”Djurparker som i Tiger King tyvärr vanliga”

En före detta cirkustiger som omplacerats till Big Cat Rescue Center i USA. Han är över 20 år på bilden. Foto: Sandra Jönsson Bäckman

Den populära Netflix-dokumentären har gjort djurparker med stora kattdjur högaktuella. Natursidan intervjuar Sandra Jönsson Bäckman, expert på vilda djur hos World Animal Protection, om hur djur egentligen har det i fångenskap.

På streamingtjänsten visas just nu säsong 2 av den uppmärksammade dokumentärserien ”Tiger King”. Den handlar om några minst sagt excentriska och speciella personer involverade i privatägda djurparker i USA med mannen som kallar sig Joe Exotic i huvudrollen. Men burarna med stora kattdjur är bara en kuliss för en vild historia om mordanklagelser, lejda mördare och människor som verkar älska uppmärksamhet. Sekvenser på tigrar och lejon som vandrar runt i små burar eller tigerungar som skickas runt bland besökande turister klipps in som om det vore helt naturligt och visas helt okritiskt. Att ha dessa vilda kattdjur på ett sätt som är förbjudet i många länder normaliseras i avsnitt efter avsnitt.

– Tiger King har tyvärr framför allt fokus på egocentriska personer och inte på kattdjuren, berättar Sandra Jönsson Bäckman.

Hon jobbar på World Animal Protection i Sverige med frågor som gäller både vilda djur och djurparker och var tidigare rovdjursexpert på WWF i flera år. För länge sedan besökte hon även Big Cat Rescue Center som Carole Baskin driver – en av nyckelpersonerna i Tiger King-dokumentärserien.

– Det finns i dagsläget fler tigrar hos privatpersoner i USA än i det vilda. Det kan innebära allt ifrån att människor har en tiger på bakgården, till hundratals stora kattdjur i privatägda djurparker som dom som syns i Tiger King. I vissa delstater i USA är det mer reglerat att äga hundar och katter än det är att ha stora rovdjur som tigrar, lejon och björnar. Många av människorna som driver de här privata djurparkerna har inget bevarandeintresse, deras kattdjur ingår inte heller i något koordinerat bevarandeprojekt. Det är bara för att göra vinst eller för sitt eget egos skull. Många har också dålig koll på hur man sköter om och hanterar vilda djur. Det blir så sorgligt uppenbart när man ser dokumentärserien.

Sandra Jönsson Bäckman. Foto: Privat

Hur vanligt är det med djurparker som den Joe Exotic har i USA?
– Det är jättevanligt i just USA. Men man ska komma ihåg att inom kategorin djurpark ryms allt möjligt. Om vi tar USA som exempel så är det då allt ifrån de få procent som är välskötta och jobbar med bevarandefrågor till de som visar upp stora kattdjur i burar längs med vägarna i ”roadside zoos” eller i privatägda djurparker. En klar majoritet är tyvärr ungefär som Tiger King och det räddar inga kattdjur, varken kortsiktigt eller långsiktigt.

Finns det inga djurrättsregler som begränsar den här verksamheten?
– Det kan vara reglerat med tillsyn när det gäller transporter över delstater eller över nationella gränser, men det finns få regelverk för att ha stora kattdjur. För oss i Sverige är det inte att tänka på att grannen har en fullvuxen tiger hemma, men så kan det vara i USA. Det är inte bara ostimulerande och hemska liv för djuren, det finns dessutom stora säkerhetsrisker.

Sandra Jönsson Bäckman berättar om ett uppmärksammat fall 2011 om en man som hade en privatägd djurpark med björnar, tigrar och lejon. Han öppnade upp alla dörrar till djuren och sköt sig själv. Polisen åkte därefter runt och sköt alla djuren som flytt från sina burar. Lokalbefolkningen fick hålla sig inomhus så länge de stora rovdjuren var lösa i området.

– Man ska inte interagera med så här stora, potentiellt farliga djur. De är ofta dåligt skötta men vana vid människor och därför mer rädda för oss.

Hur mår egentligen djuren i en sådan här miljö?
– Det går att ge dem ett hyfsat bra liv i en en välskött och för djuren anpassad djurpark, men man kan såklart aldrig ge samma miljö som i det vilda. Det är ofta fokus på stora kattdjur i de här lite mer tvivelaktiga djurparkerna eftersom de är karismatiska och lockar folk. Men ett stort kattdjur behöver stora anläggningar med mycket yta och varierad terräng. De vill till exempel kunna ligga högt uppe och det är viktigt att de kan komma undan både varandra och besökarna om de vill. Det handlar också om att stimulera dem med olika utmaningar och en miljö som gör att de får röra på sig. Dessutom behöver de rätt kost. Det är inte ovanligt att de i vissa undermåliga djurparker i USA får äta burkmat eller tinade kycklingar och kalkoner. De behöver få slita i köttstycken och bita i skelett för tandhälsans skull, men det väljs ibland bort för att besökarna tycker att det ser obehagligt ut.

Går det att som besökare uppfatta om djuren mår dåligt när man besöker en djurpark?
– Man ska komma ihåg att man som besökare bara får en ögonblicksbild – du ser bara en liten del av djurens liv. Kattdjur till exempel sover gärna hela dagarna och är mer aktiva på natten. Så det är inget onormalt med att de ligger och sover långa perioder. Samtidigt betyder det inte per automatik att djuren mår bra bara för att de inte visar några tydliga tecken på stress. Som besökare kan det vara svårt att avgöra sådant. Då är det bättre att vara uppmärksam för hur djuren har det – kan de bete sig naturligt, komma undan och gömma sig om de vill och kanske söka skydd från sol och vind?

