Stort restaureringsprojekt gör Vindelälven till en förebild för framtida forskning

mm_utter

Uttern är en av de särskilt skyddsvärda arterna kring Vindelälven. Foto Marie Mattsson

Tack vare ett stort engagemang och samarbete mellan forskare, lokalbefolkning och den lokala fiskenäringen utgör Vindelälven ett unikt objekt för studier av ekologisk återhämtning. För ett år sedan avslutades Vindel River LIFE, ett stort EU-finansierat restaureringsprojekt, och vi har pratat med projektledaren Johanna Gardeström och projektkoordinatorn Christer Nilsson vid Umeå Universitet om hur naturen måste få ta sin tid.

– Vi människor vill ha snabba resultat, men naturen kan man inte skynda på, säger Johanna Gardeström.

Vindelälven är en av de få älvar i Sverige som inte påverkas av reglering i form av vattenkraftverk, och det kallas ibland att sådana älvar är “orörda”. Detta är dock en sanning med modifikation; Vindelälven har precis som alla andra älvar i Sverige brukats som flottled. I över hundra år jobbade man med att anpassa älven för timmerflottning; Strandskogar höggs ner, död ved togs ur älven och klippblock som stoppade flödet sprängdes bort eller flyttades.

I takt med industrialiseringen gick man allt hårdare åt älven, framförallt orsakade man stor skada på 1940-50-talen när man rensade älven med schaktmaskiner. Strax därpå, i slutet av 50-talet, började verksamheten avvecklas allt eftersom marktransporter blev alltmer effektiva.

Vad flottningsepoken lämnade efter sig var ett uppstädat och rakt vattendrag som var till för att snabbt och effektivt flotta timmer på; en snabbt strömmande älv där allt organiskt material sköljs bort, och där dammar stoppar upp mindre biflöden så att smålaxar inte kan vandra upp för att äta och växa till sig. I ett sådant vattendrag finns inga bra förutsättningar för ett varierande växt- och djurliv.

Sedan början av 1980-talet har man restaurerat vissa delar av älven, men utan några referenser. Varken från andra restaureringar eller från hur älven såg ut från början. Man började med att att lägga tillbaka en del av den sten som tagits ur älven. Ibland lade man även i uthuggen sten från ledmurar, trots att den kom från stenbrott och inte hörde hemma i älvmiljön. På den tiden var också intresset för att återställa älvarna mest motiverat av fritidsfisket, och man tog inte hjälp av vetenskapen för att lära sig om ekosystemet.

2001 startade fiskeintresserade ett projekt kallat EVP (Ekologisk återhämtning av Vindelälven och Piteälven). För att få pengar från miljödepartementet för detta behövdes också ett samarbete med forskare. Eftersom forskning pågått i älven sedan 70-talet var det inte svårt att hitta intresserade till projektet. Man koncentrerade sig huvudsakligen på älvens huvudfåra och jobbade brett med både fiske, insekter och strandväxter. Även en historiker anställdes för att ta reda på gammal bokföring från flottningens början om hur rensningen av älven gått till.

giertsb1

Exempel på ett vattendrag anpassat för flottning av timmer. Foto: Daniel Jonsson

 

Återställande av ett ekosystem kräver både bred och djup kunskap

Efter EVP-projektet skrev Christer Nilsson vid Umeå universitet en ansökan till EU:s LIFE-fond för ett ännu större projekt där särskilt biflödena skulle återställas. Eftersom det redan fanns en tydlig samarbetsstruktur mellan Umeå universitet, SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) i Umeå och Vindelälvens fiskeråd fanns det mycket att gå vidare med. Ett fem-årigt projekt beviljades, och ett stort intresse väcktes hos andra forskare som bjöds in att samarbeta i projektet. Det öppnade därmed för ett brett spektrum av studier; allt från fisk och vatteninsekter till isbildning och geomorfologi, läran om landskapets form. Helhetsperspektivet var viktigt i projektet; inte bara älven skulle restaureras utan man skulle även tänka på landskapet runtomkring.

