Alva Lind blåser en blåmes på bröstet för att se hur mycket fett den har under fjäderdräkten. På en skala bedöms hur bra hull varje fågel har. En blåmes lägger varje dag under vintern på sig omkring en tiondel av sin egen vikt i fett, energi som behövs under kalla långa vinternätter. Foto: Erik Hansson
På landets kända fågelstationer, som Ottenby och Falsterbo, har besökare möjligheten att få en guidad tur med ringmärkning. På så sätt får de uppleva fåglar på nära håll och lära sig mer om de otroliga flyttningar som fåglarna varje år ger sig ut på. Nu kan även stockholmare få ta del av denna upplevelse.
Den här dagen i november ligger snön mullig över Stockholm efter ett plötsligt temperatur- och snöfall. De fåglar som bestämt sig för att stanna kvar så här långt norrut fick plötsligt börja kämpa betydligt hårdare med att få tag på mat. Stadens fågelmatningar blir därmed också omedelbart väldigt populära. Det är ett knep som används på Naturens hus i Stockholm för att fånga fåglar under vintern till publika uppvisningar av ringmärkning.
På vägen ned för slänten mot Bergianska i Stockholm där Naturens hus ligger plingar det till i telefonen; “Vi har en överraskning till dig”. Meddelandet är från Johan Lind, docent i etologi vid Stockholms universitet, som håller i ringmärkningen. Väl på plats pekar han och ringmärkaren Alva Lind stolt mot en sprattlande påse där överraskningen uppenbarligen gömmer sig. Att döma av rörelserna är det ingen liten fågel de fångat. Det visar sig vara en nötskrika. Förvisso Sveriges vanligaste kråkfågel, men ingen vanlig fångst för ringmärkare. Det här är blott fjärde gången en nötskrika ringmärks på platsen.
Johan Lind och nötskrikan. Fåglarna släpps efter en kort stund åter i frihet. Foto: Erik Hansson
Att få se Alva och Johan med vana händer hantera fågeln så varsamt som möjligt och bita ihop när nötskrikans grova näbb trycker sig igenom skinnet på dem är imponerande. Det här har de gjort förr och det är en proffsig blandning av snabbhet och lugn som utmärker personer som hanterar fåglar. Ringmärkningen innebär ofrånkomligen en viss stress för fåglarna och det gäller att göra upplevelsen så smärtfri för dem som möjligt, samtidigt som metoden har lärt oss otroligt mycket om fåglarnas flyttvägar och hur det går för våra fågelarter. Det är väldigt mycket vi inte hade känt till om vi inte hade ringmärkt fåglar i över 100 års tid.
Alva och Johan lyckas under dagen även fånga en bitsk liten blåmes, en något blek talgoxe, en gammal grönfinkhona och en färgsprakande steglits. Fåglar som vi alla tre sett mängder av gånger i naturen, men det är något annat att ha dem så här nära. Det går inte att värja sig, som Johan uttrycker det.
– Jag tror att det är samma för både barn och vuxna; Det är helt otroligt speciellt att se ett vilt djur på så nära håll. Det är svårt att värja sig, för de är så fantastiskt fina, säger han.
Det går inte att protestera mot det. Fjäderdräkten framträder som mycket mer fascinerande. Varenda detalj i färgövergångar och kontraster blir tydligare och fåglarnas ögon och blick ger ytterligare en dimension till upplevelsen. För mig, som varit med på en dryg handfull ringmärkningar, är det lika fascinerande varje gång. För Johan och Alva är det här en relativt vanlig sysselsättning, men de visar inga tecken på att tröttna. Alva har varit med och ringmärkt sedan hon var liten och har nu, sedan hon fyllde 18, så kallad ringmärkarlicens. Det innebär att hon anses ha tillräckligt med kunskap för att själv hålla i en ringmärkning.
Det gäller att veta hur man ska hålla fåglarna. Framför allt för att inte fåglarna ska skadas, men också för ringmärkarens skull. Vissa fåglar har starka näbbar och andra, som till exempel sparvhökar, har klor som kan ställa till med ordentlig skada. Foto: Erik Hansson
Vad var det som lockade dig till ringmärkningen?
– Att det är så himla fint att se fåglar på nära håll och till exempel se alla detaljer i fjäderdräkten. Men också att förstå hur fåglarna lever och att det är så viktigt att kartlägga hur många fåglar som finns och var de finns för att förstå exempelvis effekterna av miljöförstöring och förändringar i populationer, säger Alva Lind.
Johan har bland annat ringmärkt i sin forskning, men även spenderat tolv vändor i Ammarnäs, flera somrar vid Tåkern och bor även ibland på ön Öja/Landsort i Stockholms södra skärgård för att ha hand om deras ringmärkning.
Alva och Johan Lind mäter, väger, köns- och åldersbestämmer varje fågel. De förses med en ring och skickas sedan iväg. Ibland görs så kallade “återfynd”. En ringmärkt fågel kanske hittas död, fångas på en fågelstation eller så får någon fotograf en tillräckligt bra bild på ringen för att den ska kunna avläsas. Genom siffrorna på ringen kan man se var och när den ringmärktes och plötsligt öppnas det upp en inblick i den fågelns liv. Foto: Erik Hansson
Här, i Naturens hus, har de arrangerat ringmärkning för skolklasser som en del av undervisningen. Eleverna får lära sig om klimatet, geografi, etologi och ekologi och får samtidigt en stor, nästan andäktig upplevelse med fåglar.
– Om man visar fåglar i handen för folk som inte sett det innan så kommer det ofta ett ganska starkt “oj!” eller “wow!”. Det är inte sällan vi hör någon elev viska till en annan “det här vill jag jobba med”, berättar Johan Lind.
Efter en lyckad start kom pandemin i vägen för verksamheten som fick gå ned i viloläge, men den hålls i liv av dessa eldsjälar och i vinter är tanken att den ska återupplivas ordentligt. Vid tre tillfällen i december och tre i januari har allmänheten möjlighet att bli förevisade ringmärkning.
– Jag hoppas att det ska ge folk en upplevelse av att se hur fina de här djuren är och att det här är något vi borde vara rädda om. Samtidigt berättar vi om ringmärkning och varför man sätter ringar på fåglar fortfarande när man hållit på med det i 100 år. Så det blir en kombination av att berätta om fåglar och flyttning, men också att ge en stark upplevelse som man kanske inte riktigt väntat sig, säger Johan Lind.
• Läs mer och anmäl intresse för guidningarna hos Vetenskapens hus.
