Utredning: Över­klagande till miljö­­domstolar ska bli kostsamt och gå snabbt

Tidö-regeringen beslutade den 8 juni 2023 om en särskild utredning med uppdrag att se över och lämna förslag på hur ”tillståndsprövningen enligt miljöbalken kan förenklas och förkortas genom att göra prövningen mer flexibel, effektiv och förutsebar”. Syftet med uppdraget har uttryckligen varit att ”korta tidsåtgången i prövningen och minska utredningsbördan”, något som Natursidan skrivit om tidigare.

Nu har Miljötillståndsutredningen lämnat ett delbetänkande med en rad förslag och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari verkar nöjd med att förslaget är vad näringslivet ville ha:

– En av den här regeringens viktigaste prioriteringar från start har varit att effektivisera och snabba på miljötillståndsprocesserna, vilket också är mycket efterlängtat av näringslivet. För att Sverige ska kunna möta klimatomställningens utmaningar och säkra näringslivets konkurrenskraft krävs förutsebarhet och moderna tillståndsprocesser som avgörs i rimlig tid. Med det tredje delbetänkandet har vi fått ytterligare förslag som syftar till att korta den totala handläggningstiden för mål och ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen.

Länsstyrelsen ska bort

Ett förslag är att länsstyrelsen ska tas bort som instans för att snabba på processen. Oscar Alarik, chefsjurist på Naturskyddsföreningen och förordnad expert i utredningen, kommenterar det så här:

– Det viktiga är förstås att det finns en rättslig prövning och att ärenden kan hamna i mark- och miljödomstol. Men länsstyrelserna sitter på väldigt mycket sakkunskap, och det är oroande om den rollen försvagas. De kan visserligen bidra genom yttranden, som i andra sammanhang, men det är svårt att bedöma hur väl det kommer att fungera i praktiken.

EU-rätten ger visst skydd

En positiv aspekt är att utredarna skriver att ”klagorätten för enskilda och organisationer på mark- och miljöområdet bör inte begränsas”.

– Ja utredningen konstaterar att det inte går att påverka klagorätten. EU-rätten ställer krav på att miljölagstiftning ska vara effektiv och kunna prövas i nationella domstolar. Annars riskerar den att bli en ”död rätt”, som finns på papper men aldrig tillämpas. Det är därför klagorätten är så central. EU-domstolen är mycket tydlig med att medlemsstaterna måste säkerställa reella möjligheter till rättslig prövning, säger Oscar Alarik.

Bara bemedlade ska kunna överklaga

En fråga som väckt mycket debatt är förslaget om överklagandeavgift. Det ska införas en avgift på 1 000 kronor för att överklaga till mark- och miljödomstolen och 2 000 kronor till mark- och miljööverdomstolen. Vad anser Naturskyddsföreningen om det?

– Ja, det är den del vi är mest kritiska till. Förslaget innebär att man inför en avgift för att överklaga miljöbeslut. Det finns i andra länder, men det är ovanligt i Sverige. Regeringens utgångspunkt är att det skulle förekomma många så kallade okynnesöverklaganden på miljöområdet. Problemet är att det saknas belägg för det. Utredningen konstaterar själv att man inte har kunnat hitta något sådant mönster. För större organisationer, som Naturskyddsföreningen, är en avgift på 1 000 eller 2 000 kronor oftast hanterbar. Men det finns mindre miljöorganisationer, och framför allt privatpersoner, för vilka detta kan bli ett reellt hinder. Det var egentligen där vår största oro låg.

Det kan låta som en liten summa med 1 000 kronor, men problemet är att de företag som vill få igenom sin exploatering kan göra åtskilliga ansökningar som måste överklagas. För en privatperson kan det då bli stora summor för att driva ett ärende. Det infördes förvisso ett undantag för de som personer som ligger under försörjningsstödsnivån, men även för folk som kommer över den nivån kan flera tusen kronor vara svårt att få ihop.

Cyniskt sätt att minska demokratisk kontroll

Oscar Alarik påpekar också att det kan få konsekvensen att ännu mer exploatering sker i områden där människor har mindre ekonomiska resurser och mindre möjlighet att göra sina röster hörda.

– Som jurist får jag betydligt fler förfrågningar från boende i mer välbeställda områden. Det säger något om vem som i praktiken har möjlighet att ta tillvara sina rättigheter. Om en privatperson exempelvis får en gruva eller annan storskalig verksamhet planerad i sin närmiljö, står man ofta ensam mot aktörer med enorma resurser. Då är överklagandet ett av få verktyg man har. Att då dessutom belägga detta med en avgift signalerar att man ser den enskilde överklagaren som ett problem, snarare än som någon som bidrar till demokratisk kontroll.

Detta alltså trots att utredningen inte hittar några belägg för att det sker någon form av ”okynnesöverklaganden” av privatpersoner, något som målats upp som ett problem av regeringen och en del intresseorganisationer. Oscar Alarik menar att det är fel sätt att se på överklaganden:

– I verkligheten gör privatpersoner och organisationer ofta en demokratisk insats. Överklaganden finns inte bara för att människor ska få inflytande över sin närmiljö, utan också för att säkerställa att myndigheter och beslutsfattare följer de lagar som riksdagen har beslutat om. Lagarna gäller inte bara enskilda och företag – de gäller också myndigheterna själva. Visst kommer man att få bort en del överklaganden, men man kommer också innebära att man får bort många välgrundade fall. Det leder i förlängningen till sämre lagefterlevnad. Jag tycker att det är ett ganska cyniskt sätt att försöka förbättra beslutsprocesserna. I stället för att satsa på bättre underlag, bättre samråd och ökad delaktighet, väljer man att införa en avgift som i praktiken fungerar som ett hinder.

Nu återstår att se vad regeringen kommer fatta för beslut utifrån utredningens förslag och vad de hinner göra innan valet i höst. Det har konstaterats att den här regeringen inte är speciellt noga med att följa förslagen i utredningar.

Källa: Regeringen