Resedagbok: Yttre Hebriderna, Skottland

I den här artikelserien och reserapporten får vi följa med naturfotografen och vår medarbetare Marie Gillander på hennes resa till Yttre Hebriderna i Skottland. Resan inleds redan i den intensiva planeringsfasen, fortsätter när hon är på plats i det vackra landskapet och avslutas när hon kommit hem fylld av nya intryck.

Dag 4: Fågelskådare, minipajer och vänstertrafik.

Vem hade kunnat ana att de åtta råbarkade MC-knuttar som hade bjudit halva kampingen på grillparty också skulle vara hängivna fågelskådare? Inte jag, men det var en mycket trevlig upptäckt och jag fick tips på både det ena och det andra var jag kunde åka för att få se olika arter. Men som jag själv redan hade känt av var detta den kallaste våren på över trettio år i Skottland och vårfåglarna var mycket mycket sena om de överhuvudtaget hade anlänt. Kornknarren som brukade smyga omkring i det höga gräset lite varstans i närheten där vi kampade verkade inte ha anlänt. Lärkorna som normalt drillade över ljunghedarna hördes heller inget av. Trastar och bofinkar var allt. Eller nästan allt. Fasanen som hade sitt revir mellan våra tältpinnar sprätte omkring med sitt utmärkande läte och till vår glädje hade vi även hört en kattuggla hoa under natten. En av knuttarna hade tidigt denna morgon, innan han hade lagt sig, fått syn på en kungsfiskare som typiskt satt på en överhängande gren över ån som rann strax bredvid oss.

Jag smög dit och satte mig en stund när jag hade vaknat men jag varken såg eller hörde den. Däremot såg jag två forsärlor, en strömstare och en så där 5-6 sädesärlor som flög kors och tvärs över ån. Det jag upptäckte var att de var oerhört mörka, en del nästan helt svarta i färgen, jämfört med våra här i Sverige. Om det var specifikt för hela Skottland eller lokalt vågade jag inte yttra mig om men det var en markant skillnad och som jag fann intressant att notera. När jag sedan fick tillgång till Internet hittade jag uppgifter om att de mörka sädesärlorna just var karakteristiska för England, Skottland samt Irland.

IMG_9982

Trots att jag kvällen före hade haft en träff med Captain Morgan så mådde jag oförskämt bra. Inte en uns av dåsighet utan jag kände mig pigg och fräsch. Med undantag av att det sved i hela ansiktet då förstås. Röd som en kräfta och fräknarna lyste som stoppljus. Likaså hade händerna och underarmarna fått sig en rejäl bränna och var stela och uppsvällda.

Vid grillpartyt hade jag träffat två jättetrevliga tyska tjejer som också var ute på fria äventyr. Jag berätta om mina resplaner och de blev väldigt nyfika på ön Isle of Rum som var min nästa destination. Vi råkades igen vid vattenfontänen dagen efter och de undrade om jag ville ha sällskap dit. Naturligtvis ville jag det så tillsammans började vi smida planer hur vi skulle gå tillväga. Med något dyster väderprognos ville vi ändå chansa och hoppades på att färjan över skulle gå enligt schemat, men först skulle vi ta oss till Mallaig på något vis och dit var det cirka en timmes bilfärd.

Av en ren händelse hade en skotsk äldre man, som tillfälligt var på besök vid kampingen, hört vårt resonemang och erbjöd oss lift till Mallaig där han numera bodde. Till råga på allt hade han en skotskrutig basker på sig och bara det gjorde ju allt. Mannen hade några ärenden som han skulle utföra först men skulle återkomma om ett par timmar vilket passade oss som handsken.

Det var en mycket pratglad senig liten man som bjöd mycket på sig själv och han hade många fascinerande historier att berätta om området vi befann oss i. Han hade tidigare jobbat inom räddningstjänsten med specialinriktning på att rädda människor i nöd i fjällen och vi fick verkligen höra skräckexempel på dumdristiga fjällvandrare. Det fick mig att känna mig en aning bättre tillmods med tanke på mina misstag jag hade gjort.

På vägen till Mallaig gjorde vi ett stopp vid Glenfinnan och den skotska mannen, Dave MacLeod, hade till vår förvåning fixat fika till oss alla under tiden han var ute på sina ärenden. Kaffe, te, små minipajer med köttfärs i och någon form av oerhört söt sockerkaka. Vi blev helt häpna över hans goda hjärta men vi var givetvis tacksamma.

