Våra skogar behöver mer död ved
En ny avhandling bekräftar återigen hur viktigt det är att död ved lämnas kvar i våra skogar och grönområden.

Skog med död ved.
Att all eller nästan all död ved rensas bort vid avverkningar är inte ovanligt. Trots att det i den döda veden ryms en stor biologisk mångfald och finns förutsättningar för att vedlevande insekter, hackspettar och andra djur ska klara sig.
– Inget i skogen är så levande som i ett dött träd, säger Paulina Bergmark, forskare vid SLU i Umeå.
1 000 skalbaggar beroende av död ved
Hennes nya doktorsavhandling visar att det krävs betydligt mer död ved av olika slag i skogen och det omgivande landskapet för att rädda de många skalbaggar och svampar som lever av döda träd. Mängder av svampar och över 1 000 skalbaggsarter i Sverige är beroende av död ved och att det lämnas kvar i skogar, parker och andra grönområden.
Svamparna etablerar sig i träden och skapar då livsmiljöer åt många andra arter. Skalbaggslarverna gnager sig runt inne i veden innan de tar sig ut och bildar då små hål och gångar i träden. Dessa håligheter är oerhört viktiga för andra småkryp. De fungerar som ”naturens bihotell” och enbart i granbarkborrens gångar har det hittats mer än 140 olika arter insekter.
Ökad variation av lövträd och död ved behövs
Paulina Bergmark undersökte områden där naturvård och skogsbruk kombineras i Sveaskogs Ekoparker med vanliga produktionsskogar med i stort sett enbart en trädart i samma ålder och väldigt lite död ved. I produktionsskogarna fanns vanliga skalbaggsarter, men i Ekoparkerna fanns betydligt fler arter av svampar och skalbaggar.
– Generellt hittade vi både fler arter och ett större antal rödlistade arter i Ekoparkerna jämfört med i produktionsskogarna. I Ekoparkernas varierade landskap finns en större andel skog där både gamla och unga träd bidrar till att det skapas ny död ved allt eftersom. Att öka variationen med både lövträd och barrträd som är i olika nedbrytningsstadier kan vara ett effektivt sätt att stärka den biologiska mångfalden i brukade skogar, säger Paulina Bergmark.
Källor: SLU och Avhandlingen