Anne Sverdrup-Thygeson om naturforskare som tar ställning

Anne Sverdrup-Thygeson. Foto: Håkon Sparre

I Norge har debatten om forskares roll i samhället och deras rätt till engagemang diskuterats de senaste månaderna. Startskottet var en krönika som forskaren och författaren Anne Sverdrup-Thygeson (”Insekternas planet”, ”På naturens axlar”) var med och skrev.

I krönikan, som publicerades i Aftenposten, skrev forskarna Anne Sverdrup-Thygeson, Dag O. Hessen och Dag Hareide tillsammans med naturföreningar att de förvånades över hur många norska partier har ”politik som förstör natur” och kom med hård kritik mot att inte fler partier har en bättre miljöpolitik. De hänvisade då till Naturvernsforbundets undersökning där partierna själva svarar på frågor om miljön.

Krönikan fick inte så stor uppmärksamhet, men när det gjordes ett nytt upprop i VG tog det fart. Budskapet var ungefär det samma, men den här gången skrevs det under av kända författare, som Maja Lunde, Jo Nesbø, Anne Holt och Karl Ove Knausgård, samt Anne Sverdrup-Thygeson. De nämnde också i texten att de kommer rösta på något av de partierna som gav bäst svar i Naturvernsforbundets undersökning. Den här gången fick texten stort genomslag i debatten och både Anne Sverdrup-Thygeson och Dag O. Hessen har varit med i åtskilliga norska medier för att försvara sitt agerande. De fick bland annat mycket kritik från partierna som inte fick bra betyg i Naturvernsforbundets undersökning.

– Det var när vi använda kändisfaktorn som vi fick ordentlig uppmärksamhet, men också kritik, berättar Anne Sverdrup-Thygeson. Det var ett författarupprop, men det kallades för ett forskarupprop i media eftersom två av författarna också är professorer.

Vad tänker du om det nu, två månader efteråt?
– Det är väl märkligt om vi som jobbat med detta ämnet i 30 år, mitt i den pågående klimat- och naturkrisen, inte skulle få säga något i media inför ett val? Att inte vi skulle få gå ut och säga att det här är faktiskt den viktigaste frågan just nu. Det kan vi ju säga just på grund av vår kunskap om ämnet. Ska vi bara tiga trots att vi vet så mycket om ämnet?

Ångrar du att du skrev de här texterna?
– Nej det gör jag inte. Jag var beredd på att det skulle få kritik och jag får kanske tåla alla otrevliga kommentarer i sociala medier, men jag menar att den här frågan är mycket större än jag. Det är den viktigaste frågan just nu. Politiker måste inse att vi befinner oss i en kris. Forskarvärlden säger det, men politikerna bryr sig inte. Många i befolkningen börjar förstå det, men hos politiker har det inte gått fram än.

Vem styr debatten och vem ifrågasätts?

Vi glider över till att prata om vem det är som äger frågan om hur det går för den svenska och norska naturen, för skogen, fjällen eller havet. Vem är det som sätter agendan i media och sociala medier och vilka är det som politikerna lyssnar på? Är det folk med fackkunskaper eller är det industriernas representanter?

– Det är faktiskt inte så bra om det är industriernas talespersoner som sätter agendan. Det är ett demokratiskt problem. Vi som forskar på dessa frågorna på ett universitet sitter på den främsta kunskapen i ämnet. Men vi ägnar oss inte åt lobbyism. Vi går inte till riksdagen och berättar om det vi känner till. Men det gör ju många av bolagen och industrierna.

Skogsbruket, jordbruket och fiskenäringarna ägnar sig åt lobbyism och har ofta många anställda som enbart ägnar sig åt att påverka politiker, skriva debattartiklar, ta fram vinklade rapporter och sätta agendan.

– Det ses sällan som ett problem, men vi forskare, som sitter på en både bredare och djupare kunskap, ska vara tysta? Det tycker jag är ganska märkligt. Det är konstigt att det inte finns fler möjligheter och plattformar att flytta kunskapen från oss forskare till politiker.

