Brandområdet i Västmanland. Mängden död ved efter en skogsbrand är enormt mycket högre än efter ett kalhygge.
Svampar visar att kalhyggen inte påminner om skogsbränder
Skogsindustrins företrädare hävdar ibland att kalhyggen har samma ekologiska funktion i landskapet som skogsbränder. Men en ny studie visar att så inte är fallet. Många svampar återhämtar sig inte ens 100 år efter ett kalhygge.
Våra skogar har historiskt påverkats av konstanta störningar. Stora växtätare har skapat öppna, varierade skogar och skogsbränder har orsakat stora öppna och ljusa områden. Kalhyggen skapar också stora, öppna områden med mycket ljus, men där slutar likheterna.
En ny studie från Sveriges lantbruksuniversitet visar att konsekvenserna för vedlevande svampar skiljer sig dramatiskt åt beroende på vilken störning som inträffat – och att brukad/kalhuggen skog inte återskapas i de förhållanden som krävs för hög biologisk mångfald.
– Skogsbrukscyklerna gör att artrikedomen i de huggna skogarna aldrig kommer komma ikapp, säger doktoranden Vincent Buness vid institutionen för skogens ekologi och skötsel, som lett studien.
1 879 svamparter hittades
Forskarna undersökte 18 kalavverkade tallskogar som avverkats för mellan 1 och 109 år sedan med 18 obrukade områden där det brunnit för mellan 4 och 375 år sedan. Med hjälp av traditionell inventering och DNA-metastreckkodning – en metod som identifierar svamparter direkt ur borrkärnor av död ved – kunde man få fram en så fullständig bild som möjligt av svampsamhällena. Sammanlagt hittades 1 879 svamparter. 60 av dem enbart genom inventering av fruktkroppar, 19 arter hittades med båda metoderna och 1 800 enbart med DNA-metoden.
Resultaten visar på stora skillnader. De brända skogarna innehöll ungefär 55 fler svamparter per område jämfört med kalavverkade skogar av motsvarande ålder. Ännu större var skillnaden i bestånd äldre än 109 år – vilket i stort sett inga produktionsskogar är. De flesta avverkas senast när de är 80 år gamla. I skogar som brunnit för upp till 375 år sedan och sedan dess inte kalavverkats var skillnaden ännu större – hela 156 fler arter jämfört med kalavverkad skog.
Störst skillnad för hotade svamparter
Skillnaden var dessutom som störst för rödlistade (mer eller mindre hotade) arter. I de brända skogarna ökade antalet rödlistade svamparter stadigt med tiden och var påtagligt fler i de äldsta bestånden. I den kalavverkade skogen däremot förblev antalet rödlistade arter lågt och ökade inte alls med åldern – trots att bestånden i vissa fall var mer än hundra år gamla. Det hittades 35 rödlistade svamparter i studien. Nästan samtliga fanns enbart i de obrukade brandskogarna.
Gamla brandområden har väldigt mycket mer död ved än kalhyggen lämnar efter sig. Det är en av huvudanledningarna till skillnaden i artantal.
– Vissa arter kräver träd som först levt i hundratals år, blivit stående död ved en lång period innan de fallit till marken och börjat brytas ned. Några svampar påträffar vi först när sådana träd nått ett väldigt sent nedbrytningsstadium, säger Vincent Buness.
En annan viktig faktor var död ved. De före detta brandhärjade områdena hyste betydligt större andel död ved och det visade sig vara den viktigaste faktorn för antalet svamparter. Extra viktiga för de rödlistade arterna var grova, kraftigt nedbrutna stammar som förmultnat länge (sent nedbrytningsstadie). Dessa substrat tar lång tid att bildas och hinner inte återkolonisera brukade skogar som avverkas igen inom 100 år. Det fanns som mest rödlistade arter i områden med ungefär 108 kubikmeter död ved per hektar. I svenska produktionsskogar är snittet tio gånger mindre – 10,8 m³ per hektar.
Beror på vad som lämnas
Att skogar som brunnit har en överlägsen mångfald av svamparter jämfört med kalhyggen är därmed bortom allt tvivel. Det beror på att de båda störningarna är helt olika i vad de lämnar kvar. En skogsbrand dödar också träd, men låter dem stå kvar som höga torrakor eller falla successivt och bli liggande död ved (lågor) under lång tid. Det skapar en variation och ett kontinuerligt flöde av död ved i olika nedbrytningsstadier, storlekar och trädslag under decennier och sekler.
Kalavverkningar är tvärtom: virket tas ut, hyggesrester samlas ihop eller bränns, marken bereds som om det var en åkermark och träd planteras i täta, jämnåriga rader. Det blir inte alls samma variation, mängd död ved eller kontinuitet. Vissa vedsvampar med snäva krav på substrat eller mikroklimat kan inte överleva denna omvandling ens om de får hundra år på sig.
– Vi kan få skogen att återväxa, men inte återskapa de kontinuerliga svamphabitaten. Många arter är beroende av långa ostörda perioder av tillväxt, förmultning och död, ibland över flera hundra år. Bryts den kontinuiteten kan den inte komma tillbaka inom ramen för vårt typiska skogsbruk, säger Vincent Buness.
Källor: SLU och Journal of Ecology
