Naturupplevelsen: Trasten som omkullkastade våren

Inzoomad bild på koltrasthonan i berättelsen, fotograferad på långt håll. Foto: Bertil Karlmark

Bertil Karlmark hade planerat ett byggprojekt och stod och sågade för fullt när han plötsligt fick syn på ett par ögon och en näbb som skulle omkullkasta planerna och beröra honom på djupet. Det här är hans dagboksanteckningar.

• OBS! Tänk på att inte störa ruvande fåglar i onödan och att försöka låta dem häcka ifred.

”Det var komikern Stig Grybe som myntade att: ”Fåglar är också människor”. Han visste nog inte hur rätt han hade.

Alltihop började med att jag plötsligt stelnade till och var oförmögen att tänka klart. För en bråkdel av en sekund var jag skräckslagen. Men det blev början på en vänskap och en fiendskap som skulle komma att omkullkasta planerna för våren.

Ett kolsvart öga som stirrade
Jag hade just stängt av sågen som hade kapat några grova plank. Det hade tagit några minuter att få det gjort och hörselkåporna hade för ett ögonblick kopplat bort mig från yttervärlden. Det var sågsnitten som räknades. Snittbitarna skulle läggas på hyllan bakom ryggen. Jag vände mig om i det trånga utrymmet och stod plötsligt bokstavligen ansikte mot ansikte med en vass näbb och ett svart öga som stirrade knappt 2 dm från mina egna ögon. Ingen av oss rörde sig, men en ilning gick genom kroppen.

En svart spetsig näbb precis framför mina egna ögon kryddade med det kolsvarta stirrande ögat som borrade sig in i min hjärna. Trastboet fanns inte där 2 dagar innan. Varför stirrade den med bara ena ögat? Naturligtvis måste det andra ögat vakta på andra faror. Från annat håll. Som att ha ”ryggen fri”. Som vi alla skulle ha gjort.

Hjärtat veknar
Jag drog mig mycket sakta tillbaka med famnen full av sågbitar. Vad gör jag nu? Jag behövde såga vidare. Efter en stunds överläggning veknade hjärtat. En hona på ägg, och som var sprängfylld med kvinnligt ”omhändertagande-hormon”. En tapper ”kvinna” som inte visade sig rädd för 120 dB sågljud. Hennes första prioritet var att skydda sina ägg. Visst låg det något vackert i det. Det här måste bevaras och skyddas. Jag tänkte inte – just då – att jag skulle komma att ”gå på tå” in i och ut ur min egen verkstad de närmaste 4 veckorna och att arbetsplatsen utomhus där skulle vara nedstängd lika länge. Man stör inte en så fin process. Och den hög med fint virke som fanns invid boet kunde jag bara glömma en tid framöver. Att fortsätta med byggprojekten på platsen var inte att tänka på. Jag hoppades att min diskreta hantering av situationen skulle få henne att känna tillit och att de tillkommande ungarna skulle få en harmonisk start på det hårda livet. Vem veknar inte inför den kvinna som vill skydda sina barn. Om det var en björktrast så är den dessutom ”nära hotad” i Sverige enligt Artdatabanken, så all hänsyn är välmotiverad. I Uppslagsboken fann jag björktrasten som Turdus pilaris och fick veta att honorna ruvar i 14 dagar och att ungarna skall vara flygfärdiga efter ytterligare 14 dagar. Om det var en koltrast, Turdus merula, så är den minst lika skyddsvärd. Det är ju Sveriges nationalfågel. Båda kan bli 15 år eller mer i gynsamma fall. Jag bestämde mig för att det var en björktrast.

De vackra blå äggen
Vid enstaka tillfällen de närmaste dagarna lämnade hon boet, troligen av hunger. Då, kunde jag med en spegel se ned i boet att där låg tre blå ägg. En vacker syn. men hur går det med äggen? De borde kallna snabbt eftersom dagstemperaturen bara var några grader. Men naturen får ha sin gång och att lägga sig i processen med tillförd värme skulle bara vara klåfingrigt. Nästa dag kunde jag se med spegeln att det fanns fyra ägg.

Mitt hem är min borg
En gång, när hon hade lämnat boet, stod jag kvar och väntade på att hon skulle komma tillbaka, vilket hon gjorde efter en kort stund. Men hon flög inte till boet utan satte sig på en planka några meter därifrån. Vi stod – blickstilla på varsitt håll och tittade på varandra med 3-4 meters mellanrum. Fem sekunder, tio eller tjugu? Jag vet inte. Vågar hon lita på mig? Inte ännu. Troligen kände hon sig otrygg i den situationen och ville inte flyga till boet när jag stod där. Jag drog mig undan bakom en vägg, men i ett kikhål kunde jag se henne i alla fall. Så fort jag var utanför hennes synfält, så flög hon till boet och lade sig ned. Då kunde jag visa mig igen. I boet kände hon trygghet och troligen var jag inget hot då.