IMG_9545

Vid Glenfinnan fanns ett monument av en anonym högländare i kilt som stod högrest mellan bergen. Där fanns även en 30 meter hög järnvägsviadukt som också hade synts i filmer som ”Harry Potter och Hemligheternaskammare där Jacobite Steam Train förvandlas till Hogwarts Express. Tyvärr mycket svårt att få bra bilder på då området var inhägnat med höga staket. IMG_9535

Mallaig är en pittoreskt liten fiskeby som ligger ute vid den Skotska västkusten. Råkar du svänga fel i den enda fyrvägskorsningen riskerade du antingen att hamnade ute på vischan eller direkt ner i havet. Orten är pytteliten men ack så söt. Små butiker, postkontor och självfallet en pub.

IMG_9614

Vi tog farväl av vårt ressällskap och tackade ödmjukt för både skjuts, fika och det trevliga umgänget. Vi erbjöd att få betala för oss men det kom inte på frågan. Vi skulle gärna höra av oss om vi satt i svårigheter och vi fick Daves kontaktuppgifter utifall att.

Det blåste ganska kraftigt och oron över att färjan inte skulle ta oss till Isle of Rum var märkbar. Vi tog oss snabbt till hamnen där färjan låg intill bryggan. Fick syn på en man i fluorerande gul väst och frågade om han hade något upplysning att delge oss och vi fick det tråkiga beskedet att vindarna var allt för starka för att de skulle våga sig ut på havet. Besvikelsen var förstås stor men vi var inte helt överraskade. Vi visste att vi hade tagit en chans.

Vad skulle vi hitta på istället? Skulle vi ta in på B&B och hoppas på bättre väder till morgondagen vilket inte verkade troligt enligt den lokala prognosen? Vi gick in på ett café och tog fram stora kartan. Till vår förvåning fanns det en uthyrningsfirma och vi bestämde oss för att hyra en bil och dra söderut och ner mot Kilchoan och Ardnamurchan Lighthouse.

Vi packade in oss i den lilla åkdonet och jag fick äran att sätta mig vid ratten för att köra. Alltid lika spännande att färdas på vänster sida av vägen och speciellt när den blir allt smalare och smalare ju längre fram man kommer. Men tar man det bara lugnt och har koll på möten och mötesplatser så ordnar allt sig. IMG_9755Vädrets makter hade tilltagit med besked och när vi äntligen kom fram hade himlavalvet öppnat alla kranar som fanns att tillgå. Stormvindarna rev och slet i våra kläder som bara på några sekunder blev genomblöta. Vi såg knappt fyren framför oss trots sin storlek och tillråga på allt hade de stängt för dagen när vi kom. Vi hoppade in i bilen igen och åkte vidare. Hur vacker eller intressant än miljön var.

Efter att ha kört några kilometer råkade vi passera två stackars vandrare efter vägen och snabbt bestämde vi oss för att ge dem skjuts. Vi kände så väl igen situationen. Hopplösheten och den förtvivlan som man kände när man gick där i mörkaste stormen i främmande land. De två unga killarna trodde inte sina ögon men de blev verkligen överlyckliga över vårt erbjudande. Hur vi lyckades klämma in allt och alla i bilen är och förblir en gåta men än är världens alla under inte förbi.

Killarna visade sig komma från Frankrike och var på upptäcktsfärd genom Skottland precis som vi. De var trötta och slitna efter många dagars tältande i regn och rusk så jag förslog om vi skulle försöka finna något B&B efter vägen och ta in på. Få riktig mat att äta och torka upp ordentligt. Det var en lysande idé tyckte samtliga. Någonstans mellan Kilchoan och Mallaig fann vi ett ledigt rum att tillgå där vi alla fem klämde in oss i ett och samma. Jag och en till tjej bäddade på golvet medan de andra fick ta sängarna och soffan. Jag hade inga bekymmer med det. Killarna duschade och fick på sig torra kläder och lite senare gick vi ner till en taverna och beställde mat. Kvällen blev inte lång och vi gick tillbaka till rummet och la oss tidigt .

