Nyligen skrev vi om den extrema ökningen av avverkningsansökningar i fjällnära skogar. Skogsbiologen Sebastian Kirppu ger sin syn på vad det beror på, vad det är ett symtom på, skogsbranschens ”frihet under ansvar” och vilka möjliga lösningar det finns för att skydda så mycket skog som Sverige lovat.
Under åren 2017-2019 avverkningsansöktes det om ungefär sammanlagt 3 000 hektar fjällnära skogar. I år har det ökat explosionsartat. Fram till den 24 september har det ansökts om avverkning på över 9 300 hektar och nästan 7 000 av dessa ansökningar har inkommit enbart i september.
Bakgrunden är ett domslut om att skogsägare som vill avverka sina fjällnära skogar med höga naturvärden har rätt till ersättning. I den nya budgeten ökade anslaget för skydd av värdefull skog kraftigt och Naturvårdsverket meddelade att en stor del av pengarna ska gå till skydd av fjällnära skogar.
Sebastian Kirppu, skogsbiolog, kommenterar utvecklingen så här:
– Efter att Mark- och miljööverdomstolen kom fram till att staten måste ersätta markägare som vill avverka fjällnära skogar så är det nu fritt fram att samla in dessa pengar från staten genom att ansöka om tillstånd att avverka fjällnära skogar.
Får flera konsekvenser
Han menar att ökningen av avverkningsansökningar kommer få flera konsekvenser. En är att statens anslag till skydd av skog nu kommer att hamna hos de markägare som har fjällnära skog. De markägare som har skyddsvärd skog nedan de fjällnära skogarna kommer återigen få vänta på sina pengar.
– En annan konsekvens är att detta visar att miljöcertifieringarna i skogsbruket inte fungerar. Enligt både FSC och PEFC får man inte avverka nyckelbiotoper eller skogar med höga naturvärden. När man nu ansöker om tillstånd att avverka i fjällnära skogar, som ofta har en rik biologisk mångfald, och om man samtidigt är miljöcertifierad, så är det en överträdelse mot certifieringsreglerna.
Det finns också ett problem med att det är så stora ytor som ansökningarna gäller, i snitt nästan 150 hektar per ärende som kom in i september 2020, enligt Skogsstyrelsens statistik.
– Det har börjat ramla in ansökningar om tillstånd för avverkning av riktigt stora arealer i fjällnära skog. Enligt lagen får man inte göra hyggen större än 20 hektar, av den anledningen borde Skogsstyrelsen rimligen avslå varje ansökan över 20 hektar. Man skulle nog kunna säga att en tillståndsansökan för till exempel 50-100 hektar per definition skulle vara en tillståndsansökan för olaglig verksamhet.
Men den mest slående konsekvensen anser Sebastian Kirppu är att den svenska skogspolitikens huvudsakliga grundbult ”Frihet under ansvar” nu har ”totalhavererat och bevisligen var ett felsteg när den infördes i och med den nya skogsvårdslagen 1993-94”.
– Med skogsbrukets ökade intresse för avverkning i fjällnära skogar, som ofta har skyhöga naturvärden, råder det inte längre något tvivel om att det ansvar som en gång i tiden ingick i skogsägandet har förvandlats till en orgie i frihet. Man borde ha insett den överhängande risken med att skogsägarna skulle välja pengarna före alla andra värden redan då och man skulle ha lagstadgat ansvaret från början i skogsvårdslagen. Nu har denna frihet, trots skogsvårdslagens miljöhänsynsparagraf, trots att flera av miljöbalkens regler även gäller i skogsbruket och trots miljöcertifieringarnas regler att inte avverka biologiskt värdefulla skogar, kostat stora förluster för skogens biologiska mångfald. Svenska skogsbruket är inte, och har aldrig varit, miljövänligt eller hållbart ur ett ekologiskt perspektiv.
De sista skogarna med urskogskänsla är nu hotade
Det är inte vilka skogar som helst som det nu ansöks om att avverka. Sebastian Kirppu berättar att de fjällnära skogarna är de sista skogarna i Sverige som har någon slags kontakt med det gamla urskogslandskapet som för omkring hundra år sedan täckte det norrländska skogslandskapet, från norra Värmland till Lappland.
– Med tanke på att i stort sett all skogsmark nedan fjällnära skogarna påverkats av människan så till den milda grad att urskogskänslan endast finns kvar i människans subjektiva minne men inte kan upplevas i skogen så vore det en skandal om denna utveckling även skulle ske i det sista av det sista – i de fjällnära skogarna. Man undrar hur det kan komma sig att vi i Sverige tillåter att vi skövlar sönder vårt naturliga skogslandskap totalt men samtidigt kritiserar Bolsonaro för att han tillåter skövling av Amazonas? Snacka om hemmablindhet!
Möjlig lösning
Det som krävs nu är att staten kraftigt höjer anslagen för skydd av skog.
