Skådarbloggen: Mulen och blåsig vintertur på Bjärehalvön


I gryningen anlände vi till naturområdet Sibirien, utanför Ängelholm. Inte helt oväntat otroligt förändrat sedan senast man besökte stället för ett par månader sedan. Under hösten inleddes nämligen arbetet med att avverka alla främmande trädslag som ”inte ska finnas” i naturreservatet Ängelholms strandskog. Man har som intention att försöka återskapa de öppna sanddynerna och på sätt gynna både flora, insekts- samt fågelfauna. Har själv inte satt mig in i planerna, men initialt känns det allt annat än roligt att se femtio-sextio år gammal skog förvandlas till regelrätt kalhygge. Om jag förstått saken rätt är en tanke att gynna den kraftigt minskande fältpiplärkan, men frågan är om kalavverkningen och återskapandet av dynerna i Ängelholms-området kan göra någonting för arten? Den minskar ordentligt i större delen av sitt europeiska utbredningsområde och det krävs långtgående åtgärder för att vända den negativa utvecklingen. Men man ska å andra sidan inte bli alltför konspiratorisk utan titta på det med friska ögon och försöka se om planerna för området är vettiga. Att naturvård inte alltid är speciellt vackert står i alla fall klart.

Vi rörde oss mot Kullabygdens ornitologiska förenings fågelmatning i strandskogen. Den omges nu av nerhuggna småtallar men trots allt kaos var både tofsmesar, svartmesar, entitor och två ekorrar på plats. Morgonen var relativt stilla, för första gången på flera dagar. Det gjorde att Skälderviken låg rätt blank och under span ut över havet kunde en hel del sjöfågel inräknas. Bland dessa 16 svarthakedoppingar, 450 sjöorrar, 23 svärtor och 38 bergänder.

Nästa anhalt Lervik-Grytskären där vi tog en längre promenad. Ganska avslaget fågelmässigt men fyra snösparvar, en mycket trolig vattenpiplärka och en skärsnäppa gladde.


Vi fortsatte vidare mot Glimminge plantering där vår enda target var den avbildade rishögen och ärtsångaren som hållit till där sedan i december. Den upptäcktes den sista november och kunde sedan ses i rishögen en vecka framåt. Sen verkade den försvunnen och inte förrän på nyårsdagen sågs den åter. På precis samma ställe. Jag sticker nog ut hakan och påstår att det letats för dåligt efter den, har svårt att se att den har varit någon annanstans. Idag verkade den trivas alldeles förträffligt i rishögen där den rörde sig aktivt. Dock var den, liksom alla andra fåglar som uppehöll sig i högen, otroligt skulkig och svårsedd. Ärtsångaren är en utomordentligt ovanlig övervintrare och borde såhär års vara i Östafrika eller på Arabiska halvön. De flyttar normalt sett från Sverige i september-oktober och återvänder inte förrän i april-maj.

20140103__MG_7907
Vi tog oss vidare längs Bjärekusten och gjorde ytterligare strandhugg. Det hade börjat blåsa betänkligt och man fick nu försöka söka lä för att få goda obsbetingelser. Vid Dagshög, Skånes största gravhög, kunde vi efter visst sjå njuta av två vattenpiplärkor som födosökte längs de klippiga stränderna tillsammans med sex skärpiplärkor. Skygga och svårobserverade, därtill den besvärande vinden. I Torekov sågs en pilgrimsfalk sitta ute på Vinga skär, en skärsnäppa rasta på piren och fyra toppskarvar rasta på Svarteskär. Ser ni vilken som är toppskarven på bilden ovan? Klicka på den så förstorar ni bilden, skriv i kommentarerna om ni tror er veta vilken fågel det rör sig om!