Dagen efter var vi alla utvilade och efter frukosten körde vi vidare mot Mallaig där jag skulle lämna bilen. Killarna hängde glatt med och trots att de satt som packade sardiner skrattade de hela vägen. Det måste ha sett otroligt roligt ut när vi kom körandes. En absolut fullpackad bil ända upp till taket och folk med ansiktena tryckta upp mot rutorna för att få plats.

Framme i Mallaig igen bytte vi kontaktuppgifter med varandra och medan tjejerna och killarna beslutade för att vara kvar tog jag ensam bussen tillbaka till Fort William. IMG_9767_redigerad-1

Därifrån skulle jag sedan ta bussen norrut. Mot Isle of Sky och Uig.

———————————————————————————————————————————————–


Dag 3: Bergsklättring, värmeslag och mörk rom 

Vad var det? Ljudet lät ungefär som av ett mellating mellan en trasig speldosa i plåt och en antik biltuta men jag kunde inte för all sin dar komma på vad det var?

Åh en fasan! Precis utanför mitt tält gick den och skrällde och jag som hade tänkt sova ut. Attans fågel.

Men vad är det jag såg på tältet? Kunde det vara solen som försiktigt smekte sina sköra ljusstrålar på duken denna arla morgon? Jo visst var det så och nu hörde jag även andra vårfåglar sjunga och genast förvandlades ottan till en ljuvlig gryning.

Jag var först ut genom tältet men en efter en stack mina nyvakan grannar också ut huvudena och hälsade vänligt och mumlade nått glädjande över solens återkomst. Medan jag åt frukost upptäckte jag hur vackert det verkligen var runt om. Jag hade tyvärr inte läst på vart jag egentligen var någonstans men att det var storslaget det gick inte att ta miste på. Skyhöga berg sträckte sig långt upp mot himlen och mellan de skingrande dimbankarna skönjde jag snö på topparna. IMG_9134

Jag skämdes lite över att jag inte hade en susning om stället så jag gick till receptionen för att se om de hade någon information och fick reda på att jag var vid foten av Storbritanniens högsta berg med sina 1344 meter –  Ben Nevis.

Till minne av krigshjältar och andra personer som omkommit i bestigning fanns en minneshög av sten . Vid sidan av minneshögen fanns även resterna av ett gammalt observatorium. Upp till bergets topp var det en cirka 15 km lång gångväg som blev svårare ju högre upp man kom. Totalt uppskattas det ta mellan 5 och 8 timmar att klättra upp och ner för berget.

Det måste man ju kolla närmare på så efter en god frukost packade jag den lilla ryggan med vatten, en smörgås och frukt. Hängde kameran runt halsen och började gå mot vandringsleden. Det rådde stenhårt vitt ljus men det struntade jag i. Jag var här för att uppleva Skottland och fick jag bra bilder på köpet var det bara ett extra plus. Hade 50 mm-objektivet på och det anses väl heller inte idealiskt för landskapsfotografering men jag gillar gluggen så den fick det bli. Polariseringsfiltret skulle nog sortera bort det värsta ljuset.

På de gröna kullarna betade fåren med sina nyfödda lammungar och jag blev helt förstummad över hur vackert det var. Tänk om jag inte hade råkat i knipa dagen före, då hade jag missat det här stället totalt. Hur man nu kunde göra det.

Att det var ett välexploaterat turiststråk blev jag snart varse om. I en strid ström kom det vandrande människor som skulle upp på berget. Alla i olika åldrar. Till min förvåning väldigt många äldre som jag förmodade var vana skottar som gick denna tur lite lätt en lördagsförmiddag. Men det kom även flera barnfamiljer med picknick-korgar och skotskrutiga filtar samt bergsbestigare som hade all klättrarutrustning som finns att tillgå med stegjärn, karbinhakar och färggranna rep.IMG_9283_redigerad-1

Men det fanns sådana som mig också. Som tog sig tid att stanna upp och njuta, ta lite bilder och vandra vidare. Insuga den storhet som reste sig framför, detta mäktiga och överväldigande landskap som var fullkomligt överrumplade. Fundera över den skottska historiken och vilka öden som under århundranden utspelat sig här.

