Vitmossa lagrar kol i marken och är antiseptisk

Detalj av torvmosse. Vid torvbrytningen lösgörs växthusgaser som bidrar till klimatförändringen Foto: Wikimol – Eget arbete, CC BY 2.5.

Nu i adventstider förväxlas ofta vitmossa med fönsterlav, eller vit renlav, som den också kallas. Men fönsterlav och vitmossa är inte släkt med varandra, liknar inte varandra och har också helt olika användningsområden.

Lavar och mossor växer mycket långsamt och därför ska man inte plocka dem i onödan. Det ingår inte heller i allemansrätten att samla in stora mängder mossor och lavar. Om man ska ha dem för dekoration kan man faktiskt spara sina lavar och mossor och duscha dem med vatten, då blir de som nya igen. Många sorters mossor och lavar är känsliga för tryck och tål inte att bli trampade på mer än högst tre gånger. Den första gången syns inte så mycket att man trampat på den, den andra gången blir mossan eller laven skadad, den tredje gången dör den.

Om man ska samla in exempelvis fönsterlav till advent i en stadsnära skog, kan man ta en redan lösriven lav, istället för att plocka nya växande lavar från berg och mark. I en skog som används av många som går, cyklar och springer, brukar det ofta ligga en hel del nyligen lösrivna lavar och mossor på marken. Dessa har lossnat där folk har trampat, sprungit, cyklat eller hundar rafsat bredvid stigarna.

I Sverige finns 45 arter av vitmossa-släktet sphagnum, och de varierar i färg. De kan vara gröna, bruna, röda, skära eller gula. När de torkar blir de vita eller vitaktiga. Speciellt på öppna myrar brukar vitmossan ha olika färger, särskilt på sensommaren. Man tror att det kan bero på att pigmenten är ett skydd mot solens strålar.

Vitmossorna växer på myrar, mossar, fukthedar, stränder, i fuktig skog och ibland till och med under vatten. Utanför Sverige finns vitmossor i stora delar av de tempererade och kalla zonerna och uppe på de högre bergen i tropiska och subtropiska områden.

Vitmossa. Foto: Erik Hansson

Fönsterlaven växer på andra ställen än vitmossan. De bildar mattor på hällar och sandig skogsmark och är vanlig över hela landet. Laven har fått sitt namn för att den vintertid förr lades mellan ytter- och innerfönster för att suga upp kondens. Den användes även till kransar och som djurfoder.

Vitmossan har stora celler, som hålls utspända även vid torka. Med dessa stora celler kan vitmossan suga upp stora mängder vatten, ända upp till 20 gånger sin egen vikt. Den kan liknas vid en finporig tvättsvamp, där cellerna är redo att suga upp vatten och behålla det. Vattnet kan vridas ur utan att vitmossan kollapsar, sedan kan den suga upp vätska på nytt. Om man har brist på vatten kan man i nödläge krama ut vattnet från vitmossan och dricka. Vitmossan kan även användas för att rena vatten då den har liknande effekt som aktivt kol.

Vitmossa användes förr som kompresser eftersom den har antiseptiska egenskaper. I Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter används vitmossa för att lägga på hästarnas sår. Men i filmversionen används istället verkningslös hård och krispig renlav. Under första världskriget användes vitmossan som förband. Vitmossan är mer absorberande än bomull och förbanden behövde därför inte bytas lika ofta. De betraktades även som billigare och bättre än vanliga bomullskompresser. Vitmossa har tidigare varit bädd- eller blöjmaterial för spädbarn av flera nordliga folk. Fortfarande används vitmossa som packmaterial för växter och djur eftersom mossan håller fuktigheten väldigt bra.

Innan kylskåpet fanns kyldes matvaror med hjälp av vitmossa. Kött bäddades in i våt vitmossa, och lades i en grävd grop i marken. När vattnet i mossan avdunstade förbrukades energi vilken togs ur köttet som då blev kallare.

Vitmossor kallas också för torvmossor. Torv består nämligen främst av död, förmultnad vitmossa. Det låga ph-värdet tillsammans med det antiseptikum mossan innehåller, gör att vitmossan inte angrips av nedbrytningsorganismer. Istället omvandlas mossan mycket långsamt till torv samtidigt som vitmossan fortfarande växer i översta lagret.

Torven i mossen kan ha börjat bildas för tusentals år sedan, och efter hand som vitmossan växer blir torvlagret allt tjockare. Myrar kan vara så mycket som 10 000 år gamla i de delar av Sverige där isen först försvann, och ha ett torvdjup som är 5-10 meter. Förmodligen är det samma vitmosseplantor vid ytan i dag som det var när mossen började bildas. Vitmossan kan ha vuxit mellan fem och tio meter på höjden, lika mycket som mossens djup.

Gamla delar av vitmossan dör ständigt av och på så sätt gör sig mossan av med åldrade delar. Vitmossan växer på sina egna döda delar och har inte någon kontakt med mineraljorden eftersom kapillärkraften ger den tillsammans med regnvattnet all vatten och näring den behöver. Miljön som den lever i är väldigt näringsfattig, vilket också gör vitmossan näringsfattig och ointressant för betande djur och skadeinsekter, en annars vanlig dödsorsak hos växter.