Anne Sverdrup-Thygeson med sin senaste bok på svenska – ”På naturens axlar”. Läs mer om den här. Sedan dess har hon även gett ut en ny bok på norska – ”Insekter i Norge”. Det är i dagsläget oklart om den kommer på svenska. Foto: Erik Hansson

Men det börjar hända saker. Anne Sverdrup-Thygeson tycker sig märka att journalister i Norge börjar bli lite bättre på att ställa kritiska följdfrågor även till industriernas representanter. Tidigare blev deras uttalanden sällan ifrågasatta och journalisterna fungerade mest som ”mikrofonstativ”, men de senaste åren har det börjat vända, precis som i Sverige

– Nu har journalisterna äntligen börjat vakna och ställa lite kritiska frågor till skogsindustrin, som ju har jätteduktiga pr-personer och spinndoktorer.

Hon berättar om hur industrins representanter vet vilka årtal de ska jämföra med för att få dagens skogsbruk att se bra ut i jämförelse. Även något dåligt verkar bra om det jämförs med något som är ännu sämre. På detta sätt kan det till exempel verka som att mängden död ved i skogarna nu ser ut att vara på höga nivåer. Men jämfört med en urskog är det i snitt bara 20 procent så mycket död ved. En annan populär vinkling är att påstå att vi har en högre biologisk mångfald i skogarna nu eftersom det finns fler arter. Att det dels beror på att vi upptäckt fler arter och dels på att fler arter, framför allt fåglar, invandrat till landet talas det inte lika mycket om. Eller att det blir ett större antal djur i våra skogar, men att man ignorerar det faktum att det framför allt går bra för generalister som klarar sig i nästan vilken miljö som helst. De arter som är specialiserade på till exempel gammal död ved eller som behöver orörda skogar går det mycket sämre för.

– Det är en konst att vrida på statistiken så som de gör och det är inte lätt för journalister att bemöta detta eftersom de måste vara väldigt insatta.

Samtidigt är industrins representanter väldigt snabba med att försöka stämpla forskare som står upp för naturen som ”aktivister” och gör allt de kan för att misskreditera dem. Det krävs en hel del för att orka stå emot påtryckningarna och påhoppen. Dessutom är det inte alltid universiteten uppskattar att forskare ger sig in i debatten.

”Vi sitter alla i glashuset”

Anne Sverdrup-Thygeson ägnar sin fritid åt att skriva sina böcker och med att nå ut med sin kunskap och sina insikter om naturen. Hon menar att det är slitsamt, men att det varit värt det eftersom det gett henne möjlighet att nå ut betydligt bredare än om hon bara varit forskare. Men också för att det varit både roligt och intressant för henne själv.

– Jag är lyckligt lottad som kan vara en talesperson för naturen. Det är inte synd om mig på något sätt, men jag tycker det är synd att inte universiteten uppmuntrar fler forskare att nå ut mer med sin kunskap. Inte minst unga forskare. Jag funderar mycket på hur jag använder min position bäst. Jag tror att det är att hålla fast vid mitt oberoende som forskare, jag tackar ständigt ner på att ta ställning i vissa specifika frågor, samtidigt som jag kan använda min position för att nå ut med min kunskap och mitt engagemang genom mina böcker och genom intervjuer som den här, säger hon och fortsätter:

– Det kan vara tungt att försöka nå ut med budskap om naturen. För att vi ska orka så måste vi stötta varandra. Det borde vi bli bättre på. Vi som är engagerade i naturen borde inte heller tjafsa så mycket sinsemellan. Det har vi verkligen inte tid med. Jag skulle önska att vi kunde höja nivån när vi pratar om klimat- och naturkrisen. Vi kan inte vara så hårda mot varandra. Det kan mycket väl vara värt att flyga till Bryssel för att försöka påverka makthavare. Istället hakar vi upp oss på detaljer som om någon köpt nya kläder eller äter kött. Vi måste kunna jobba för ett bättre samhälle samtidigt som vi är en del av samhället. Vi sitter alla i glashuset.