Gå till innehållet

Ny stor rapport om hur det går för Sveriges fåglar

På kalfjällen minskar lappsparven i antal. Foto: Linda Jonasson 

2018 års rapport från Svensk Fågeltaxering är klar. Drygt 600 personer har hjälpts åt att kartlägga hur det går för Sveriges fåglar. Över lag är det något fler arter som minskar än ökar i antal under de senaste tio åren och sett till olika miljöer är det odlingslandskapets fåglar som har störst bekymmer. Rapporten visar också tydligt hur komplext det är att analysera fåglarnas populationer och hur snabbt trender kan ändras i fågelvärlden.

Rapporten baseras huvudsakligen på så kallade standardrutter. 633 inventerare följer en förutbestämd, 8 km lång runda i form av en kvadrat med 2 km sida. Dessa rutor är jämnt fördelade över landet i olika miljöer. Genom att rapportera alla fåglar som ses och hörs under rutterna ger det en representativ bild av den svenska fågelfaunan. Den här verksamheten har pågått i över 20 år och ger därför även en bra bild av fåglarnas utveckling i landet.

I 2018 års rapport konstateras att det går bra för en hel del arter. De som ökat allra mest i rena antal sedan 1998 är i nämnd ordning bofink, talgoxe, svarthätta, rödhake, taltrast, trädpiplärka, grå flugsnappare, blåmes, koltrast och ringduva. Tillsammans ökade dessa arter med 6,5 miljoner par. Både bofink och talgoxe ökade med mer än en miljon par var. I den här gruppen finns framför allt vanliga arter som är så kallade generalister som trivs lite varstans.

Sämst har det de senaste 20 åren gått för kungsfågel, gråsiska, stare, lappsparv, bergfink, gulsparv, sånglärka, tornseglare, björktrast och grönfink. Dessa minskade sammantaget med 2,8 miljoner par. För kungsfågeln har det skett en minskning med 0,5 miljoner par på 20 år.

Men enligt Martin Green, som är rapportens huvudförfattare, är det ortolansparven som det ser mörkast ut för.
– Det går enbart utför och snart är den så ovanlig att den försvinner från vår “radar” och om det fortsätter så här är den också snart försvunnen från landet, säger han.

Ortolansparv – en art som snart kanske inte längre finns kvar som häckfågel i Sverige. Foto: Niclas Ahlberg 

Ortolansparven hotas på kort sikt av en omfattande jakt i södra Europa, exempelvis i Frankrike, och ur ett långt perspektiv även av jordbrukslandskapets omvandling till intensivt odlade, stora fält med minskad förekomst av åkerholmar och andra småbiotoper.

LÄS ÄVEN: • Ny svensk rapport: Lärkrutor i jordbruksmarken ger stark positiv effekt

Odlingslandskapets fåglar verkar vara de tydligaste förlorarna de senaste 20 åren, men i rapporten skriver ni också att situationen verkar ha förvärrats på sistone. Vad tror du att det beror på?
– Egentligen så går det väl mest stadigt utför för jordbruksfåglarna, men minskningen har varit extra markant de senaste tio åren. Har faktiskt inget riktigt bra svar på frågan, men uppenbart är att det inte verkar vara någon vändning på gång. Vi har i en del tidigare analyser kunnat se att det just nu går allra sämst för en del jordbruksanknutna arter i det småskaliga landskapet. Vi tror detta beror på att det fortfarande är jordbruk som försvinner i småbygderna och att återstående jordbruk har för lite variation i vad man odlar. Samtidigt har kanske det storskaliga odlingslandskapet nått “rock bottom” och därför är det inte så många fortsatta minskningar där?

Det går inte åt rätt håll i skogen
Ett annat orosmoln är tillståndet i våra skogar. De senaste åren har de fågelarter som anses representera miljömålet Levande skogar haft en negativ utveckling.
– Det kan givetvis vara tillfälligheter. Den sentida nedgången föregicks för en del arter av en motsvarande uppgång fram till cirka år 2005 eller liknande, men det finns tecken på att det inte går åt rätt håll i skogen de senaste åren.

När det gäller skogsfåglarna är det viss skillnad när det gäller generalister och specialister.
– Över alla 20 åren har det då “gått bra” för båda grupperna även om det såklart rent antalsmässigt är de vanliga arterna (generalister) som står för huvuddelen av antalsökningen. De senaste tio åren har det bara gått svagt framåt för skogsanknutna arter och då har det dessutom “gått sämst” för specialisterna.

Hur går det för fåglar som kräver gamla skogar?
– Här får jag ta på mig den kanske lite tråkiga forskarhatten och säga att “det beror på”. Vilka arter är det egentligen som “kräver gamla skogar”? Inte helt enkelt att svara på kanske? Över vilken tidsperiod? Och helt sanningsenligt så har vi nog egentligen inte kollat.

LÄS ÄVEN: • Finlands natur utarmas – skogsbruket det största hotet

Sett till den genomsnittliga utvecklingen för de arter som valts ut för att representera äldre eller gammal skog, men inte nödvändigtvis gammelskog så syns inga signifikanta förändringar för hela gruppen under perioden 2002-2018 eller för de senaste tio åren.

