Recension: ”Det som en gång var” av Helena Granström och Marcus Elmerstad

Denna bok säger det som inga politiker vågar säga: För att rädda världen och människans existens på jorden måste vi ändra vårt levnadssätt i grunden. Men det kan vara för sent. För katastrofen kommer inte, den pågår redan. Vår kultur har lärt oss att förstörelsen av naturen är acceptabel, skriver Helena Granström.

Bokomslaget till boken "Det som en gång var". Boken som kritkst ifrågasätter vår kultur som förödar naturen.

Bokomslaget till boken ”Det som en gång var”. Boken som kritiskt ifrågasätter vår kultur som förödar naturen.

Helena Granström ser vår kultur som en motsättning till naturen. Vi har lärt oss att betrakta det levande – träd, växter, djur och stjärnhimlen som döda ting. Det är förutsättningen för vår exploatering. Vi lever i en lögn. Istället för att spegla oss i naturen som vi gjorde under tusentals år då vi levde som jägare och samlare, så speglar sig nu människan i sin egen konstlade värld. En värld som endast härrör från henne själv. Det innebär bland annat att hon inte längre kan identifiera sig med naturen eller känna empati med träd, växter, vilda djur och andra levande varelser.

Boken rör sig parallellt mellan en dyster skönlitterär berättelse om en kvinna på fjällvandring och Helena Granströms egna tankegångar om människans rovdrift av naturen. Det är tung läsning som kan vara jobbig att ta in. Fjällvandrarens naturupplevelse konfronteras med verkligheten. På fjället möter hon flera ensamma människor. En same, ett par ungkarlar, en turist och en ensam kvinna med en vuxen son i en förfallen semesterby. Sonen säger till henne att naturreservat är till för sådana som henne att campa i, för där är utsikten fin. ”De är folks lekplatser”, menar han och att själva idén med naturreservat är ”helt perverterad”. Helena Granström skriver att vi närmar oss snabbt den tidpunkt då en naturlig miljö inte längre existerar.

Teknologin har fjärmat oss från naturen. Naturen som en gång var vårt hem har blivit en död kuliss. Den digitala tekniken har fört oss in i en virtuell värld, en låtsasvärld. Där två-åringar lär sig förstå världen genom internet istället för att uppleva verkliga händelser. ”TV-tittande, datorspel, shopping, alkohol, slösurfing och terapi gör vår inhumana tillvaro uthärdlig”, skriver Helena Granström. En värld där arbete går före allt och där barn och gamla lämnas bort för att skötas av främlingar. Redan som nyfödda lär vi oss att stänga av våra sanna känslor. Bebin som skriker ska lämnas ensam i sin vagn.

Bilden Helena Granström ger av vår samtid är mycket mörk. Det finns inget hopp i hennes text. Men det är delvis generaliseringar som möjliggör författarens slutsatser. Enligt min åsikt är kultur inte enbart en motsättning till naturen. Kultur i form av exempelvis musik, konst och poesi kan vara ett sätt att fördjupa känslan för naturen. Ekologisk odling kan vara ett annat sätt att komma nära naturen och friluftsliv som fjällvandring, kan ge människor en fördjupad naturupplevelse.

Det finns många som jobbar ideellt för att stoppa exploatering av naturen. Det finns många som kämpar för kvinnors jämställdhet runt om i världen, som vill hjälpa flyktingar och fattiga, är mot rasism och som vill stoppa krig. Dessa goda krafter i vårt samhälle nämner inte författaren något om. Det finns en stor motkraft av människor och miljöorganisationer som jobbar för att ändra vårt levnadssätt och som vill hitta alternativ till den rovdrift av naturen som sker. Det nämner inte Granström något om. Det finns fortfarande andra kulturer i världen som lever på ett sätt som inte exploaterar naturen. Det säger inte Granström något om.

Språket i boken är ganska opersonligt. Långa krångliga meningar som är akademiskt abstrakta. Något som gör att läsaren fjärmas från det viktiga som författaren vill ha sagt, vilket är synd. Marcus Elmerstads bilder i svartvitt är fina och passar bra till texten.

Betyg: 3 av 5