Skådarbloggen: Höksångare – vår mest karismatiska sångare?

20130619__MG_4451
För precis en vecka sedan var jag och Klas Rosenkvist ute i Arild, där de ostligaste delarna av Kullaberg slutar. Vi valde att under tisdag förmiddag utforska områdena öster om Arild, kring Nabbens naturreservat och österut mot Skäret. Vid ett skyfall tog vi skydd under en stor ek ett par hundra meter väster om Skärets hamn. Strax därefter blev vi uppmärksamma på en sylviasångare som satt och sjöng. Snart stod det klart att det rörde sig om en höksångare – en knappt årsviss art i nordvästra Skåne! När vi tittat och framförallt lyssnat oss mätta rörde vi oss västerut. Döm om vår förvåning när vi uppskattningsvis 400 meter västerut hör en höksångare sjunga rakt framför oss. Och i buskagen nedanför ser vi hur en höksångare hoppar runt. Vi undersökte möjligheten att det skulle röra sig om två höksångarhannar, men det föreföll rimligare att hannen enbart varit ute på en lång runda österut. Honan verkade röra sig i ett specifikt buskage-parti och hannen sjöng intensivt, stundtals i sångflykt. I skrivande stund, måndagen 23 juni, är båda fåglarna fortfarande kvar och enligt uppgift är honan mycket stationär i en buske. Skulle man kunna konstatera en häckning skulle detta bli den första kända häckningen i nordvästskåne, det finns uppgifter om tidigare häckningsförsök med hanne och hona på Hovs hallar respektive Hallands Väderö. Jag håller er läsare uppdaterade om den vidare utvecklingen på platsen. Samtliga bilder i inlägget är tagna vid Nabben, Arild.
20130619__MG_4458
Höksångaren är en stor, kraftigt byggd sylvia-sångare knuten till större igenväxande buskmarker. Näst efter trastsångaren är det den största sångaren vi har i Sverige med en kroppslängd på upp till 17 cm. De är mycket grovt byggda med lång stjärt, rejäla ben och en kraftig näbb. Framförallt de vuxna fåglarna har ett säreget utseende, med ljusgrå ovansida och en fint tvärvattrad undersida. Hannen har ett utmärkande klargult öga och klarare teckningar än honan, både på rygg och undersida.  De står helt klart ut från de typiska sylvia-sångarna såsom törn- och ärtsångare. Tyvärr är höksångarna väldigt tillbakadragna, det är sällan man ser fåglarna mer än några sekunder åt gången lite halvdolt inne i ett buskage. Men ibland har man tur – då är hannen uppe i sin karakteristiska sångflykt och visar sig från sin bästa sida. Desto oftare hör man höksångarens tjattrande, jollrande sång som på många sätt liknar trädgårdssångarens.
20130619__MG_4374
I Sverige häckar höksångaren med någonstans mellan 300 och 400 par, starkt koncentrerade till landets östra delar – framförallt Öland, Gotland och Stockholms skärgård. Häckningsbiotopen är relativt specifik – arten är en så kallad successionsart, igenväxningsart. Stora igenväxande buskmarker med inslag av lövträd är favoritbiotop. Problemet för höksångaren, precis som med alla andra successionsarter, är att den är känslig för såväl en alltför ordentlig igenväxning som en för kraftig röjning. Den syn man har på naturvård av buskmarker i Sverige gör att man ofta röjer för hårt för att höksångaren ska trivas. Balansen mellan en alltför hård hävd och en mer eftersatt naturvårdsröjning är ingen enkel historia – en större hänsyn bör säkert tas i många områden.
20130619__MG_4414Läs mer om höksångare – Artfaktablad

Alla inlägg i Skådarbloggen