Naturupplevelsen: Blir du aldrig rädd i skogen?

Att pulsa fram i skogen mitt i natten i timmar är inga konstigheter för Marie. Foto: Marie Gillander

Att pulsa fram i skogen mitt i natten i timmar är inga konstigheter för Marie. Foto: Marie Gillander

Naturfotografen Marie Gillander bor i Dalarna och vandrar ofta själv i de djupa skogarna. Hennes vänner frågar henne ofta om hon aldrig blir rädd i naturen. Här är hennes ärliga svar. 

”’Blir du aldrig rädd?’ brukar de flesta fråga när de får höra om mina upptäcktsfärder i naturen. Och vad svarar man på det egentligen?

Nej, jag är inte rädd för skogen och inte naturen i sig heller, men visst sjutton har jag blivit skrämd några gånger. Rejält också vill jag påstå, men inte mer än att jag fortfarande älskar att vistas där oavsett mina mål. Skogen för mig är källan för rekreation och återhämtning. Det är där jag trivs som allra bäst. Där ingen vet vart jag är och ingen mobil i värden kan nå mig. Det är bara jag tillsammans med skogens alla väsen som håller mig sällskap. Böljande vita små snögubbar som glittrar ikapp med månskenet ute på den snötäckta myren. Långa krokiga fingrar som sliter och drar i mina kläder när jag försöker ta mig fram dold av mörkret.

För det mesta är det alldeles underbart att vistas i naturen oavsett tid på dygnet. Jag är inte mörkrädd och har nog aldrig varit det heller vad jag minns. Det finns enligt mig ingenting att vara rädd för även om man ska  ha stor respekt för moder jord och hennes egenskaper och förmågor.

Kungsörnar. Foto: Marie Gillander https://dalaskogen.wordpress.com/

Kungsörnar. Foto: Marie Gillander 

Begravd i ett järngrepp
Klockan var nog kring ett på natten när jag drog på mig skidorna för att åka ut till gömslet som låg cirka 2 km ute på en myr. Med full last på pulkan plus en ryggsäck som vägde nånstans åt 20 kg gled jag sakta in i skogsbrynet. Det hade börjat snöa och stormade kraftigt och tanken slog mig att det kanske inte var det allra smartaste draget att bege sig ut men det var inte långt innan jag skulle komma ut på själva myren så jag fortsatte min färd. Blåsten tog i som bara den och granarna vajade hårt i vinden. Jag hörde ingenting mer än det ljud som bokstavligen ven mellan träden. Den lilla ljuskäglan från pannlampan drunknade i mörkret innan den ens nådde ner till marken. Det gick tungt och pulkan fastnade då och då på nån uppstickande stubbe ur snön. Jag slet och drog medan svetten började rinna jäms med ryggraden och jag svor långa ramsor som jag inte tänker nämna här.

I samma sekund som pulkan lossnade och tog ett skutt framåt for jag själv huvudstupa ner platt på magen och hörde samtidigt ett enormt brak. Det blev först tyst i en hundradels sekund för att i nästa ögonblick skapa ett öronbedövande dån som jag inte för allt i världen kunde begripa vad det var. I nästa sekund låg jag begravd under en gran med grenar som höll mig fast i ett järngrepp.

Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag lyckades ta mig ur situationen men jag är evigt tacksam för dem som vakade över mig denna natt. Både jag och utrustningen var hela och jag tog mig ända fram till gömslet till slut där jag gjorde upp värme, la mig på britsen och somnade en stund. Jag vaknade i gryningen och bjöds på spektakulär scener med flera kungsörnar på besök utanför gömslet.

Okänt skrämmande läte
Oftast är det min egen fantasi som kan spela mig ett spratt men har man lärt sig hur skogens alla invånare låter så brukar man komma till sans rätt snart och istället njuta av upplevelsen man får vara med om. Som när pärlugglan följer en på den nattliga färden, råbocken skäller på en för att man är på hans revir eller när tystnaden i sig står för den ljuva musiken. Man hör när snöflingorna faller, skidorna som glider lätt medan den ståtliga furan viskar mitt namn.

