![](https://www.natursidan.se/wp-content/uploads/2020/12/07D65678-3276-4CEF-BA8B-905CA4B58E89.jpeg")
Grävling. Foto: Erik Hansson
Den rädsla som djur känner inför vargar, björnar och andra stora rovdjur är ingenting mot vad de känner inför människor och det påverkar ekosystem mer än man hittills trott.
Djur som riskerar att bli byten åt större rovdjur är betydligt mer rädda för människor än för andra rovdjur. De har lärt sig att människan numera utgör ett betydligt större hot mot dem, enligt ny forskning från Western University och University of Oxfords Wildlife Conservation Research Unit.
LÄS ÄVEN: • Därför är havsuttrar så viktiga för planeten.
Studien har gjorts på mindre rovdjur som lever i vår närhet, så som grävlingar, rävar och tvättbjörnar. Man hade kunnat tro att de vant sig vid människor och inte längre är så rädda för oss, men så är inte fallet och deras rädsla är dessutom befogad. Globalt sett dödar människor nu betydligt fler små rovdjur än vad stora rovdjur gör.
LÄS ÄVEN: • Stora rovdjur begränsar sin egen population.
– Vår tidigare forskning har visat att rädslan som stora rovdjur ger upphov till, kan forma ekosystem. De här nya resultaten indikerar att den större rädslan för människor, troligen har ännu större påverkan på miljön, vilket betyder att människor kan störa ekosystemprocesser ännu mer än vi trott tidigare. Resultaten kan ha viktig påverkan på bevarandearbete, naturvård och offentlig politik, berättar Liana Zanette, professor i biologi på Western University.
LÄS ÄVEN: • Skräckologi – vikten av rovdjur i ekosystem.
Stora rovdjurs inverkan på ekosystem genom att andra djur är rädda för dem innebär att bytesdjuren i sin tur inte äter ”allt i sin väg”. Läs exempelvis hur närvaron av havsuttrar räddar stora områden av alger. Den här viktiga påverkan på ekosystem samtidigt som världen får allt färre stora rovdjur, oroar forskarna.
Det har lagts fram teorin att människan tar över rollen som skräck-spridande super-predatorer i ekosystem, men den här nya forskningen visar att människor har en annorlunda, mer fundamental roll.
I studien spelades det upp läten av olika rovdjur, men också olika människoläten via dolda högtalare när grävlingar var i närheten. När de hörde björnar och hundar påverkades deras födosökande till viss del, men att höra människor gjorde att de helt upphörde med att leta efter föda och höll sig gömda.
Källa: Science Daily
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529) eller Swish (0730-385 185). Tack! Naturligtvis betalas det skatt på dessa gåvor.
Seriöst Erik!
Så här skriver forskarna i förordet (skulle aldrig falla mig in att betala för att läsa hela rapporten) till rapporten. ”Badgers (Meles meles) in Britain are a model mesocarnivore insofar as they no longer need fear native large carnivores (bears, Ursus arctos; wolves, Canis lupus) and now perhaps fear humans more.”
Sedan spelar de upp ljud från de rovdjur som de själva påstår grävlingen inte längre behöver vara rädd för och som inte funnits på de brittiska öarna på, ja Erik, hur många grävlingsgenerationer och är förundrade över hur svagt de reagerar.
Baserat på detta drar de följande slutsats: ”Our results indicate fear of humans evidently cannot substitute for the fear large carnivores inspire in mesocarnivores because humans are perceived as far more frightening, which we discuss in light of the recovery of large carnivores in human-dominated landscapes.”
Jag förstår inte hur den seriösa delen av forskningssamhället kan tillåta att sådant här ens kallas forskning.
Jag förstår heller inte varför du okritiskt fortsätter att hänvisa till de samma Yellowstonerapporterna igen och igen utan att tala om att ett flertal forskare har ifrågasatt de slutsatser som dras i dem. (och den senaste tiden t.o.m fått komma till tals)
ett exempel här:
http://www.popsci.com/article/science/have-wolves-really-saved-yellowstone
Du kanske kallar det här information. Jag kallar det propaganda.
Jag förstår inte riktigt din invändning Mats, då att höra ett rovdjur är ett ganska säkert tecken på att ett sådant befinner sig i området så är ljuduppspelningar en välbeprövad metod för att ge djur en känsla av närvaro av något farligt. Vad är det med studien som gör att du inte tycker att den kan kallas forskning? Jag har läst artikeln och tycker på det hela taget at den verkar väl genomförd och författarna är medvetna om vilka begränsningar de arbetar med.