Provsågning en vecka senare
Varje gång jag smög mig fram till verkstaden (flera gånger om dagen), så kände jag mig som en inkräktare och allteftersom dagarna gick så blev jag alltmer frustrerad eftersom jag inte kunde utnyttja sågen och utrymmet till det som behövde göras. Hänsynen till min kvinnliga kamrat började inverka på min frihet, men jag fick ge mig till tåls. Jag gjorde faktiskt en provsågning en gång (120 dB), för att se om hon låg kvar i boet. Javisst gjorde hon det. Hon såg verkligen fortsatt trygg ut. Blick stilla. Men mina verkstadsprojekt fick vänta. Jag var utlåst från min verksamhet, men samtidigt inlåst. Som en riktig 80+are i coronatider. Hon hindrade mig i min dagliga verksamhet. Var hon min vän eller fiende? Eller bådadera?

Två veckor senare
Min nyfikenhet fick mig att ta fram spegeln varje gång jag såg att hon flugit bort. En chock! Två ägg hade ersatts i två bruna fula klumpar och som tycktes större än äggen. Det måste vara kläckta ungar som dött. Man kunde ana strukturer som kunde
vara huvud, vingar eller ben. Det kändes inte alls bra. Tänk om det var jag som genom mina besök utanför verkstaden (och den där test-sågningen) hade orsakat stress och fågeldöd? Nu förebrådde jag mig ordentlig, men försökte rationalisera bort tanken. Det måste vara kylan. Eller något annat? Eller kanske inte alls ”något annat”, utan helt enkelt mitt fel. Två blå ägg syntes emellertid också – varav ett tycktes ha en spricka i ena änden.

Det verkade kritiskt
Nästa dag var de fortfarande helt orörliga. Nästa dag också. Ännu en dag senare samma sak – inga livstecken. Exakt samma kroppsställningar (enl. foton). Var det frosten eller var det min indiskretion som hade tagit livet av de fyra? Det var uppgivet, men ett nytt projekt dök upp i huvudet. Hur skulle man begrava dem med värdighet och i vilket ögonblick skulle man gå in och agera? Kanske bäst att vänta tills boet blev övergivet av föräldrar som resignerat. Och så fanns det ju 2 ägg kvar.

Sympatierna vällde fram
Men en dag senare, så kikade jag åter ned i boet med en spegel. Nu fanns det tre (!) fula bruna bollar tillsammans med ett okläckt blått ägg. Lyckan var obeskrivlig. Nu var hon min vän igen – fullt ut. Kanske levde de i alla fall. Strax efteråt fanns det fyra ”bollar”. Men var fanns äggskalen. Hon hade naturligtvis städat. Så mänskligt!

Nu vällde mina sympatier fram. Nu skall den stackars unga kvinnan samla mat i 14 dagar för att se till att de fyra ungarna skall kunna flyga på egna vingar. En majestätisk uppgift, som småbarnsföräldrar känner igen. Att ha EN nyfödd bebis är mer än ett heltidsjobb. Men fyra….! Min stora betänklighet är att ungarna kläcktes några veckor för tidigt. Det borde vara i slutet av maj nu (enligt fågelinformation i Uppslagsboken), men det var bara Valborg och några plusgrader och nattfrost. Hur skall det här gå?

Farsan ryckte in
Plötsligt var det två trastar runt boet. En stor och svart – troligen en manlig medskyldig till tillkomsten av barnaskaran – stod där på boets kant, men den försvann snabbt när han såg mig. Var det en koltrast? Var inte näbben lite gul? Kanske ett vänsterprassel i utkanten av rasens marginal? Vederbörande (en hanne?) kom sedan tillbaka många gånger och blev med tiden lite djärvare, dock lite svårfångad på bild. Han vände alltid bort näbben, så jag blev inte riktigt klok på om han var ”den rätte”. Men det var han och nu insåg jag att familjebildningen var helt legitim. Honan var också en koltrast. Uppslagsböcker bekräftade det.

Fyra metaboliska fenomen
En dag senare, när min nyvunna kvinnliga bekant var borta kom spegeln fram igen. Ingen förändring. De bruna bollarna låg kvar i samma ställning. Likadant dagen därpå. Och dagen därpå. Men nu var de orörliga bollarna större. Senare den dagen kom möjligen en näbb fram och en liten rörelse i boet kunde anas. Men inget stort gap som längtade efter mask. Fanns det hopp i alla fall? Jovisst var det så. De närmaste dagarna låg bollarna kvar i stort set orörliga, men foton visade at de bara blev större och större, men de låg kvar som förut. Fyra metaboliska fenomen. Expanderade de av egen kraft? Några munnar att stoppa daggmask i hittade jag inte.