– Däremot finns såklart arter inom den gruppen som har minskat i antal under dessa perioder och tittar vi på längre perioder än så, så är det väl synnerligen rimligt att tänka sig att det inte har gått så bra för fåglar knutna till gamla skogar. Det kommer strax en ny rapport som vi gjort på uppdrag av Birdlife Sverige där vi tittat närmare på fågelförekomst på standardrutter i skogliga värdetrakter i den boreala delen av landet som kan sprida mer ljus över vilka arter som kanske borde vara indikatorarter och vilka som inte borde vara det. I alla fall i de boreala skogarna.

Skogsfåglarna entita och talltita som exempel
Två fåglar som är intressanta att titta närmare på är talltita och entita. Den förstnämnda missgynnas enligt ArtDatabanken när varierad skog omvandlas till ensidiga produktionsbestånd. Talltitan behöver också murkna högstubbar för bobygge och kräver relativt stora områden. Den missgynnas därför när skogen fragmenteras och om det sker kalavverkning i större delar av reviret överges det.

LÄS ÄVEN: • BirdLife Sverige: Skogsbruk i häckningstid drabbar över 1 miljon fåglar per år

Talltitan missgynnas när skogar “fragmenteras” – blir ett lapptäcke av kalhyggen och bibehållna skogsplättar. Foto: Niclas Ahlberg 

Entitan trivs bäst i ett landskap som blir allt ovanligare i Sverige idag: en småskalig variation av skogsdungar och hagar med inslag av stora, gamla ekar, enligt Artfakta.
– Entitans problem är att den, utanför Sydsveriges bokskogar, mest är knuten till det jag kallar ”trädbärande kulturmarker”. Och sådana är ju en bristvara idag och har minskat i förekomst genom omvandlingar i både jord- och skogsbruk, förklarar Martin Green.

Båda arterna har minskat kraftigt i antal i Sverige sedan 70-talet, men i slutet av 90-talet bromsades minskningen. I fågeltaxeringen spekuleras om ökad skogshänsyn efter att den då nya Skogsvårdslagen trädde i kraft 1994 kan ha gynnat arterna. Den positiva utvecklingen av ökad hänsyn i skogsbruket verkar dock ha stannat av och kanske har det medfört att antalet titor nu minskar igen.
– I vilket fall kan man fråga sig vad som händer i våra skogar just nu. De signaler som hörs handlar inte alls om ökad naturhänsyn utan snarare om det motsatta. En allt annat än lyckad utveckling för vare sig titor eller andra av skogens invånare, skriver de i rapporten.

Fåglarna är en viktig ”barometer” när det gäller skogsbruket och enligt rapportförfattarna finns det “en hel del som tyder på att utvecklingen i skogen inte gått åt rätt håll för den biologiska mångfalden under senare tid”.

Är det något som förvånat dig i populationsutvecklingen under den tiden du arbetat med övervakningen?
– Det första som far upp i huvudet på mig är att man kan förvånas över att mönstren kan svänga så snabbt, säger Martin Green. En art kan ha en utveckling under några år för att bara några år senare ha en helt annan utveckling. Det är lätt att tro att det bara går åt ett håll hela tiden, när det egentligen faktiskt är just variationen som är det slående. Det är denna insikt som får mig att vara så tjatig om det där med “vilken tidsperiod?”. Man kan inte bara säga att en art ökar, minskar eller är stabil utan att också tala om för vilken tidsperiod detta gäller. Det är mycket viktigt!

En annan sak som Martin Green förvånas över är att många mönster är så storskaliga. De har flera delprogram, gör regionala analyser och räknar fåglar på många olika sätt. Även om det finns fall med iögonfallande skillnader mellan delprogram och olika delar av landet, så finns det också förvånande många fall av total samstämmighet. För vissa arter verkar det inte spela någon roll hur eller var de räknar, resultaten är ändå desamma. Det gäller till exempel hussvala och kråka som minskar konstant, samt gärdsmyg som ökat kraftigt sedan katastrofåren 2010. Kanske har det aldrig funnits så många gärdsmygar i Sverige som det gör just nu?

– Jag skulle också vilja nämna att jag kan förvånas över att det ändå finns så många fågelarter som klarar sig förvånande bra i dessa tider, fortsätter Martin Green. Av många anledningar skulle man kanske kunna tro att “allt blir bara sämre”. Så är inte fallet. Vissa saker blir sämre, annat blir bättre, och det är stora skillnader mellan olika perioder, olika grupper av fåglar och så vidare.

Bofinken ökar kraftigt och lövsångaren verkar fortsätta minska. Är bofinken snart Sveriges mest talrika fågel?
– Lövsångaren är ännu ohotad kung på tronen. Bofinken har förvisso ökat med knappt 1,5 miljoner par 1998-2018, men större delen av den ökningen skedde 1998-2008 och förutsatt att vi ligger någorlunda rätt i “Fåglarna i Sverige” då det beräknades finnas 8,35 miljoner par bofink för år 2008, så är bofinken ännu långt efter. Antalet lövsångare har varierat mer med både upp och nedgångar de senaste 20 åren.

Källa: Svensk fågeltaxering

Mer att läsa