– Ska vi kunna nå våra miljömål om levande skogar (20% skyddad skog), Nagoyas minst 17% skydd av ekologiskt representativa naturtyper eller det bevarande av minst 30% av landekosystemen till år 2030 som EU och FN nu driver, så måste staten se till att det finns pengar, förklarar Sebastian Kirppu.
Hans förslag är att det införs en avgift på avverkat virke som bidrar till skydd av skog. På det sättet blir Polluter Pays Principle (PPP) en del av skogsnäringens ansvar för att man påverkar ekosystemet negativt med sitt skogsbruk. Det finns idag en avgift på avverkat virke, men det finansierar forskningsinstitutet Skogforsk, som Sebastian Kirppu menar ”har stark slagsida mot skogsekonomi, skötsel och förädling av virke”.
– När skogsnäringen är den enskilt största orsaken till att den biologiska mångfalden lider borde man även kunna göra något liknande med inrikting mot naturvård och samtidigt stötta, i solidarisk anda, de skogsägare som har stora andelar nyckelbiotoper, mer än de minst 5% som måste avsättas enligt certifieringsreglerna. Staten och kapitalet delar då på ansvaret och den regel som gäller i all annan verksamhet, det vill säga PPP, blir en naturlig del av skogsbruket.
Livsviktigt skydd
Det har kommit flera rapporter på sistone om att skogsbruk ger större utsläpp än fossila bränslen och att skogsavverkning släpper ut sex gånger mer än man tidigare trott. Det tillsammans med det faktum att gamla träd lagrar allt mer kol och att fjällnära skogar tar väldigt lång tid att växa upp och därmed också att ta igen alla växthusgaser som släpps ut vid en avverkning, gör att Sebastian Kirppu undrar om skogsnäringen är intresserade av att stödja nationella och internationella miljömål och hindra klimatuppvärmningen?
– Eftersom skyddad skog är en bergsäker garant för kolinlagring och samtidigt har den jämförelsevis största och rikaste biologiska mångfalden som skapar funktionella ekosystem med bättre anpassningsförmåga mot klimatförändringar är skyddet av dessa gamla skogar livsviktigt i arbetet att stävja klimatförändringarna. Skyddar vi skogarna slår vi alltså två flugor i en smäll och gynnar både klimatet och biologisk mångfald. Men det behövs mer pengar för att skydda skogarna och det är tydligt att domen från Mark- och miljööverdomstolen avslöjar girigheten inom vissa delar av skogsägarkåren.
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529) eller Swish (0730-385 185). Tack! Naturligtvis betalas det skatt på dessa gåvor.
Girigburkar…kallas de som vill ha mer pengar……fy faan…..dra åt helvete med er….
Jag är en av människor som redan när jag var liten fick möjligheten att vandra i riktig urskog i mina hemtrakter i Jämtland. Jag glömmer aldrig dessa upplevelser när jag mötte dessa stora majestätiska träd. Jag gömde mina upplevelser av den magiska skogen i mitt hjärta. Önskar så att alla människor fick samma känslor för den riktigt gamla urskogen. Tänk vad människor är olika. Människor i min närhet kan utan tvekan hugga ner dessa träd utan att blinka! De som jagat och vandrat i samma skogar! Ofattbart! De borde också älska skogen. Tack vare min mamma som ägde en skog som aldrig någon fick hugga ner eller skjuta något djur i, blev det så att jag började tänka. Hon förstod något som mina andra släktingar aldrig förstod. Att alla djur, träd, mossor och blommor har ett värde som är högre än pengarna på virket. Hennes skog ska stå kvar i all evighet och det ska min skog också göra. För jag vet och älskar den. När jag dör kommer jag tänka på min skog som jag räddade, inte på mina pengar. Jag är både skogsägare och jägare, det kan man inte tro!
Hoppas alla giriga skogsbolag tar sitt förnuft till fånga och genast stoppar planerna på att hugga ner Sveriges sista urskog! Man kan bara be till gud att de som sitter i skördarna äntligen går ur sina maskiner och vägrar hugga mera. Det är inte värt det längre.
Först och främst vill jag korrigera uppgiften om arealen ansökningar för 2017-2019, som Sebastian nämner inledningsvis. Det stämmer inte att det bara har ansökts om avverkning på 3000 ha fjällnära skogar 2017-2019. Korrekt areal är drygt 8800 ha.
Jag håller inte med om att det handlar om ansökan om olaglig verksamhet. Jag förstår inte heller vari certifieringen per automatik inte fungerar bara för att man ansöker om avverkning. Det är ju först när avverkningen av en nyckelbiotop utförs (av en certifierad skogsägare eller företag) som certifieringen ”inte fungerar”.
Jag tycker inte heller att man ska klandra skogsägare med fjällnära skogar för att de vill ha intrångsersättning för det faktiska intrång det innebär för dem att inte tillåtas avverka sin skog. Vari ligger skillnaden mot skogsägare nedan fjällnära? Ska dessa skogsägare klä skott för vad vi sörlänningar har ”ställt till med” för länge sedan?
