Sveriges främsta skogsräddare knyter ihop säcken

Det är en känslosam tid för Sveriges främsta skogsräddare. Han håller på att ”knyta ihop säcken”. Eller rättare sagt ”säckarna”. Han närmar sig avslut på flera håll – i yrkeslivet, på tomten och i skogarna runt Jokkmokk. Hans stora livsgärning.

– Ja, oj, oj, oj! Jag ägnar mig mycket åt att knyta ihop säcken nu. Vi är på väg att flytta från huset och tomten, som är ett pussel med sammanlagt ungefär 2 000 hittade arter. Jag är snart klar med ungefär 150 skogar. Och så är det mitt sista år som lärare. Det är mycket som avslutas samtidigt, berättar Mats Karström.

Mats Karström har precis kommit hem från en fågelskådningstur med en kompis i Vuollerim när jag får tag på honom. Det är också några dagar efter en storslagen fest för att fira att han ”gått i mål” med ungefär 140 skogar. Skogar med väldigt höga naturvärden och som varit hotade av avverkning, men nu fått ett långsiktigt skydd. Tack vare en envis, 40 år lång kamp.

Drivande, men inte ensam

Det ska påpekas att även om det är Mats Karström som med rätta får mycket av uppmärksamheten kring att skogarna räddats, så även i denna artikel, så är han själv noga med att påpeka andra människor som hjälpt till i liten och stor skala. Bara under den här intervjun nämner han över 20 andra personer som han vill hylla för deras medverkan genom åren. Allt från de andra i Steget Före, artexperter och forskare till lokalbor och personal på skogsbolagen som han haft en dialog med i alla år.

Det började 1986. Mats Karström var relativt nyinflyttad till Vuollerim och tillsammans med andra engagerade naturvänner hade han börjat undersöka skogarna runt Jokkmokk. Skogar som var i stort sett orörda och med arter som bara kan leva i sådana miljöer. De startade en studiecirkel och Mats skulle undervisa dem i hur man avgör om en skog innehöll höga naturvärden. Det var då Mats fick sitt livs största snilleblixt som skulle komma att förändra synen på naturvård och skogens arter. Med hjälp av ett system där arter värderades utifrån sina krav på livsmiljöer kunde naturvärdena i en skog bedömas mycket enklare än tidigare. Istället för att leta efter arter som det fanns relativt gott om så fokuserade gruppen på de där arterna som bara kan leva i skogar som varit orörda i århundraden. Det blev som en uppochnedvänd värdepyramid.

– Jag behövde systemet för att kunna visa att vi måste skydda mer, berättar Mats Karström. De här arterna var väldigt tydliga – det var de mest hotade arterna som var sämst representerade i naturreservaten. Och det var ju guld för mig att upptäcka det. Förr åkte jag till naturreservaten när jag skulle se de högsta naturvärdena och de mest hotade arterna. Men ju högre hotkategori arterna var i, desto sämre representerade var de i reservaten. Det där var ett väldigt bra argument för att man måste fortsätta med skyddet i hela skogslandet – att det som fanns inte räckte. Det blev väldigt konkret.

Steget före, men inte alltid vid förhandlingsbordet

Tillsammans med andra engagerade startade han Steget Före – vars själva grundtanke var att besöka skogar och kartlägga naturvärden med Mats nya värdepyramid. Sedan dess har de besökt 400 skogar och riktat in sig på att skydda de absolut viktigaste – de som har de högsta naturvärdena. När de hittade höga naturvärden tog de kontakt med markägarna för att försöka få till ett skydd. Något som inte alltid var så enkelt. Varför skulle jättarna Sveaskog och SCA lyssna på en okänd biolog vid namn Mats Karström?

En aktör som kom att bli viktig i början var Vattenfall. De var bland de första som gick in med skydd i ett så kallat värnområde.

– Det gav legitimitet åt mitt arbete. De tänkte nog ”kan Vattenfall satsa på ett värnområde, då kan inte Mats vara helt knäpp”. Det satte press på SCA och Sveaskog. Tack vare deras områden fick jag igenom skydd av skogar vid Fågeltornet och Laxholmen. Och igår ringde faktiskt Vattenfall för att avsluta några gamla ärenden. Det känns underbart. Jag är verkligen inne i en process där jag knyter ihop säcken från alla håll.

Naturvårdsverket ställde sig bakom

En annan viktig händelse var att när Mats och Steget Före sammanfattade sitt arbete i en rapport som pekade ut 105 skogar med riktigt höga naturvärden så ställde sig inte bara Naturvårdsverket bakom rapporten. De stod dessutom som avsändare.

– Det var avgörande. Då kunde jag kräva skydd för skogar som stod i en myndighetsrapport. Idag är nästan alla de skogarna skyddade.