I LIFE-projektet gjordes på flera sträckor restaureringar enligt den traditionella metoden; man anordnade lekbottnar i form av grusbäddar för lax och öring, samtidigt som överlevnaden av  ägg och embryon av havsvandrande öring från området undersöktes. Sidofåror och dammar öppnades upp för att underlätta för dessa vandrande fiskar. Man återförde också den sten, som fraktats upp ur älven i form av vallar vid strandkanten.

Öringar på lekbotten. Foto: Stefan Ågren

Totalt restaurerades en 60 km lång sträcka (i cirka 25 biflöden totalt). Runt 14-15 av dem är återställda enligt ovanstående metod, men i de tio övriga vattendragen vidtog man ännu mer radikala åtgärder. Med dem ville man åstadkomma en miljö som var så lik den ursprungliga som möjligt. Istället för att bara flytta tillbaka sprängsten i älven, placerade man även ut stora klippblock och träd i vattnet.

Alla dessa åtgärder ska tillsammans hjälpa till att öka den biologiska mångfalden i och kring älven; Döda träd fångar upp blad och annan vegetation i strömmarna för att gynna vattenlevande insekter som i sin tur gynnar fiskarna.

– Tillsammans med klippblocken bromsar träden också upp vattenflödet. Detta ger krokigare vattendrag som kan hålla mer vatten och minska risken för stora översvämningar nedströms, menar Johanna Gardeström. Vid höga flöden blir det då istället på olika sträckor flera mindre översvämningar som ger näring till strandvegetationen. Det långsamma flödet är också viktigt med tanke på klimatförändringarna, när risken för häftiga regn blir allt större.

– Alla biflöden är anpassade efter sin särskilda miljö. Hade de varit likadana hade det varit ett enklare underlag för forskning, men detta är mer som naturen troligtvis sett ut på riktigt, säger projektledaren Johanna Gardeström.

Älven återhämtar sig långsamt

statistik_vindel_river_lifeMan kan dock titta på andra projekt i världen, där man jobbat med att ta bort dammar och försökt kröka till vattendragen. Det som alla dessa har gemensamt är att återhämtningen av växt- och djurlivet tar väldigt lång tid, även i södra Europa där det klimatmässigt finns bättre förutsättningar för växtlighet. Varför det tar sådan tid vet man inte.

– Det är något som diskuterats mycket, berättar Christer Nilsson. I och med att ekosystemet är så känsligt, måste man vara väldigt försiktig med ingrepp. Den fysiska miljön återhämtar sig snabbt, men den biologiska behöver mycket tid på sig. För att verkligen se effekten av arbetet krävs en mer långsiktig finansiering för uppföljning.

LIFE-projektet avslutades förra hösten och nu hoppas forskarna på att kunna göra en mer eller mindre kontinuerlig uppföljning. Man hoppas bland annat kunna förutsäga var restaureringar ger bästa resultat för att kunna optimera de pengar som ges för sådana här projekt. Något man redan kan se är att det ger ett bättre resultat att restaurera högt uppströms, trots att vegetationen växer långsamt där. Nedströms påverkas älven av kraftiga flöden och kan därmed inte återhämta sig lika snabbt.

I uppföljningen studerar man olika sträckor, både på vatten och på land. På platser där det tidigare fanns fisk har populationerna ökat, och lax har hittats i de anlagda lekbottnarna och allt högre upp i älven. Att den kan hålla till så högt upp har inte varit känt sedan tidigare.

– Vi har också hittat smålax i några av de restaurerade biflödena vilket var en överraskning, berättar Christer Nilsson som jobbar med uppföljningen. De har letat sig upp från huvudfåran för att äta upp sig och också vara bättre skyddade från predatorer.

Däremot har det inte hänt mycket där det inte fanns fisk innan restaureringen; en långsam biologisk process som den här behöver mer tid för att man ska kunna se hur naturen återhämtar sig.