Det som slog mig var att det faktiskt hade varit någon eller några som på ett eller annat sätt har bidragit med det hårda arbetet att lägga sten efter leden. Att skapa en led som var behaglig att vandra på. Männsikor hade alltså burit dit sten efter sten, lagt dit och passat dem in på ett lämpliga ställen. Noga utvalda med sina ovala och platta utformning i någorlunda samma storlek.

.IMG_9373

Efter ca 6 timmars vandring blev det allt brantare och det gick inte längre att gå rakt utan man fick gå i sick sack uppför berget. Det var sanslöst hett och de två liter vatten jag hade tagit med började sina vilket inte alls kändes bra. Solen stekte och jag kände av bristen på vätska och jag satte mig ner för att vila. Skulle jag verkligen fortsätta? Visserligen fanns det små fina bäckar som porlade lite här och var men att dricka vatten från dem låg inte på prio-listan. Det hade jag erfarit från tidigare vistelse att det är mer regel än undantag att det uppströms ofta ligger lik efter får eller lam som drunknat i bäckarna.
Nej det var nog dags att tänka på säkerheten igen och jag hade lika lång vandring tillbaka. Sagt och gjort. Jag vände och stapplade mig nerför berget i stakta mak.

Huvudvärken kom som ett brev på posten och jag önskade att jag hade tagit med mig min hatt.  Som tur var hade jag första förbandet i ryggan och där fanns en mitella som jag tog fram och blötte ner och lindade kring huvudet. Det kändes genast lite bättre men jag anade att jag skulle få lida av min dumhet senare. Någon form av solskyddskräm hade jag heller inte haft en tanke på och det brände bra på näsan och ansiktet.

Fyra timmar senare vacklade jag in på kampingen. Alldeles knäsvag och förbaskad på mig själv som inte hade varit klok nog. Jag vet hur illa det kan gå och jag brukar verkligen vara den som ser till att jag är redo för sådana här strapaster men det är lätt att vara efterklok.

Efter att ha duschat kallt, druckit massor av vatten, ätit varma koppen soppa och vinigrett saltade chrisps till middag smygkikade jag lite på grannarna som hade grillkväll innan jag kröp in i tältet och somnade på stört. IMG_9505_redigerad-1

Med ett ryck vakande jag av bullret som kom allt närmare och närmare för att slutligen parkera precis bredvid. Åh nej, vad var detta nu då? Ett gäng hojåkare hade anlänt på sina stora Harley Davidsons och började nu tala högt och vida omkring samtidigt som de packa upp diverse saker för att göra sig redo för kampingliv. På hojåkares vis. Stora tält, stora matlagningsanordningar i form av två jättegrillar typ oljefat (hur de nu hade lyckats forsla med det) , stora regnskydd som påminde något om cirkustält fästes slutligen över allt ihop med stora järnrör som spettades fast i marken, ifall regnet skulle komma. Här var det inte nått litet smidigt tvåmanna tält med triangiakök som gällde inte.

Plötsligt var det någon som på bred skotts dialekt försikigt frågade om det var någon hemma i mitt tält. ”Yes” svarade jag och fick direkt en inbjudan till grillkväll med resten av gänget. Nu fanns det två val – sura ihop totalt och stoppa proppar i öronen och försöka somna om eller ge sig ut för att möta ödet med allt vad det nu innebar.

Jag valde det sista och innan jag visste ordet av satt jag i en fåtölj med ett stort glas mörk rom uppfyllt till bredden och med åtta glada skottar ikring som alla såg ut som vikingar. Stora långhåriga, skäggiga tatuerade karlar med fler ringar i öronen än självaste kapten Krok.

Fler tältgrannar anslöt sig till det stora grillpartyt och det var mycket länge sedan jag hade så in i bomben roligt. De sjöng, skrattade och berättade roliga historier, bjöd på mat i enorma lass och fyllde på glasen innan det ens han dunsta. Jag övervägde om jag skulle ta fram kameran och föreviga den makalösa tillställningen men jag avböjde det. Av den anledningen att jag inte ville skylta allt för mycket vad jag hade för dyr kamerautrustning med mig. Istället valde jag att ha skoj och umgås med folk på vanligt vis.

När det så småningom började ljusna vid 5-tiden på morgonen kröp jag åter igen in i mitt tält och somnade på stört även den här gången, men inte av utmattning utan av helt andra orsaker. Han hette visst Captain Morgan Black Label.