Du har genom åren berättat en del om hur du sitter själv och förhandlar med stora skogsbolag. Men hur har det egentligen gått till för att du ska få hamna vid förhandlingsbordet? Det är ju inte så enkelt för vem som helst att hamna i den sitsen.
– Egentligen har jag också undrat det. Hur är det möjligt att lilla jag sitter och förhandlar om skog för kanske ett par hundra miljoner kronor. Hur hamnade jag där?

Vad tror du själv att det beror på?
– Alltså i grunden handlar det om envishet, en bra strategi och metodik och ett schysst förhållningssätt till människor. Du ska helst också vara den person som är bäst förberedd på mötena.

Bibehållet lugn – år efter år

Mats Karström återkommer ofta till att han aldrig brusar upp under mötena. Han har bibehållit en sansad dialog i alla lägen. År efter år. Även när han blivit förkrossad för att skogar han kämpat länge för har avverkats. Eller när de där kala fälten i landskapet påminner honom om hans misslyckanden. Ett tydligt tecken på att han anses värdig att förhandla med och att de har en fungerande relation trots alla förhandlingar genom åren är att flera företrädare för skogsbolagen var med på festen. Mats är ”jättestolt” över att Sveaskog ville delta på festen och att SCA kom och gratulerade honom när han utsetts till hedersdoktor.

En annan framgångsfaktor som Mats lyfter är att han alltid varit 100 procent säker på att skogarna han vill skydda har högsta möjliga naturvärden.

– Jag måste vara den som är mest kritisk till varför de ska skyddas. Jag måste kunna stå för min åsikt och enbart lyfta de bästa av de bästa skogarna. Det är den metodiken som gör att man blir trovärdig.

Men fortfarande – de hade väl bara kunnat fortsätta att ignorera dig? Något har gjort att du fått börja förhandla.
– I början försökte de ignorera mig. Men det är väl det där med envisheten. Det har ändå tagit 40 år av mitt liv.

Kampen beror på systemfel

Och det är inte bara envisheten. Det är också en växande insikt och erkännande i samhället av den metodik som Mats Karström tog fram. När forskarvärlden och skogs- och artexperter gav stöd åt den och han belönades med priser och var med i tv, radio och tidningar blev det allt svårare att ignorera honom. Han fick också fler och fler kontakter inom Natursverige med människor som stöttade och hjälpte honom.

Det känns som att kampen för skogen växt väldigt kraftigt runt om i landet de senaste åren. Hur ser du på den och hur den bedrivs?
– Det är roligt att engagemanget är så stort. Det behövs att man jobbar på olika sätt. Ibland har folk tyckt att Steget Före varit alltför radikala, ibland att vi varit för snälla. Det förändras över tid. Sorgen ligger egentligen i att staten inte har ett fungerande regelverk. Skogsbruket påverkar större delen av Sveriges yta, men det finns inga konsekvenser om man gör fel. Du kan hugga en skog med tjugo rödlistade arter – utan att något händer. Det är det sorgliga.

Hur tycker du att det borde se ut i stället?
– Det borde finnas ett regelverk, där både morot och piska används. Gör du rätt ska du ha beröm. Gör du fel ska det kosta. Men det finns inga konsekvenser idag. Och det borde ha skapats för länge sedan. Nu har vi pratat biologisk mångfald i decennier utan att styrningen följt med.

Allt fler skogsägare vill se ökad hänsyn

Förändringen märks inte bara med ett ökat engagemang från naturföreningar och naturvänner. Även skogsägare har fått en ny syn på sina skogar. Även om många fortfarande lockas av branschens ivriga telefonförsäljare som säger att det enda som funkar är att kalhugga och att det måste ske snabbt, så blir allt fler skogsägare intresserade av att bruka skogen på annat sätt. Eller att skydda den.

Är det något du också märker av?
– Ja, det kommer fler och fler privatpersoner till mig som vill få hjälp med att inventera arter så att de kan skydda sina skogar. Det är något nytt – och så var det inte förut. Skogsbranschen är livrädd för den utvecklingen.

Nu pratar du om ett avslut och att knyta ihop säcken, men går det att stänga av ett sådant engagemang?
– Naturintresset går förstås inte att stänga av. Men med Jokkmokksskogarna hoppas jag kunna känna mig nöjd med de som jag lyckats skydda. När jag når målet med 150 skyddade skogar, då vill jag ha ett enklare liv. Då hoppas jag få vara en tolvårig fältbiolog igen – vara ute i naturen med luppen, äta glass och inte behöva kämpa varje dag.

Det låter verkligen på dig som att du är redo.
– Det är väl mitt sätt att lura mig själv att säga det.

Men är du inte ganska övertygad ändå?
– Jo, jag är ganska övertygad. Jag inser att jag måste. Vi kan inte leva kvar här. Det måste bli något helt annat med nya möjligheter. Det är existentiellt. Man vet inte riktigt vad som väntar. Mycket av ens identitet och hela vuxenlivet förändras. Det är jättespännande – och lite läskigt.