Parkvakten Denise Erikssons blogg: Utbildningens största utmaning

Utsikt över savannen. Foto: Denise Eriksson

Utsikt över savannen. Foto: Denise Eriksson

Vår bloggserie om 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar fortsätter. Hon är på plats i Sydafrika och ingår i en antitjuvjaktsorganisation. I del fyra berättar hon om den sista delen av sin utbildning och den största utmaningen hon ställdes inför.

Läs alla delar i serien här.

”Jag ser tillbaka på de där fem veckorna med träningen. Jag funderar på vad som var det bästa och vad som var det värsta. Det fysiska visade sig vara väldigt roligt trots allt. Så det värsta var nog kylan.

Det kan låta väldigt ironiskt med tanke på att jag kommer från Sverige, men jag var den som hade störst problem med kylan. Varje gång jag huttrade och hoppade upp och ner för att få upp lite mer värme fick jag blickar från alla i teamet i kombination med kommentarer som ”men du är ju från Sverige”. Det är ganska komiskt, men kylan var verkligen det värsta.

Ellipsvattenbock. – Också känd som toalettsits-djuret, berättar Denise. Det syns inte så tydligt på denna bilden men det ser ut som om de har märket från en toalettring på baken. Foto: Denise Eriksson

Ellipsvattenbockar.
– Också känd som toalettsits-djuret, berättar Denise. Det syns inte så tydligt på denna bilden men det ser ut som om de har märket från en toalettring på baken.
Foto: Denise Eriksson

Jag kommer ihåg tre specifika nätter som jag aldrig någonsin kommer att glömma. De var så tuffa att vi till och med gav dem namnet ”The three horrible nights”. Som en del av träningen behövde vi förstå hur det var att arbeta nattskift. Det är trots allt den tiden på dygnet som är den mest kritiska. Det är då tjuvjägarna slår till. Speciellt under fullmåne-perioden.

Natt nummer två var ett niotimmarsskift. Det var dessutom den kallaste natten av dem alla. Vi hade blivit indelade i tre olika grupper och blev avsläppta på tre olika ställen. Vi var dock utanför reservatet eftersom detta bara var förberedelse för det verkliga anti-tjuvjakts livet. Vi fick inte ta med oss våra sovsäckar så därför packade jag på mig alla kläder jag hade för att försöka hålla mig varm. Vilket såklart inte fungerade. Det var minusgrader, gräset var blött, vi hade alldeles för lite kläder på oss och där skulle vi sitta i nio timmar.

Timmarna maskade sig fram. Kroppen domnade långsamt bort och allt jag kunde tänka på var att få komma tillbaka till min varma underbara sovsäck. Jag har aldrig varit så kall i hela mitt liv. Nej, inte ens i Sverige.

Denise Eriksson. Foto: Privat

Denise Eriksson under utbildningen. Foto: Privat

Men det finns såklart fantastiska minnen från denna tiden också. Om man räknar bort de tre nätterna. Det jag saknar mest är de nya vännerna man fick. Alla skämt i gruppen och misstagen man gjorde tillsammans när man egentligen försökte vara smart men misslyckades totalt!

Under andra veckan byggde vi ett läger bland bergen. Jag antar att de dagarna vi spenderade där var en slags förberedelse för veckorna vi skulle spendera i ”big 5”-reservatet. Hursomhelst, vi var tre glada personer som fick chansen att gå några km för att hämta vatten till lägret. Där fick vi den briljanta idén att vattendunkarna skulle bli mycket lättare att bära om vi band fast dem till en fet stolpe. Det var ju bara den där lilla detaljen att vi skulle bära den där stora stolpen med cirka 20 liter vatten på upp för berget igen. Halvvägs upp insåg vi att det i själva verket var en urdålig idé. Men något man kan skratta gott åt nu i efterhand.

Det här var bara ett par exempel. Det finns så otroligt mycket att berätta, så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska börja egentligen. Men i nästa inlägg kommer jag gå över till tiden efter träningen. När jag på riktigt började skydda noshörningarna i reservatet jag arbetade i.”

Läs alla delar i serien här.