De närmaste dagarna kunde jag se hur mamman låg allt högre och högre i boet, troligen beroende på att ungarna tog mer och mer plats under henne. Den troliga pappan syntes nu oftare, men var lika skraj så fort jag tog fram kameran. Men visst hade han smarriga maskar i näbben när han kom på besök. Skulle det verkligen räcka för att få ungarna att utvecklas från bruna fjuniga bollar till flygfärdiga torpeder efter bara ytterligare en vecka? Det såg mörkt ut.

Förpackningen är viktigare än presenten
Vid de glesa regnen i inledningen av maj, så flöt många daggmaskar upp till ytan i trädgården. Jag tänkte göra en välgärning. Samhällets restauranger var ju stängda på grund av corona, men jag öppnade min daggmaskrestaurang för koltrastar. En stor låda med lite jord och ett 20-tal daggmaskar placerades framför boet. Det gick inte att missa. Jordlagret var tunt så att maskarna skulle synas hela tiden. Men projektet blev

ett rent fiasko. Maskarna förblev orörda, men inte orörliga. De kröp snabbt ner i jorden och syntes inte. Det var troligen inte bara själva masken som jag trodde var attraktionen, utan jag hade glömt att leveranssättet också räknades in. Mask i en kartong var knappast ”naturligt”. Det var för trasten som att få en sjötunga Walevska av en korvgubbe eller en födelsedagspresent i en ICA-kasse. Så fort jag insåg att fåglar ju också är människor, så förpassades maskarna tillbaka till trädgården.

Rusning i mattider
Någon dag senare syntes näbbar, alltså inkörsportar till ett fortsatt liv och nu fanns det hopp för en framtid. Ett litet huvud stack upp, men försvann snabbt ner igen. Kurragömma! När kameran närmade sig, så förblev de orörliga, men dessemellan kunde man ana rörelser i boet så fort det kom en mamma eller pappa med daggmask. Om en mamma kommer hem med MCDonalds så blir det rusning hos barnaskaran, men om en okänd gubbe ringer på dörren, så gömmer man sig. Känns det igen?

Daggmaskar blir som spagetti och köttfärssås
Dag efter dag blev fjädrarna tydligare och vingpennor tycktes ta allt mer plats. Inte undra på att mamman tvingades högre och högre upp i boet. Hon tycktes flyta ovanpå det. Ungdomarna började ta över hela fastigheten. De blev ”gapigare och gapigare” och började ”sticka upp” mot sina föräldrar. Mamman höll sig helt lugn och tycktes ha situationen under kontroll. Kvinnor är tappra.

Fjädrar och vingpennor blev nu allt tydligare, men den absoluta stillheten rådde när kameran kom i närheten. Helt förståeligt, eftersom det också fanns katter i närheten och katter kan klättra. Minsta rörelse i boet skulle kunna vara förödande.

Den 16:e dagen – snart är det dags
Hur går det till när tonåringarna lämnar boet? Försöker de flyga från kanten av boet eller knuffas de ut av mamman? Kanske de hoppar? Därnere fanns ganska mycket skräp som samlats under hela observationstiden. Det blir lätt att skada sig? Några näbbar stack upp och det var dags för dagens foto igen.

Men det borde jag ha låtit bli? När kameran var 20-30 cm från boet utbröt helvetet. De fyra ungarna flaxade upp och anföll mig. Attacken förstärktes av äldre koltrastar som troligen suttit i granarna och tujan och vaktat. Minst 6-7 fåglar gick till attack mot mitt huvud. Jag var mest rädd om ögonen och fick snabbt upp nycklarna till verkstaden och kunde sätta mig i säkerhet. Hitchcocks film ”Fåglarna” var som en beskrivning av fjärilar i jämförelse med detta jaktflyg som fick en överlägsen seger. Pulsen var långt över maxpuls.

Plötsligt dyker en katt upp
Efter någon minut vågade jag mig ut. Skränande koltrastar kretsade runt byggnaden och satt i granar och tujor och spanade. Några hoppade runt på gräsmattan. Jag såg en unge som flaxade runt på marken, men den försvann till grannen innan jag hann ta någon bild. Plötsligt dyker en katt upp. Hur kunde den veta att 4 koltrastungar flaxade runt på tomten? Dess avsikt var tydlig och med stor glädje skrämde jag bort den.

Efter några minuter tycktes allt vara normalt igen. Jag går tillbaka till boet och ser just då min vän mamman komma flygande till boet – med mask i munnen. Hon tittade förundrat ned i boet som var tomt. Inga ungar kunde ju flyga tillbaka till boet. Allt var kört. Och det var mitt fel. Det kändes djupt tragiskt. Ett tomt bo, en besviken mamma och en skamsen verkstadsägare. Hon flög sin väg med masken i näbben. Vad tänkte hon?

Tomheten efter min vän koltrasten är stor och jag vet inte när jag skall vara så hjärtlös att jag plockar bort boet som hon så troget vaktade dag och natt under en månads tid, mestadels i kyla. Jag såg henne aldrig mer.

Det var naturligtvis ett skamset tilltag av mig och årets besvikelse för henne. Så mänskligt – men fåglar är ju också människor.”