——————————————————————————————————————

Dag två: Regn, regn och regn

Vaknade utvilad men stel som en pinne efter några timmars sömn på en tvåsitssoffa men jag var glad att jag fått tillbringa natten med tak över huvudet och nu var den en ny dag och nya äventyr.

Redan nu insåg jag att min resplan skulle fallera en aning men det gjorde mig ingenting. Nu gällde det att boka bussbiljett en dag tidigare än beräknat samt inhandla nödvändig utrustning för campingliv ute i det fria. Gick till stationen och köpte en biljett till Fort Williams. Låste in mina saker i ett låsbart skåp som gick att hyra under några timmar och begav mig ut. Att det skulle bli en utmaning att införskaffa sig ett dugligt tält i Edinburgh var heller inget jag beräknat med men så var fallet. Efter ett febrilt sökande, gata upp och gata ner, hittade jag en fritidsbutik där jag tag på ett tält som fick duga. Sprang ner till stationen och hann med bussen i sista sekunden.

Resan upp till Fort William skulle ta ca 5-6 timmar så jag hade god på mig att grubbla på saker och ting. Jag funderade på att ta in på en kamping som låg ca 4 km utanför staden. Tyvärr gick det inga bussar dit men det var inte hela världen. Jag hade packat ryggsäcken väl och den gav mig inga obehag. Dessutom hade jag lyckats fixa till en anordning genom att spänna fast kameraväskan med flera spännband kors och tvärs uppe på den större. Allt som allt vägde nog ekipaget ca 20 kilo men det funkade utmärkt att bära omkring på.

Vad jag inte hade räknat med var att det skulle ösregna när jag äntligen kom fram. Regn kunde jag väl stå ut med och jag var ju trots allt i Skottland men att det skulle fullkomligt vräka ner vatten från himlen kom som en mindre trevlig överraskning. Dessutom var det becksvart ute och inte en människa inom synhåll för att fråga efter vägen. Kartan till kampingen hade jag lyckats gömma någonstans och gick inte att hitta nu när jag behövde den. Under ett tak vid busstationen lyckades jag få på mig regnkläder samt trä regnskyddet över ryggsäcken. Inte skulle väl lite regn hindra mig tänkte jag i min enfald och började gå åt ett håll men efter ca 300 meter var jag redan totalt genomsur. Det till och med rann vatten ner i gummistövlarna och jag insåg att jag snabbt behövde komma under skydd. Men var?

Ifrån den vägg av mörker och vatten som forsade framför mina ögon försökte jag söka efter något som skulle bli min tillfälliga boplats. Det såg ut som en gammal anrik ruin skulle bli min räddning och jag skyndade mig dit så gott jag kunde. När jag kom fram insåg jag att det inte fanns något tak att ta skydd under men det fick gå ändå. Jag lyckades få upp tältet och placerade det så nära väggen som möjligt för att få någorlunda lä. Snabbt kastade jag in resten av utrustningen. Förutom kameran var allt, precis allt, genomdränkt av vatten. Med dunjackan på under regnkläderna lyckades jag tillslut åla mig ner i den blöta sovsäcken. Fick tydligt klart för mig att det här skulle bli en lång natt. Där låg jag och lyssnade på busvädret som tilltog allt mer utanför. Att jag överhuvudtaget lyckades få några timmars sömn var ett mirakel.

IMG_8487

Tidigt i gryningen drog jag försiktigt upp dragkedjan och kikade ut. Det regnade fortfarande även om det inte var i samma styrka. Utsikten var jämngrå och diset låg tungt över nejden. Det var lika kallt och blött utanför som i tältet. Jag lyckades trots svårigheter få eld på gasolen och fixade mig en välbehövlig het kopp kaffe. Det gruvade mig sanslöst att krypa ur sovsäcken och packa ihop tältet men det fanns inget annat alternativ. Jag var tvungen att komma ur den här situationen för den var inte hälsosam. När jag klev ut genom en välvd port såg jag skylten – ”No camping on site”.

Under natten hade jag hittat kartan till kampingen så nu visste jag vilket håll jag skulle gå – vidare i regnet mot destination Ben Nevis och Glen Nevis Caravan & Camping Park.

