Skogar som kalhöggs på 1950-talet är fortfarande artfattigare
Även 65-85 år gamla produktionsskogar har betydligt sämre förutsättningar för rödlistade arter och naturvårdsarter än vad naturreservat har.
Kalhygge i Sverige.
I skogssammanhang är det viktigt att skilja på skog och skog. En så kallad produktionsskog har påverkats kraftigt av skogsbruk, inte minst i Sverige där det sedan 1950-talet med största sannolikhet rört sig om kalhyggesbruk. En naturskog däremot är i stort sett opåverkad av skogsbruk eller har åtminstone kvaliteter som en opåverkad skog.
I Europa används 75 procent av skogsarealen för virkesproduktion och är med andra ord produktionsskog. Det kan låta mycket, men i Sverige är det hela 87 procent. I stort sett all skogs i Sverige har med andra ord redan påverkats kraftigt av skogsbruk.
Vikten av död ved och otillräcklig skogslag med frivilligt ansvar
Eftersom det i Sverige sedan 1950-talet varit fokus på kalhyggesbruk, till skillnad från övriga Europa, så är det också stor skillnad mellan brukad skog och naturskog i Sverige. Produktionsskogen består av jämnåriga träd, med mindre mängder död ved och mindre variation jämfört med naturskogar. Det är just död ved och variation i skogsstrukturer (höga och låga träd, unga och gamla träd) som är anledningen till att artrikedomen är högre i skogar som inte kalavverkats tidigare. Cirka 7500 skogsarter i Fennoskandien är beroende av död ved (saproxyliska), vedlevande svampar eller andra saproxyliska arter under någon del av sin livscykel.
I en ny studie från Linköpings universitet har forskare undersökt skogar i Sverige och jämfört antalet och artsammansättningen av vedlevande skalbaggar mellan produktionsskogar i olika åldrar och naturreservat. Det visade sig vara tydliga skillnader. Forskarna kom fram till att naturreservaten innehöll ungefär 5-10 gånger mer död ved per hektar jämfört med områden som kalhuggits för 65-85 år sedan. Det är också en av huvudanledningarna till att det hittades betydligt fler vedlevande skalbaggar i naturreservaten än i produktionsskogarna som var 15–25 och 35–45 år gamla. Det fanns till exempel i genomsnitt 6 gånger fler arter som är naturvärdesindikatorer och 3,5 gånger fler rödlistade arter i de nya naturreservaten jämfört med 15–45 år gamla produktionsskogar.
Skog med död ved.
En annan intressant slutsats gäller den svenska skogslagen som kom 1993. Den slår fast att miljömålet och målet om hög träproduktion är lika viktiga. Efter 1993 borde det med andra ord synas betydligt mer hänsyn i skogsbruket, men studien visar att skogarna som är 15–25 år gamla är lika artfattiga som de 35–45 år gamla. Forskarna konstaterar att det saknas ”biologiskt viktiga strukturer även efter policyförändringen”.
– Även om död ved har ökat sedan 1993 är den fortfarande otillräcklig för många saproxyliska arter, vilket bidrar till det höga antalet rödlistade arter i Sverige, skriver forskarna.
Bara skogar som aldrig kalhuggits har riktigt höga naturvärden
Det är först i 65–85 år gamla skogar som antalet arter vedlevande skalbaggar börjar närma sig hur det är i naturreservaten, men de sistnämnda hade fortfarande betydligt fler rödlistade arter och naturvårdsarter som har högre krav på sina livsmiljöer.
– Sannolikheten att hitta arter som är indikatorer på naturvärde och arter som är upptagna på rödlistan var betydligt lägre i alla typer av produktionsskogar utom de som var 65–85 år gamla jämfört med nya naturreservat. Detta kan bero på att kalhuggning inte blev den huvudsakliga metoden för timmeravverkning förrän i början av 1950-talet, vilket innebär att vissa av de 60–85 år gamla bestånden kanske aldrig har kalhuggits, skriver forskarna bakom studien.
Troligen ännu sämre i framtiden
Vedlevande skalbaggar är en viktig del både av den biologiska mångfalden och i skogens dynamik eftersom de bidrar till nedbrytningen av trä, näringsämneskretsloppet och markens bördighet. Detta gör dem till en lämplig grupp för att jämföra artsammansättning och mångfald mellan skogar.
Framöver riskerar den biologiska mångfalden bli ännu mer urholkade i produktionsskogarna. Eftersom det hela tiden tas fram allt mer snabbväxande granar och det även talas om att börja gödsla skogarna för snabbare tillväxt så kommer den optimala avverkningsåldern för framtida skogar (ur ett ekonomiskt perspektiv) vara ännu lägre – cirka 68 år i mellersta Sverige.
– Detta ger lite tid för död ved, särskilt stockar med stor diameter, att produceras före kalavverkning, vilket lämnar lite tid för död ved med stor diameter att utvecklas, vilket påverkar artrikedomen negativt, konstaterar forskarna.
Källa: Annals of Forest Science
