Skånes bångstyriga storkar etablerar sig sakta

I delar av östra Europa är det en relativt vanlig syn med vita storkar som häckar på hustak, kyrkor och andra platser. Inte sällan i människors närhet. Storkarnas klapprande med näbbarna är en del av den vardagliga ljudbilden för många européer. Men i större delen av Västeuropa har arten minskat kraftigt på grund av industrialiseringen av jordbruket och utdikningar. Sverige hade till exempel inte ett enda häckande par under en stor del av modern tid (1954-1989).

1989 startade Storkprojektet av Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening. I 37 år har man jobbat med att återfå den vita storken som häckfågel i Sverige, bland annat genom att föda upp och släppa ut unga storkar – det så kallade ”storksläppet”.

– Det har pågått alldeles för länge egentligen, säger Petter Albinson, projektledare och ”spindel i nätet” i Storkprojektet.

Bångstyriga ungstorkar vill hänga i gäng

Storkarna har inte riktigt agerat som man hoppades i projektet, berättar Petter.

– Det går framåt, men inte i den takt vi önskat. De största problemen var i början, särskilt att få storkarna att flytta.

Det visade sig att storkarna helt enkelt vägrade flyga söderut i början av projektet. Vad det berodde på var länge ett mysterium, men snart insåg man att det handlade om antal. De unga storkarna ville helst flyga i relativt stora gäng.

– Den avgörande faktorn är att de unga storkarna måste vara tillräckligt många för att bilda stora ungfågelflockar. Först när vi nådde upp i antal – kring 2010–2011 – började de migrera i större antal. 2010 flyttade 20 av 37, året efter nästan ett hundratal. Det var en ketchup-effekt, förklarar Petter.

Ett annat problem är att många äldre storkar vant sig vid att stanna kvar och därmed tvingat projektet till stödmatning. Då lärde de sig att det finns mat på platsen om vintern och att de inte behöver flytta. Men nu när ungfåglarna börjat flyga söderut så har det problemet löst sig.

Drygt 50 häckningar i Sverige

I dagsläget häckar 54 par vita storkar i Sverige. Det är en siffra som varit relativt konstant de senaste åren. Ett tag var det uppe i hela 80 par, men sedan kom fågelinfluensan och Petter tror att det var en av anledningarna till att populationen minskade så kraftigt under några år. Dödligheten var högre än normalt just under de åren när fågelinfluensan härjade som värst.

Nu är det ett nytt stort utbrott med hundratals döda vilda fåglar och fågelinfluensan förblir ett av de största hoten mot Sveriges storkar.

Ett annat orosmoment är att det är så få storkar som återvänder till Sverige.

– Vi vet inte om det beror på hög dödlighet eller om de stannar och häckar någon annanstans, men vi vet att det just nu häckar ”svenska” storkar i Tyskland, Polen och Danmark.

Inte säkert att de återvänder

För även om storkungar har koll på var de föddes och har en önskan att återvända dit så kan mycket hända under de tre år som det tar från att de lämnar Sverige tills att de är könsmogna och ska bygga bon. Små och stora flockar med storkar drar runt i Europa och det är varken givet eller logiskt att fåglarna väljer att flyga upp till Sverige när de ska häcka.

– Om en svensk stork hamnar bland 30 polska storkar, är sannolikheten hög att den följer med dem. De passerar också många lämpliga livsmiljöer på väg norrut, som de kanske väljer istället. Skåne är trots allt den nordligaste delen av utbredningsområdet.

Men förhoppningen finns om ännu en ketchup-effekt. Norra Tyskland börjar få ett stort bestånd storkar. Så pass mycket att Petter tror att det snart kommer ”spilla över” på Sverige.

Vår ”skånskaste” fågel

En intressant detalj kring den vita storken är att det kanske är den ”skånskaste” av våra häckfåglar. Alla 54 häckningar sker nämligen i Skåne och det stämmer även historiskt. Även när vi hade långt fler storkar än nu levde i stort sett alla i vårt sydligaste landskap med några få undantag i Halland.

Vad beror det på?

– Det beror på klimat och det landskap som finns här – de trivs i öppna, flacka områden med våtmarker och översvämmade ytor. Småland har för mycket skog och höglandet är nog för kallt. Vi har sett att häckningarna är väldigt väderberoende. Merparten av äggen kläcks under första halvan av maj och om det är väldigt kallt och regnigt då blir det hög dödlighet hos ungarna.

Det återstår nu bara en bråkdel av de våtmarker som fanns i vårt landskap förr – finns det tillräckligt med våtmarker idag i Skåne för att ha en stark population av vita storkar?

– Ja. Det har gjorts grova uppskattningar om att det finns mat och habitat för upp till 150 häckande par storkar i Skåne. Vi vet för lite om hur mycket en ökad konkurrens mellan storkarna skulle påverka häckningsframgången, så är det svårt att uppskatta. Vi vet att häckningsframgången är sämre i stora kolonier än små, men exempelvis inte hur ett antal små kolonier nära varandra skulle påverkas. Vi tror dock att en population på 100–200 par är realistisk.

Elledningar och plattformar

På sistone har de vita storkarna fått viss uppmärksamhet i media när de orsakade att strömmen gick i hela Vinslöv i Skåne. Den skyldiga storken, kallad M181, byggde först ett bo på en kommunikationsstolpe, men efter att ha körts bort därifrån valde han istället en elstolpe. Några av pinnarna som placerades ut orsakade strömavbrottet. M181 klarade sig.

Nu har elbolaget Eon tillsammans med Storkprojektet byggt två häckningsplattformar i närheten av en lämplig livsmiljö. Tidigare har Storkprojektet rest fyra andra häckningsplattformar i området. Det finns med andra ord goda möjligheter för M181, och andra storkar, att slippa häcka på elstolpar.

Elledningar är dock ett av de största hoten mot storkarna. Inte för att fåglarna får elstötar, utan på grund av kollisioner.

– Ja, det gäller framför allt ledningarna. Storkarna ser dem dåligt och flyger in i dem, vilket ofta leder till mekaniska skador. Ungefär hälften av de döda storkar vi hittat har skador från kraftledningar. Vi har också sett det via GPS-sändare – vi ser hur en stork flyger i 30 km/h på 15 meters höjd och plötsligt faller den rakt ner, precis vid en kraftledning. Jag har också sett storkfjädrar som sitter kvar i kraftledningarna.

För att minska risken sätts små vimplar upp vid kablarna som gör att storkarna ser dem bättre. Här har Storkprojektet samarbetat med Eon, som brukar vara behjälpliga i områden med mycket storkar.

Kan man som skånsk markägare hjälpa till med häckningsplatser?

– Absolut! Sätt upp en hög stolpe med plattform, gärna nära vatten, eller låt dem häcka på hustak. Vi uppskattar verkligen sådana insatser, avslutar Petter Albinson.

Det gör troligen även storkarna, och boende i Vinslöv.