Tänk er en skogsägare i norra Värmland, istället för i fjällnära skog i Jämtland.
Om det efter inventering visar sig att den skogsägaren har en stor andel nyckelbiotoper, med ett stort ekonomiskt virkesvärde. Är den skogsägaren då girig och ansvarslös för att den vill ha ersättning före en skogsägare med liten andel nyckelbiotoper i södra Värmland? Jag kan inte förstå skillnaden.
Det bästa hade förstås varit om det hade funnits resurser till att ersätta samtliga skogsägare på ett bräde, men det hela handlar förstås (som alltid) om prioriteringar. Hur det prioriteras är väl det vi alla har synpunkter på, inte minst när vi går till valurnorna vart fjärde år.
Självklart ska en skogsägare ha ersättning för ett intrång i sitt brukande av skogen. Enskilda skogsägare kan rimligtvis inte tvinga avstå avverkning utan ersättning p g a tidigare generationers hårda brukande, på andra fastigheter. Den enda rimliga skillnaden mot dagens ersättningar från staten (hela folket) skulle i så fall vara det Sebastian benämner som PPP. Men, som sagt, enskilda skogsägare ska inte drabbas ekonomiskt. Åtminstone inte mer än vad de själva kan anses tåla enligt den s k intrångsbegränsningen.
Det är många hårda ord och kraftuttryck som både skrivs och uttalas. Jag tror inte att det finns någon som gynnas av det. En högst normal mänsklig reaktion är att gå i försvarsställning då, även om man kan förstå att det finns en poäng i kritiken.
”Naturvårdssidan” får det att låta som att de flesta skogsägare är ansvarslösa. Det gör att (min uppfattning) de som inte alls har något emot att ta miljöhänsyn blir avogt inställd till miljörörelsen. I förlängningen innebär denna polemik att de som befinner sig i den ”yttersta produktionsgruppen” känner ett stöd för sina åsikter.
Jag må vara naiv men jag tror faktiskt inte att detta sätt att uttrycka sig på är särskilt effektivt.
Oavsett vilken ”sida” man är på så anser jag att man ska hålla sig till fakta och inte vrida till statistik så det bara passar sina egna syften.
Att skapa opinion är förstås inte fel, inte heller att visa hur det ser ut i dagens skogsbruk. Utifrån fakta och vad man själv ser så får man bilda sin egen uppfattning.
Detta blev mycket mer än jag hade tänkt mig men nu är det skrivet… 😉
Kämpa på!
/Magnus
Jag ser att jag uttryckte mig otydligt/slarvigt på ett ställe.
Jag hävdar inte att fakta är felaktig eller förvanskas i artikeln. Jag pratar bara i generella termer när det gäller det.
/Magnus
Vi är många som bryr oss om klimatet. Vi finns inom alla partier och grupperingar. Att få ner koldioxidnivåerna i atmosfären är av yttersta vikt om vi ska följa det påskrivna Parisavtalet. Det är bra att du betonar att man ska hålla sig till fakta när man diskuterar och resonerar. Framtiden kräver ett annat tankesätt. Begreppet koldioxid måste nämnas i alla former av diskussioner kring skogsbruket. Vi har inte tid att tänka på det gamla sättet. Enskilda skogsägare och skogsbolag ( om de äger en skog med viktiga nyckelbiotoper) bör skaffa sig en duktig förhandlare som kan förhandla med Naturvårdverket om att få ett bra pris på den värdefulla skogen. För varje naturreservat som bildas i Sverige så ökar chansen att vi kan minska temperaturökningen på jorden. Alla vet att skogar har brunnit här i Sverige, Kalifornien, Australien, Grekland och Sibirien. I ett naturreservat får skogsägaren behålla jakträtten, och kan tjäna en slant på att sälja jaktkort. För pengarna som skogsägaren får från Naturvårdsverket kan skogsägaren köpa en ny skog som inte innehåller viktiga nyckelbiotoper.
Naturvårdverket är inte omöjliga att ha och göra med. Min erfarenhet är att de lyssnar på bra argument. Jag är både jägare och skogsägare och jag kan säga dig att det är det bästa jag gjort att ta naturvårdsverkets bud. I min skog som nu är naturreservat ökar både tjäder och orre! Jag skulle nog tro att du inte skulle placera in mig i den traditonella ” Naturvårdsidan” som du kallar det. I kampen för att rädda denna planet borde vi alla stå på samma sida. Herregud det klart att det finns både privata skogsägare, skogsbolag och jägare som förstår att utifrån FN:s miljörapporter måste vi alla tänka om när det gäller det svenska skogsbruket. Alltså; lära sig att tänka; hur mycket koldioxid kan min skog ta upp? Det är det som är det viktiga från och med nu. Man kan inte andas pengar.