Kungsängsliljor i Ängsö Nationalpark i Stockholms skärgård. Foto: Erik Hansson
Öar i skärgården som fortfarande har betesdjur har en betydligt högre artrikedom jämfört med öar som inte längre betas. Traditionen med att flytta betesdjur mellan öar är viktig för att bibehålla den biologiska mångfalden i skärgården, visar en ny studie från Stockholms universitet och Södertörns högskola.
Forskarna undersökte 77 olika platser i skärgården i ett 100 kvadratkilometer stort område. På de öar som hade betesflytt, det vill säga att det fraktades dit betesdjur, hittades 129 olika växtarter. Nästan en tredjedel av dessa arter försvann helt från öar där betet upphört.
LÄS ÄVEN: • De viktiga naturbetesmarkerna riskerar att minska i Sverige
Det är bland annat arter som gullviva, blåklocka, kattfot och prästkrage, som gynnas av betande djur i landskapet.
– Många andra, typiska arter som minskade kraftigt är prästkrage, gråfibbla och brudbröd. Betesdjur är inte bara viktiga för att hålla gräsmarkerna och landskapen öppna utan också för att de skapar små fläckar med bar jord där nya växter kan gro och aktivt sprida frön mellan gräsmarker, säger Jan Plue, forskare vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet, och vid Södertörns högskola.
LÄS ÄVEN: • Regeringen satsar på ängs- och betesmarker – höjer miljöersättning kraftigt
Redan 20 år efter avslutat bete har växternas mångfald minskat kraftigt och det oroar forskarna. Inte minst eftersom det är svårt att få tillbaka arterna när de väl försvunnit från områdena.
Slutsatserna i studien gäller inte bara på skärgårdsöar. Även på fastlandet behövs betesdjur för att skapa marker med hög biologisk mångfald, menar forskarna.
Källa: Institutionen för naturgeografi
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529) eller Swish (0730-385 185). Tack! Naturligtvis betalas det skatt på dessa gåvor.
Ännu ett bevis varför Rewilding-konceptet är destruktivt och förödande för mångfald, framför allt för faunan och en landskapstyp vi älskar.
Kan du förklara närmare vad du menar? Rewilding innebär ju inte att man endast plockar bort tamboskap från landskapet, utan att man även låter vilda växtätare (och ”förvildade” varianter av tamboskap) sörja för ett extensivt betestryck som gynnar den biologiska mångfalden.
Det som sker på de obetade skärgårdsöarna är, såvitt jag förstår, inte att betrakta som rewilding. Om du kan presentera källor från t.ex. Rewilding Europe som förordar att man tar bort tamboskap ur landskapet utan några andra åtgärder, så är jag mycket intresserad av att läsa dem.
Mvh Erik
Har du funderat över hur många betande individer som krävs för att hålla betesmarker hävdade genom betning. Tamdjur hålls inom stängsel och betar bara inom detta. Vilda eller förvildade djur rör sig fritt och över mycket större ytor än stängslade tamdjur. I norra halvan av landet har vi 250 000 renar och kanske 100 000 älgar, och man får leta för att hitta något enda spår av betning. Undantaget är älgens betning av sälg, och andra träd, dock ingen betning som håller landskapen öppna. Åkrar som inte längre brukas växer snabbt igen och blir skogsmark.
Dessutom måste det vara djurarter som gärna betar gräs på sommaren och som kan gå över till kvistbete när snön kommer. Våra kor skulle svälta ihjäl under vintern om de inte stödutfodras med hö eller ensilage. Vilka svenska djurarter, förutom älg, ren, hjort och rådjur skulle fungera? För du tänker väl inte att man planterar in andra arter som aldrig funnits i Sverige? Det är inte lagligt idag.