningen och känslan, man vet aldrig vad som händer och det kan dyka upp vad som helst. Det roligaste är att hitta och känna igen fåglar och stora sträckdagarna när det sträcker mycket är svårslaget. Över huvud taget är fågelflyttningar väldigt fascinerande för mig.

Du måste inte se en raritet för att bli nöjd med dagen, du kan vara nöjd med att till exempel se en ovanligt tidig labb eller ovanligt många svärtor?
– Javisst! Det är svårt att specificera vad som gör det så roligt, men det kan vara många saker. Sedan har nog många sträckskådare sina favoriter. Mina är prutgässen och ”melanittorna” – svärtor och sjöorrar, men nummer ett är ändå labbarna. Varje labb är en ny labb och är oftast en utmaning att artbestämma.

Eller som idag – årets första ejdrar?
– Ja precis – det var dagens upplevelse!

LÄS ÄVEN:
Så fungerar fågelräkningen vid Falsterbo
Nästan 60 år gammalt ormvråksrekord krossat vid Falsterbo
Skådarbloggen: Imponerande ormvråkssträck i nordväst-Skåne
• Flera flyttfågelrekord slagna vid Falsterbo