I artikeln är författarna inte förundrade över hur svagt de reagerar på utrotade rovdjur utan skriver istället:
”As anticipated, hearing the sounds of dogs, an extant large carnivore
predator, significantly delayed foraging (compared with
sheep; Dunnett’s test, P = 0.041), but surprisingly, so too did hearing
the sounds of bears (compared with sheep; Dunnett’s test,
P = 0.016), a long extinct large carnivore. Also somewhat surprising,
given that dogs are domesticated wolves (Yalden 1999) and
dog and wolf vocalizations are consequently similar, hearing the
sounds of wolves did not significantly delay the initiation of foraging
(compared with sheep; Dunnett’s test, P = 0.88), consistent
with badgers having lost their fear of this long extinct large carnivore
predator”
Så nej, ingenstans säger de att de förundras över hur svagt grävlingarna på sedan länge utdöda rovdjur, tvärtom.
Vidare så dras följande slutsatser kring bevarandbiologi och återställande av fungerande ekosystem i diskussionen:
”Behavioral suppression of mesocarnivores by larger carnivores
can have powerful cascading effects down food webs capable of
shaping ecosystem structure and function (Prugh et al. 2009; Ritchie
and Johnson 2009; Ripple et al. 2014), as recently experimentally
demonstrated (Suraci et al. 2016). Our results support those who
contend fear of humans is unlikely to serve as a substitute leading
to the same functional consequences for communities and ecosystems
(Prugh et al. 2009; Ripple et al. 2014), because the behavioral
suppression the fear of humans induces is substantially greater, in
accord with the human “super predator’s” disproportionate lethality
(Darimont et al. 2015). In human-dominated landscapes, such
as in Europe, our data indicate that the recovery (Chapron et al.
2014) or reintroduction (Manning et al. 2009; Svenning et al. 2016)
of large carnivores is not likely to “restore” fear to mesocarnivores
“released” from behavioral suppression (Prugh et al. 2009; Ritchie
and Johnson 2009), but will instead add to the elevated fear mesocarnivores
are evidently experiencing—living in fear of the human
“super predator” in a human-dominated landscape. Large carnivores
themselves may similarly be expected to be living in fear of
the human “super predator” in such landscapes, given that human
hunters kill large carnivores at 9.2 times the rate they are killed by
nonhuman predators, even higher than the rate human hunters kill
mesocarnivores (4.3 times > nonhuman predators; Darimont et al.
2015). In such circumstances, a fully-effective conservation policy
should include integrated actions ameliorating the persecution of
large carnivores and mesocarnivores alike (Darimont et al. 2015;
Dorresteijn et al. 2015; Oriol-Cotterill et al. 2015; Smith et al.
2015).”
En mer intressant diskussion av deras fynd är hur grävlingarna för rädda för hundar samtidigt som de inte är rädda för vargar (utdöda sedan länge) och på samma gång fortfarande är rädda för björnar (också sedan länge utdöda), samt vilka mekanismer som faciliterar ett sådant beteende.
Angående yellowstone så gör till och med artikeln du länkar gälladne inte att de tidigare var fel utan att det handlar om betydligt mer komplicerade förhållanden än vad som tidigare har beskrivits. Vilket troligtvis inte förvånar någon. Se exempelvis det exempel de ger om bäverns försvinnande som sätter stopp för återhämtning, det är inte ett bevis för att vargens roll som toppredator inte är viktig utan snarare ett bevis för hur ekosystem kan genomgå en förändring från ett tillstånd till ett annat utan att sedan kunna återhämta sig.
Daniel,
om vi ska diskutera rapporten i detalj måste jag nog läsa den, men under tiden kan du kanske svara på den här frågan:
Varför väljer forskare från Western University att studera brittiska grävlingar om man vill studera bytesdjurs relativa rädsla för människor respektive andra stora rovdjur? Tala om att bokstavligen gå över ån efter vatten. Varför inte bara hoppa över gränsen till Alaska och studera studera älgar i Denali t.ex?
Erik, som min kommentar är riktad till men som valt att inte svara, vet säkert vad jag egentligen vill säga med min kommentar och omedvetet(?) säger du egentligen det samma när du bekräftar att den senaste forskningen visar att dynamiken i naturen är oerhört mycket mer komplicerad än det Naturskyddsföreningen, WWF, Rovdjursföreningen och Natursidan väljer att presentera den i sin jakt på allt mer lättlurade, eller urbaniserade om du vill, medlemmar eller sponsring.