IMG_0073_redigerad-1

Kampingen var stor och typiskt turistvänlig men det vad precis vad jag behövde. Stora fina gräsmattor och fräscha lokaler med duch, toaletter och tvättrum fanns att tillgå samt att man kunde ladda trötta batterier med ström. För en natt med ett mindre tält som mitt tvåmmanna kostade det ca 50 kronor per natt och det tyckte jag det var värt. Nu skulle jag ta en varm duch, torka blöta kläder, skor, ryggsäckar och sovsäck i tummlaren.

Det låg fortfarande regntunga moln ända ner till marken men allt kändes lite bättre när jag väl hade fått värma upp mig med varm mat och torra kläder.

Jag hängde kameran på axeln och tog en mindre promenad på ca 5 km kring området. Våren var sen även i Skottland vilket syntes på bristen av grönt gräs och musöron på björkarna. Det var dock ett trevligt ställe och när dimman lättade såg jag även hur höga bergen var runt om. Fåren betade fritt på kullarna och vackra stenmurar täckta av mossa ringlade sig längs vältrampade stigar.IMG_8903_redigerad-1

Humöret steg och jag njöt av tillvaron. Livet kändes mycket lättare och när jag på hemvägen mötte två trevliga skottar i killt var dagen som gjord.

IMG_9086

Nu kunde de riktiga äventyren i Skottland börja!

———————————————————————————————————————————————————-

Dag 1: Boende, single malt och regn.
Ahhh, äntligen var jag i Skottland och som jag hade längtat! Jag landade i Edinburgh och hade bokat två nätter på B&B för att ta det lite lugnt de första dagarna samt inhandla lite saker som jag behövde ha med under resans gång upp mot Yttre Hebriderna. Ett någorlunda funktionsdugligt tält, gasol och brännare samt något i matväg som var lätt att bära och laga till.

Jag tog bussen från flygplasten och styrde kosan mot staden för att checka in på rummet. Trodde jag.

Trots att jag hade bokat och betalat flera månader i förväg fanns inget rum till mig att tillgå. Hur detta hade gått till var för mig en gåta och jag blev inte glad. Efter många om och men fick jag tillbaka mina pengar men något nytt rum var det inte tal om. Själv ansåg jag att det var deras skyldighet att anordna med ett nytt med tanke på att det var deras misstag, men inte då. Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka få tag på någonting själv.

På en parkbänk mitt i centrala Edinburgh vid Princesses Garden satt jag nu och kände mig rådvill. Det blåste nordanvindar, sen lördag eftermiddag och batteriet höll på att ta slut i telefonen. Oron började krypa efter ryggraden. De rum som fanns att tillgå med så kort varsel var inte billiga. Från cirka 1500 kr och uppåt och det kändes lite väl häftigt att starta med då jag skulle vara i Skottland en hel månad. Det skulle säkert komma fler oförutsedda utgifter och jag hade ju min budget att klara mig på.

Medan ekorren sökte föda sökte jag efter en snabb och tillfällig lösning.IMG_8237

Telefonen dog och mitt hopp om att lösa problemet lika så. Det var isande kallt och jag frös trots att jag hade dunjackan på mig. Jag krängde på mig packningen och började gå åt oplanerat håll. Jag kunde ju inte sitta där och bli kall och jag var i stort behov av ett härbärge vilket jag var tvungen att lösa på något vis. Jag fick syn på ett litet utomhuscafé och gick dit. Köpte mig en kaffe och till min stora glädje fick jag även möjligheten att ladda telefonen vilket genast gjorde tillvaron ljusare.

IMG_8361

Vid 20-tiden stängde caféet och jag hade fortfarande inte fått tag på nått rum och den enda som höll mig sällskap var en närgången mås som tiggde mat vilket jag heller inte hade. Det började skymma och regnet kom med det. Funderade starkt på att i nödfall åka tillbaka till flygplatsen och övernatta där men det kändes inte alls lockande.

IMG_8306_redigerad-1

Vandrade vidare och gick in på en pub för att få lite krubb samt en öl. Det skulle i alla fall lätta lite tänkte jag. Så sagt och gjort.