Vitmossan har en konserverande förmåga. I torvmossar och utdikade kärrmarker har arkeologer hittat rester av människor där alla organiska delar har bevarats. Den höga syrehalten i mossan har konserverat skinn, kläder, tygstycken och andra föremål. Man kan till och med få reda på vad den sista måltiden bestod av. Fynden har tolkats som offer och visar att det har skett offerhandlingar i mossar och igenväxande sjöar för nästan 2000 år sedan. Skedemosse på Öland är en av de rikaste mossfyndplatserna i Sverige. Där har 50 människor och 30 hästar hittats tillsammans med en mängd föremål, främst vapen, daterade till 200-500 efter Kristus. Men de senaste 60 åren har ytterst få mossfynd påträffats. Dels är torvtäkt ovanligare idag än tidigare, dels sker täkten maskinellt och chansen att ett lik i mossen skulle observeras under processen är betydligt mindre.

Om toppen av vitmossan bryts av, eller om de växande cellerna i toppen dör, aktiveras andra celler som kan ta vid. Dessa finns vilande i sidoknoppar på stammen och bildar snabbt en ny huvudstam. Den avknoppade spetsen kan, om den råkar blåsa i väg och hamna på ett blött ställe, etablera ett nytt skott. Stambrottet leder alltså inte till döden utan till förökning.

Vitmossa i form av torv har använts och används fortfarande som bränsle, bland annat i Finland, Ryssland, Kanada och i Storbritannien. Det har inte varit så vanligt i Sverige, bland annat eftersom de stora myrmarkerna ligger långt från tätorterna. Men i Uppsalas fjärrvärmeverk bränns torv som transporteras från Härjedalen. I Sverige finns 65 procent av den ursprungliga torvmarksarealen kvar, men i många länder återstår mindre än 10 procent. Av Europas myrmarker är 40 procent bortdikade.

Ett hot mot vitmossorna är luftföroreningar. Försurning är inte något stort hot eftersom vitmossan själv försurar och klarar mycket låga pH-värden, men kring de tidigt industrialiserade delarna av Storbritannien har svavelföroreningar lett till att vitmossor dött. En långsam återväxt pågår nu eftersom svavelhalterna har sjunkit. I Sverige är kvävehaltiga luftföroreningar ett hot för vitmossan som är anpassad till oerhört låga kvävemängder. Vid tillförsel av kväve avtar tillväxten av mossan, tvärtemot de flesta andra växter. Samtidigt göds andra växter på myren och tar över. Starr och gräs frodas och skuggar vitmossan och stör på så sätt fotosyntesen. Döda blad från dessa växter lägger sig på hösten som ett täcke över marken och hindrar ljuset att nå mossan så att den dör.

Vitmossa i vatten. Foto: Kristina Bäck

Vitmossa i vatten. Foto: Kristina Bäck

Torvmossar lagrar kol och som all växtlighet tar mossan upp koldioxid via fotosyntesen. Torvmossar fungerar även som kolsänkor, det vill säga de binder stora mängder organiskt kol som annars skulle oxideras till koldioxid och bidra till växthuseffekten. Föroreningar kan göra så att en torvmosse går från att binda koldioxid till att bli en källa för utsläpp. Detta enligt en artikel i Forskning&Framsteg av Håkan Rydin, professor i växtekologi vid Uppsala universitet uttalar sig. Om torven påverkas av kväveutsläpp kan torvens kol sippra ut. Utsläpp av kväveföreningar gynnar de mikroorganismer som bryter ner torv, vilket i sin tur alstrar koldioxid. Föroreningarna sänker samtidigt halterna av bakteriehämmande kemikalier som torvmossorna tillverkar och därmed går nedbrytningen fortare.

Under 1990-talet utvecklade Lars Franzén, professor i naturgeografi, en ny teori om hur istiderna uppstår. Han kom fram till att torvmarkerna har en central roll i istidscyklerna. Han menade att torvmossarnas unika egenskaper medför att de kan binda så mycket koldioxid att växthuseffekten minskar. Om torvmossorna fick breda ut sig utan mänsklig påverkan, skulle de därför kunna orsaka sådana temperatursänkningar att en ny istid uppstod.

När torv bryts lösgörs kolet som har lagrats där under tusentals år i form av växthusgaserna koldioxid och metan. Även utsläpp av växthusgasen dikväveoxid kan förekomma. Vid torvförbränning beror utsläppen på halterna av de kemiska ämnen som finns i torven, och på förbränningstekniken. Utsläppen består av växthusgaser och försurande ämnen som svavel- och kväveoxider.

Torv används mycket av yrkesodlare och bland trädgårdsfolk som jordförbättring. Detta är inte miljövänligt och bidrar till växthuseffekten. I Storbritannien görs försök med att fasa ut torven, även om den fortfarande säljs i stor mängd där, bland annat som huvudingrediens i alla jordpåsar som säljs i handeln eftersom torv används som jordförbättring.

Vid torvbrytningen lösgörs som sagt växthusgaser som bidrar till klimatförändringen. När torven sprids i trädgården fortsätter den att avge växthusgaser. Samtidigt har en myr förstörts vid brytningen och det ekosystemet är omöjligt att bygga upp igen. I Storbritannien finns nu bara sex procent torvmark kvar och därför importeras nu torven från exempelvis Estland och Lettland där fler torvmossor förstörs. Det finns bra alternativ att använda i trädgården, exempelvis egen kompost gjord av döda löv och växtdelar.

Källor: Naturhistoriska RiksmuséetForskning&FramstegVäxteko

 

Kristina Back (311 Posts)