Sea World Orlando. Foto: Sandra Jönsson Bäckman

Ett tydligt varningstecken enligt Sandra är dock om man får klappa eller ta selfies med fullvuxna djur eller deras ungar.

– Då är det något fel. Det är fullkomligt onaturligt och då är kattdjuren illa behandlade. Då ska man gå därifrån. Tigerungar som bollas runt bland besökarna är fruktansvärt både för ungen och mamman. Det är så ledsamt att de här djurparkerna utnyttjar det faktum att människor gillar vilda djur och vill komma dem nära, men inte vet tillräckligt mycket om dem för att förstå när djuren utnyttjas.

Olika åsikter om svenska djurparker

Åsikterna om djurparker varierar något hos organisationerna som jobbar med djur i Sverige. Djurens Rätt konstaterar på sin webbplats krasst att ”djurparker främst finns för att människor vill titta på djur på nära håll, på ett billigt och bekvämt sätt”. De menar att huvudsyftet påstås vara att bevara hotade arter, men att det i sådana fall vore bättre att skydda djuren i sin naturliga miljö. WWF anser att ”i den bästa av världar skulle djurparker inte behövas”, men att verkligheten ser annorlunda ut och att en del hotade arter kan behöva djurparksbevarande.

– Det finns ett spann även mellan Sveriges djurparker, säger Sandra Jönsson Bäckman. Generellt är standarden i Sverige förhållandevis hög. Det finns regler för vilken yta djuren ska ha, men de bättre aktörerna satsar på djur som passar i vårt klimat och kan också erbjuda hyfsat stimulerande anläggningar och generöst med plats. Sen finns det givetvis också dom som har mer exotiska arter och ändå lyckas ge dom rimligt god djurvälfärd. Vi människor har en förkärlek för däggdjur och de största och mest karismatiska djuren, men det är inte alltid de mest lämpade för en djurpark. Jag tycker djurparker borde fundera mer på att ha arter som finns i deras region. Och även utnyttja ytan mellan djurhägnen till mer lokala, hotade arter – som behöver vår uppmärksamhet men kanske sällan får den Det kan även till exempel handla om vedlevande insekter eller att börja anlägga fler ängar, istället för att ha välklippta gräsmattor med prydliga blomsterarrangemang. Tänk va fint att få se mer död ved, ängsblommor i varje vrå och en gedigen hotellverksamhet åt humlor och bin. Det är också bevarande!

Skulle du säga att de befintliga reglerna i Sverige är tillräckliga för att försäkra oss om att djuren mår bra?
– De flesta djurparker byggdes för länge sedan när vi hade mindre kunskap om djuren. Vissa djurparker finns placerade i, eller i närheten av städer och kan därför ha svårt att expandera. De har vissa minimått för burar utomhus och inomhus som måste följas och det är länsstyrelsen som ansvarar för inspektioner. Det finns ju dom djurparker som byggt om anläggningar som idag är betydligt större än vad minimimått anger, det är bra. Det är en ständigt pågående utvecklingsprocess, det blir tydligt om man tittar tillbaka på hur det var för kanske 30–40 år sen och jämför med dagens djurparksarbete i många av dom svenska parkerna. Det viktiga är att djurindividerna mår bra och får – för arten – goda djurliv. Det är rejält kostsamt att bygga nya eller rusta upp befintliga anläggningar, men jag hoppas och utgår ifrån att det är högt prioriterat där det behövs.

Frågan är vad som skulle hända om vi började från noll idag, med den kunskap vi har nu – hade vi då haft samma minimimått och samma upplägg? Förr kunde man rida på elefanter och umgås med vargar på Kolmården. Båda dessa ”attraktioner” har tagits bort. Sandra frågar sig om det om 20 år kommer finnas några delfiner i svenska djurparker.

– Jag tror att shower, cirkusar och ren underhållning med vilda djur mer och mer hör till dåtiden. Det finns andra sätt att uppleva djur på och jag tror att det är viktigt att inte framställa djur som något som finns för vår underhållnings skull, dom finns för sin egen skull och det räcker bra så.

Vilka djurparker i Sverige skulle du säga har en tillräcklig standard för att inte djuren ska lida?
– Det handlar om vilka val som gjorts när det gäller djurarter och mängden olika djurarter. Det är svårt att ge ett enkelt svar eftersom det i samma djurpark kan vara olika standard för olika arter. Men parker som till exempel Järvzoo och Nordens Ark har satsat på nordiska djur som är anpassade för vårt klimat och de kan erbjuda dem ett bra liv om man ser till valet av djur och den terräng som naturligt finns i parkerna. Det är bättre att ha färre arter som har det riktigt bra än att trycka in så många arter som möjligt. ”Less is more”. Jag tycker också att det är viktigt hur det ser ut på båda sidorna om staketet. Ger djurparken en känsla av att vi är en del av naturen eller hålls människan i en urbaniserad miljö och tittar ner på djuren som befinner sig i en helt annan sorts miljö? Det skapar ett hierarkiskt synsätt. Jag tycker att man ska känna sig som en del av anläggningen.