Det beslutet blev ett av det bästa den dagen. Inte nog med att jag fick mat i magen. Jag träffade många trevliga skottar att umgås med samt att ägaren till baren kunde erbjuda ett litet krypin på kontoret vilket jag naturligtvis genast tackade ja till. Det var värt att fira med en fin årgång single malt tyckte jag. IMG_7117

———————————————————————————————————————————————————-

Packningsbekymmer, 14 april 2013

Som vanligt är det en evig vånda över vad man kan ha med sig under resan utan att det blir för mycket. Jag ska ju bära allt på ryggen och 20 kilo kan bli rätt tungt efter tag. Det gäller att planera väl men heller inte glömma det väsentliga.

Jag måste verkligen ta mig en funderade över vad jag i själva verket är i behov av. Förutom själva kamerahuset hade jag tänkt ta med mig max tre objektiv. En vidvinkel, tele och så min lilla favorit – 50 mm. Extra minneskort, batterier, några ND-filter, ett polariseringsfilter, rengöringskit samt ett stadigt stativ. Mer är så ska inte behövas anser jag men känner jag mig själv rätt kommer jag ändå plocka i och ur betydligt fler ”bra att ha”-saker i ryggsäcken innan jag är klar. Ja just det, den bärbara datorn måste ju med också så jag kan tanka ner bildfiler och skriva dagbok till er på Natursidan.se

IMG_0725_700pix

Som bekant finns det stor chans att det kan komma lite regn i Skottland.

Länge har jag sökt efter någon form av regnskydd till kameran men än inte funnit någon som passat och de som verkar lovande har kostat skjortan. Jag kan vara oerhört petig när det gäller sådana saker och jag har i allra högsta grad tröttnat på att bråka med plastpåsar och frystejp.

Så jag satte på mig tänkarhatten, slog mig ner i uppfinnarstolen och började grubbla på hur jag skulle lösa det på bästa sätt. Efter en stund kom jag på att jag hade en vaxad duk som låg och skrotade någonstans i förrådet och insåg att den skulle nog kanske fungera som regnkappa åt kamerautrustningen. Sagt och gjort.

Den vaxade duken är mjuk och följsam och inte alls otymplig på något vis. Det är nämligen skillnad på vaxduk och vaxad duk som är gjord av bomull och är just så, vaxad.

Jag mätte, ritade och klippte till lämpliga bitar och sydde ihop en mall. Sedan höll jag andan och hoppades på det bästa när jag försiktigt trädde plagget över mannekängen EOS som jag hade skruvat fast på stativet.

Jo visst sjutton passade det. En uns för vid på ett ställe men det var lätt fixat.
Under sydde jag fast kardborrband så att det skulle gå lätt att trä på och av och klippte även ur ett par centimeter så det skulle passa med stativfästet. Fäste en extra tub på höger sida av höljet så att jag kan trä in handen och kan nå alla rattar och knappar. För att ha en möjlighet att se LCD-skärmen när jag fotar fixade jag en genomskinlig lucka av plast. Klippte ut en fyrkant av en tjockare påse som det en gång hade legat verktyg i. Det gick alldeles utmärkt att tråckla fast och skulle det gå sönder kan jag byta ut det och sätta dit en ny. Klippte även ut ett litet hål som jag kan trä över ögonsnäckan så att det sitter ordentligt och inte fladdrar omkring. I samtliga sömmar har jag limmat med textillim för att få den så tät som möjligt.

Den vaxade duken är så pass flexibel att den går att använda även om jag byter till något av de kortare objektiven. Bägge tuberna har dessutom en dragsko längst fram som man kan dra åt.

Med lite pyssel, petgöra och pilleri fick jag tillslut ihop ett funktionellt regnskydd, precis som jag ville ha det och jag är supernöjd!
Kostnad för hela kalaset? Tja… 50 spänn… max!

IMG_0761

Nya planer, 10 april 2013

Igår kväll pratade jag med min vän David som bor på ön Isle of Harris och han gav mig tips på ytterligare ett intressant resemål som defensivt föll mig i smaken.

Isle of Rum, en liten ö på 100 km² som ligger strax söder om Yttre Hebriderna. Vad sägs om att tillbringa några dagar tillsammans med 60 000 (!) häckande par mindre lira? Eller varför inte bland tobisgrisslor, stormfåglar (se bild), strandskator, ejdrar, smålommar, stenfalkar, kungs- och havsörnar? 415427_10151021029579825_1631780811_o

Isle of Rum´s djurliv skall tydligen vara något i hästväg påstås det. Bokstavligen. Här finns nämligen vildhästar av en helt egen ras, rum ponies. De är små robusta ponnyer som härstammar ända från istiden.

