Stora fåglar i våtmarker gynnar biologisk mångfald

Det går bra för många stora fåglar i Sverige. Sångsvanarna har ”ökat nästan explosionsartat” sedan början av 1900-talet och grågåsen har ökat från ungefär 2 000 häckande par 1980 till över 40 000 par år 2018. 2022 gjordes en gåsinventering som fick antalet grågäss till nästan 250 000 i landet under september månad.

Hur dessa mängder av svanar och gäss påverkar den biologiska mångfalden i våtmarker har Elsie Kjeller undersökt i sin doktorsavhandling.

– Vi gick in i projektet med hypotesen att fler gäss och svanar skulle innebära färre andra våtmarksarter. Men vi såg snarare motsatsen.

Tvärtemot väntad effekt

De räknade vattenfåglar, tog vattenprover, undersökte näringshalter och kartlade vegetation i 37 våtmarker i södra Sverige och hittade ”inga tecken på att gäss och svanar skulle ha negativa effekter på
andra arter”.

– Tvärtom var högre tätheter av dessa fåglar ofta kopplade till fler evertebrater och häckande individer av andra våtmarksfåglar, skriver Elsie Kjeller i sin slutsats.

Däremot kunde de inte vara säkra på att de positiva effekterna enbart berodde på närvaron av svanar och gäss.

–  Det handlar sannolikt om en kombination av faktorer. Det kan också vara så att dessa fåglar dras till redan artrika och näringsrika miljöer snarare än att de själva skapar dem, säger Elsie Kjeller.

Betandet positivt i vissa områden och negativt i andra

De undersökte även hur fåglarnas betande påverkar den biologiska mångfalden genom att jämföra inhägnade områden med platser som betats. Måttligt betestryck visade sig kunna gynna ryggradslösa djur, men i boreala finska våtmarker kunde hög täthet av sångsvan tvärtom innebära färre antal.

– Det finns fortfarande frågetecken. En av de frågor vi vill fortsätta att studera är när beteseffekter är gynnsamma och när de börjar bli negativa, och var den gränsen går, avslutar Elsie Kjeller.

Källor: Högskolan Kristianstad