Två fågelarter till anses nu utdöda i Sverige

Tidigare i år släppte SLU Artdatabankens experter sina förslag på rödlistan 2025 – det vill säga hur det går för Sveriges arter. Vilka minskar, vilka ökar och hur kraftig förändringen är. I det förslaget var dock inte fåglar med. Nu är dock genomgången klar och ett förslag på hur Sveriges fåglar ska placeras i rödlistan har tagits fram. SLU Artdatabanken vill nu få in synpunkter på förslagen innan 21 november och klassificeringarna kan komma att ändras. Men dokumentet ger en tydlig riktlinje om hur det tycks gå för landets fåglar, inte minst jämfört med förra rödlistan som kom 2020.

Ljusningar och nyetableringar

En del arter går det bättre för. Dubbelbeckasin, havsörn, kentsk tärna, smådopping, alfågel, fjällvråk och vaktel. Alla dessa arter går från bedömningen ”nära hotad” (NT) i rödlistan 2020 till att nu anses vara ”livskraftiga” (LC). Bergand och tajgablåstjärt (tidigare blåstjärt) klassas förvisso som NT, men det är en förbättring med två steg sedan förra rödlistan.

Vissa arter är relativt nyetablerade i Sverige och bedömdes inte i förra rödlistan, men har nu tagits med. Det gäller till exempel den stora vita ägretthägern. Den ökar ganska kraftigt i Sverige, men det är från låga nivåer. Så trots att arten ökar så hamnar den i kategorin ”sårbar” (VU). Det finns trots allt bara 320 reproducerande individer i landet.

Något liknande gäller svarthuvad mås och trädgårdsträdkrypare. De ökar förvisso också, men det finns så få könsmogna individer i landet att de anses ”akut hotad” (CR), respektive ”starkt hotad” (EN). Fortsätter det gå bättre för dessa arter hamnar de troligen i mindre allvarliga kategorier i rödlistan 2030.

Fortsatt dåligt för skogs- och jordbruksarter

Andra arter som det går sämre för är turkduva, gräshoppsångare och råka. Både turkduvan och gräshoppsångaren hoppar två steg på listan från LC till VU på grund av minskande population och få individer. Råkan har minskat med 24 procent på 18 år och anses NT.

Situationen för de typiska skogsarterna tretåig hackspett, talltita och lappmes är fortfarande så dålig att de ligger kvar på samma bedömning som 2020 och detsamma gäller många jordbruksfåglar. Som till exempel den starkt hotade storspoven som minskat med över 50 procent på 30 år. Eller den akut hotade ortolansparven som minskat med ungefär 86 procent på bara tio år! Även gulsparven (NT) har det svårt och anses ha minskat i antal med 28 procent på tio år.

Fältpiplärka, pungmes och sydlig kärrsnäppa är våra andra akut hotade arter.

Sorglig utveckling för ugglorna

Både fjälluggla och tornuggla hör till de arter som numera bedöms som nationellt utdöda. Enligt Birdlife Sverige har de inte häckat i Sverige sedan 2015 respektive 2003.

– Det är första gången på 20 år som en svensk häckande fågelart försvinner. Senast var det svartbent strandpipare som förklarades nationellt utdöd 2005, skriver föreningen.

Hökuggla och pärluggla är två arter som är starkt beroende av skog. De klassades båda som livskraftiga i rödlistan 2020, men har minskat med minst 10 procent på 15 år och har inte så många reproduktiva individer. Pärlugglan bedöms preliminärt hamna i kategorin ”nära hotad” (NT) medan hökugglan hamnar direkt i ”sårbar” (VU).

Även hornugglan har det svårt. Minskningen uppgår till 25 procent på 18 år och den går från ”livskraftig” till ”nära hotad”. Berguv, lappuggla och slaguggla var tidigare rödlistade och fortsätter vara det.

– Orsakerna till nedgångarna för ugglor är flera, men ett varmare klimat med sämre gnagartillgång är en viktig anledning, skriver Birdlife Sverige.

Källa: SLU och Birdlife Sverige