Ny rapport: Utvecklingen för 198 fåglar i Sverige 1975-2016

Ortolansparv – den svenska fågelfaunans stora förlorare. Foto: Zsombor Károlyi

Över lag har det de senaste årtiondet gått dåligt för andfåglar, hönsfåglar och sparvar, samt
fåglarna i jordbrukslandskapet och fjällbjörkskog. Sämsta utvecklingen uppvisar ortolansparven medan sydlig gråsiska (ras av gråsiska) har ökat mest av alla undersökta arter. 

Det avslöjas i en årsrapport av Svensk fågeltaxering, författad av Martin Green, Fredrik Haas och Åke Lindström vid Lunds universitet. 198 svenska fågelarter har räknats under vinter, vår och sommar enligt så kallade standardiserade metoder som är identiska från år till år. Många rutter har räknats sedan 1975, men ytterligare räkningar har tillkommit med åren. Nattaktiva fåglar har räknats sedan 2010, däggdjur räknas sedan 2011 och sedan 2015 ingår ytterligare två program; Sjöfågeltaxeringen och Kustfågelövervakningen.

LÄS ÄVEN: • Vår guide till fågelskådning

De senaste tio åren har ortolansparv, järpe, grönfink, mindre och obestämd korsnäbb, orre, ärtsångare, fasan, gulsparv och stare minskat kraftigast medan sydlig gråsiska (ras av gråsiska), fjällripa, sydlig gransångare (ras av gransångare), tornfalk, steglits, stenknäck, rödbena, nordlig gransångare (ras av gransångare), domherre och sångsvan har stått för den kraftigaste ökningen.

När det gäller den övergripande tendenserna så är det fler arter som statistiskt säkert minskar (27 procent) än vad som säkert ökar (18 procent) och ”skillnaden mellan negativa och positiva trender förstärktes något jämfört med i fjol”. Övriga 55 procent av arterna anses mer eller mindre stabila. I snitt minskar de ungefär 200 arter/raser som ingår i räkningen med 0,36 procent per år, vilket kan jämföras med 0,14 procents minskning i snitt under 2006–2015.

En del av rapporten tar upp beräkningar av det totala antalet fåglar i vissa utvalda miljöer. Här står skogen ut från mängden genom att visa en kraftig ökning (se tabell här under). Det gäller inte bara arter som trivs i kalhyggen eller unga skogar. Även krävande fåglar som behöver skogar med höga naturvärden går det hyfsat bra för enligt standardrutter och de uppskattningar som gjorts.

(null)Vad beror då det på när larmen om tillståndet är relativt vanliga? Rapportförfattarna förtydligar:
– Vi vill slutligen trycka på att de resultat vi här återger för perioden 1998–2016, inte på något sätt är detsamma som att allt är frid och fröjd med vare sig skogens fåglar eller den biologiska mångfalden i skogen totalt sett. Det finns tecken på att delar av den positiva utvecklingen som vi såg, både när det gäller fåglar och vissa komponenter i skogslandskapet, har avstannat under de allra senaste åren. Vi ser också vissa tecken på att trenderna för vissa fågelarter knutna till skog, såsom talltita och entita, faktiskt har vänt nedåt igen under de senaste tio åren Det är också så att i ett längre tidsperspektiv är förändringarna av antalet fåglar i skogen sannolikt betydligt mer negativa än de som visas här.

Författarna menar också att många av de insatser som gjorts för att förbättra läget för fåglar och annat i skogslandskapet ”förefaller fungera”.

– Vår förhoppning är att man från skogsbrukets sida inte slår sig till ro med det man har åstadkommit så här långt, utan ser möjligheterna för att förbättra läget ytterligare.

Källa: Rapporten ”Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 2016”