Trots att Skottland är mest känd för sina får så finns där inga sådana på ön.  558183_10151052844154825_483528816_n

Highland cattle är ett naturligt inslag men här finns istället vilda feral-getter. En långhornad ras med vildvuxen päls formad av det hårda klimatet på ön. För övrigt räknar man även med att det finns cirka 900 kronhjortar så dem ska jag väl förhoppningsvis lyckas få någon bild på.

Sjölivet är rikt på både sälar och havsuttrar. 621810_10151050674829825_1108960623_oEn och annan delfin simmar förbi och har man tur kan man även få syn på späckhuggare.

Klimatet är kargt och det passar orkidéerna som växer vilt här och där. Småkryp av olika fjärils- och mal-arter trivs också bra men den mest kända av dem alla är nog knotten. Hur jag ska hantera dem blir en senare fråga men jag gissar att det kommer att gå åt en hel del medel samt inhandling av småmaskigt nät för att linda in mig i och hindra de små illbattingarna att suga livet ur mig. 488288_10151065882999825_428457256_n

Trots varnande klockor så känns det som att jag ändå måste ta mig en tur ut till Isle of Rum.

Inga bilar är tillåtna så det blir att vandra fritt och men det är tillåtet att kampa överallt så länge man inte stör de vilda allt för mycket och tar med sig soporna därifrån.

191020_10151058837174825_1533644542_oJa, så får det nog bli.

Introduktion, 10 april 2013
Nu är det mindre än en månad kvar till jag sätter mig på flyget till Skottland och jag har redan börjat få lite resfeber.

Mitt äventyr kommer att starta i huvudstaden Edinburgh där jag planerar stanna i ett par dagar och njuta av den vackra staden och dess gedigna historia. Smyga in på någon trevlig pub och intaga en kall. Vandra längs the Royal Mile, spana på rutiga kiltar och lyssna på säckpiporna som ljuder ifrån vart enda hörn.img_03122

En vandring upp på Calton Hill blir det nog också. Där finns bland annat ett stort monument från romartiden som ser minst sagt lite malplacerat ut mitt i den skottska historiken.img_93701

Innan jag åker vidare måste jag även inhandla diverse förnödenheter som jag behöver under resan upp mot högländerna och Hebriderna. Än har jag inte bestämt exakt färdväg men jag reser ensam och har ingen annan att ta hänsyn till än mig själv så det får bli som det blir.

I denna dagbok kommer jag från och med nu berätta om mina resplaner, förberedelser samt lite annat smått och gott före och under själva vistelsen i Skottland. Jag åker den 4 maj och återvänder hem den 28 maj. Alltså i tre hela veckor ska jag på upptäcktsfärd genom the Hobbit Land. På smala ringlande vägar, ner i djupa dalar där dimman ligger tät över någon djup Loch. En sträcka på ungefär 30 mil, enkel resa.324819_10151043032309825_1819512070_o

De yttre Hebriderna ligger strax utanför Skottlands västkust. Där finns milsvida sandstränder som sträcker sig så långt ögat kan nå. Havssulor och lunnefåglar häckar utmed bergssluttningarna och karga, böljande landskap reser sig upp mot horisonten. img_2093_

Slingriga körbanor som leder dig genom ödebygden och är på tok för smala att få möte på och man måste alltid hålla ögonen öppna och vara beredd för bakom nästa krön kan det ligga en hel flock med får eller Highland Cattle och lata sig på vägen. 621074_10151065794049825_752330931_o (1)

En mycket exotisk och spännande miljö samt ett eldorado för knasiga naturfotografer som mig.

Trots Bahamas liknande vita stränder är Hebriderna inte ett semesterparadis i den bemärkelsen. Vädret kan vara oerhört strängt med starka Atlantvindar som får bäckar och åar att rinna uppför bergen, men för mig som inte gillar när det är plus 25 grader eller mer i skuggan passar det här utmärkt. Dessutom är det ett makalöst landskap med ett rikt fågelliv och det är en av orsakerna till att jag åker tid.621110_10151043680134825_1670767473_o

Tills nästa gång… tjingeling !

259776_10151020755074825_595747865_o