– Restaurering är en störning i sig, efter 25 år är man tillbaka där man började. Först därefter kan man börja se vad som händer och “hamna på plus”, menar Christer Nilsson.

bjurbacken-liten-fore-bra_daniel_jonsson

Bjurbäcken före restaurering. Foto: Daniel Jonsson

bjurbacken-liten-efter-bra

Bjurbäcken efter restaurering. Foto: Daniel Jonsson

Ett stort referensverk för framtidens forskning

Vindelälvens långa restaureringshistoria har gjort att älven har blivit en bra grund för vidare forskning, och många doktorander gör sina arbeten här. Åtgärderna i älven är väldokumenterade, och tack vare ett rikt bildmaterial och en omfattande sammanställning av data är det lämpligt att undersöka återhämtning här. Så här noggranna utvärderingar är ovanliga, vilket gör Vindelälven till en unik referens för framtida restaureringar runtom i världen. Men än så länge finns det fortfarande jobb att göra, menar Christer Nilsson.

– Förhoppningarna är att så mycket som möjligt av älven ska restaureras. Det finns dock sträckor som ligger inom olika naturreservat som inte får röras på grund av att de har kulturhistoriska värden från flottningstiden. Det är lite synd, dessa sträckor är nämligen extra intressanta att återställa eftersom de stoppar upp flödet i älven.

Men arbetet är ändå på god väg. Något som Christer hoppas på är att skogsbolagen ska spara rejäla buffertzoner i anslutning till vattendragen så att naturen ska få en bättre chans att återhämta sig. Avverkningar nära älven kan orsaka igenslamning, något som inte är bra för den starkt hotade flodpärlmusslan. Detta är en art man hoppas ska återhämta sig i takt med fiskbeståndet, musslan är nämligen beroende av öringen då dess larver fäster bakom honornas gälar.

En spännande tanke är ifall vi en dag kommer kunna få se fiskande björnar som i Nordamerika. Vi vet inte om något sådant förekommit i Skandinavien, det finns inget skrivet om något liknande historiskt sett. Ett sätt att ta reda på det skulle vara att hitta riktigt gamla träd i anslutning till älven. I Nordamerika lämnar björnar laxrester i strandskogarna, vars näring tas upp av vegetationen i form av bland annat marint kväve. Eftersom björnarnas intensiva laxfiskande äger rum under en kort period varje år syns detta tydligt på trädens årsringar. I Skandinavien stöter man dock på ett sorgligt men välbekant problem; Det finns inga tillräckligt gamla träd kvar.

800px-alaskan_coastal_brown_bear-11

Brunbjörn i Alaska som fångat en lax. Foto: Alan Vernon (via Wikimedia Commons)

Kandidat till biosfärområde

Det finns ett stort lokalt engagemang kring Vindelälven. I LIFE-projektet samarbetade man med Naturskolan i Umeå som reste runt till olika skolor längs älven för att prata med barn i årskurs 4-5 om ekosystem och hållbarhet. Verksamheten ägde inte bara rum i klassrummet, utan barnen fick även själva följa med och delta i aktiviteter utomhus utmed vattendragen.

Det breda samarbetet mellan olika aktörer utmed älven är en bidragande orsak till att man nu jobbar med att ansöka om att göra även och landskapet omkring älven till ett så kallat biosfärområde. Biosfärprogrammet är ett projekt inom Unesco som handlar om samspelet mellan samhället och naturen. Inom ett biosfärområde ska man arbeta för att främja naturvård, samhällsutveckling och utveckling av forskning och utbildning genom samarbete. I Sverige finns idag fem biosfärområden, bland annat Blekinge arkipelag och nedre Dalälven.

– Vindelfjällen är ett av Europas största skyddade områden, och många jag möter längs älven är stolta över den miljö de bor i och vistas i, berättar Christer Nilsson.
Hans förhoppning är att älven som helhet en dag ska få en förbättrad status med ett dynamiskt djur- och växtliv. När naturen i allt större utsträckning är påverkad av människan, är den här sortens restaureringar det närmaste vi kommer den ursprungliga miljön. Vindelälven är redan nu en förebild för flera aktuella restaureringsprojekt runtom i Sverige.

Läs mer om Vindel River LIFE och om biosfärområdeskandidaturen


Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.

Marie (10 Posts)