Snabb evolution hos stadslevande gnagare

Studien gjordes på exemplar av jordekorren östlig chipmunk och åkersorken Microtus pennsylvanicus som fanns i museet Field Museum i Chicago. På de sparade exemplaren kunde forskarna undersöka individer och jämföra skallarna på djur som levde runt år 1900 fram till idag.

– Museisamlingar gör det möjligt att resa i tiden. I stället för att vara begränsad till att studera exemplar som samlats in under ett projekt eller under en persons livstid, kan man med naturhistoriska samlingar betrakta saker över en mer evolutionärt relevant tidsskala, säger Stephanie Smith, laboratoriechef vid Field Museum och medförfattare till studien.

Större huvud och mindre öronben

Jordekorrarna fick med tiden allt större skallar och kortare tandrad längs sidorna av munnen. För åkersorkarna noterades allt mindre utbuktningar i sorkarnas skallar där innerörat ligger. Forskarna tror att det beror på en anpassning till det stressiga livet i storstan.

– Vi tror att detta har samband med den typ av mat de äter. De äter förmodligen mer mat som är kopplad till människor, vilket gör dem större, men inte nödvändigtvis friskare. Samtidigt har deras tänder blivit mindre – vi tror att det beror på att de äter mindre hård mat, som nötter och frön som de normalt skulle äta, säger Anderson Feijó, medförfattare till studien.

Dämpar buller

För åkersorkarna är förändringarna i benstrukturen och de allt mindre inneröronen troligen kopplade till stadens buller. Mindre ben kan troligen hjälpa till att dämpa överflödigt miljöbuller.

– Dessa fynd visar tydligt att ingrepp i miljön har en märkbar effekt på vilda djur. Förändringen sker förmodligen mitt framför näsan på dig, men du ser den inte om du inte använder resurser som museisamlingar, säger Stephanie Smith.

Källor: Integrative And Comparative Biology och Science Daily