Karanja. Foto: Maths Nilsson

Jag var på fotosafari i Masai Mara i Kenya i våras och hade turen att få se nationalparkens äldsta svarta noshörning (spetsnoshörning) med egna ögon. Karanja, som han kallades, hade ett utmärkande och mycket imponerande horn. Trots närkontakten med alla stora katter var nog mötet med Karanja en av de starkaste upplevelserna från resan. Det är svårt att beskriva hur mäktiga och kraftfulla dessa djur är, att se dem i verkligheten är något helt annat än på TV.

Foto: Maths Nilsson

Men nu finns han inte mer, på julafton tog han sitt sista andetag. Karanja blev 43 år. Tack och lov fick han dö en naturlig död trots sitt horn som vägde fem kilogram. Rangers vaktade honom konstant för att skydda mot tjuvskyttar, ett hot som blivit allt allvarligare då efterfrågan och därmed priset på hornen stadigt ökar.

Man brukar prata om svart och vit noshörning vilket inte alls har något att göra med dess färg, båda har en grå färg i olika nyanser. Det syftar mer på formen av deras mun och började med ett språkligt missförstånd. Vit noshörning har en platt, vid överläpp och benämns på holländska widje, något som engelsmännen tolkade som vit. På svenska kallas den trubbnoshörning . Därmed blev den andra stora arten kallad svart för att skilja dem åt, men spetsnoshörning är mer beskrivande och syftar på dess spetsiga överläpp.

När Karanja föddes för 43 år sedan fanns det enligt WWF runt hundratusen spetsnoshörningar i Afrika. Nu är de inte fler än femtusen kvar och är en akut hotad art. I Masai Mara finns det fyrtionio stycken spetsnoshörningar.

Foto: Maths Nilsson

Karanja är förd till Nationalmuséet i Nairobi. Vila i frid Big Ole Boy.

Maths