Det var januari och jag var på väg mot ett annat gömsle mitt i ingenmansland. Min bil hade frusit ihop men envis som jag är blev det en istället nattlig promenad på ca 13 km och jag hade tagit med mig den unga labradortiken som sällskap. Jag visste att det skulle ta många timmar innan vi var framme men det fick ta den tiden och jag hade extra fika med som vi delade på under färden. De sista 5 kilometerna gick uppför en relativt oplogad skogsbilväg och det bet på i låren och ryggen började göra sig påmind av ryggsäckens tunga vikt. Snön började falla och de ynka bilspåren jag gick i försvann ganska snart.

Plötsligt lyser hela atmosfären upp i ett bländande sken och en timmerbil kommer emot oss på den ytterst smala vägen. Snabbt som ögat kastar jag mig och tiken ner i diket medan tradaren med full last dundrar förbi. Jag hann få ögonkontakt med föraren som såg alldeles chockad ut över att se oss liggandes där i en hög. Han fick stopp på ekipaget och hoppade ur i all hast och frågade om vi var okej. Vilket vi var. Han undrade förstås vad vi gjorde där mitt i natten och jag förklarade lite svävande om mitt planerade äventyr. Han ruskade på huvudet och konstaterade att jag var lite galen men det är jag ju också så jag tog inte illa upp. Han gav mig beröm att jag och tiken trots allt lyste upp som en julgran med alla reflexer vi hade på oss.

Vi var alla på gott humör och fortsatte våra vägar åt motsatt riktning. Nu började skogen tätna och jag vek av in på den stig som ledde till kojan. Tiken var nu bra trött och sliten och även jag började känna av den långa promenaden på 7 timmar för att vara exakt.

Plötsligt hördes ett ljud som fick oss båda att tvärstanna. Vad sjutton va det?

Där kom det igen….. Blodet frös bokstavligen till is…… Alla mina sinnen förstärktes och jag stirrade åt det håll ljudet kom….. Vad ända in i skogen är det som låter?

Nu ökade ljudet i styrka och kom allt närmare. Jag kopplade tiken och tog några steg in i skogen och gömde mig bakom en tall. Ingenting hördes. Bara det där märkliga ljudet av och till. Ett ljud jag inte kan förklara om man aldrig hört det förut…. men jag lovar att fantasin satte fart och jag gick igenom hela registret av vilda fåglars och djurs läten….men jag fick inte ihop det till något vettigt.

Men så i ögonvrån fick jag se en skugga röra sig strax intill den lilla öppningen i skogsbrynet. Men va i all sin dar är det för nått??? Skuggan stannade och lät igen….. NU var jag verkligen fundersam på vad det var. Jag hade aldrig i hela mitt liv varken sett en skugga av denna märkliga varelse, än mindre hört något låta så där. Som ett rytande lejon ungefär men i mindre skala? I Sverige?

Då såg jag vad det var – en lodjurshanne. I all sin prakt tog han långa tysta kliv över snön samtidigt som den lockade på sin hona som också svarade en bit längre bort. Ja jädrar i min lilla låda säger jag bara. Vilken upplevelse! Medan hjärtat i halsgropen försvann började jag istället le med hela ansiktet och böjde mig ner för att klappa om tiken som verkade lika lättad som mig. De sista hundra metrarna gick snabbt och väl inne i värmen somnade tiken på stört medan jag låg där och kunde inte sluta le åt denna fantastiska svenska natur och vad den bjuder på när man minst anar.

Lodjur i hägn. Foto: Marie Gillander https://dalaskogen.wordpress.com/

Lodjur har både skrämmande och högljudda läten. Foto (i hägn): Marie Gillander 

Oväntat besök i tjäderspelet
Det var i mitten på april och jag hade krupit in i gömsletältet redan vid kl 20 för att invänta morgondagens tjäderspel. Jag hade haft turen att placera gömslet på ett perfekt ställe och hade spelande tuppar precis utanför på armlängds avstånd. Det var vår och skogens alla fåglar gjorde allt för att hålla mig vaken vilket de också lyckades med. Sparvugglans entoniga läte blandades med nattsjungande trastar och storlommen som anlänt vid tjärnen en bit bort. Det var fortfarande relativt ljust och till min stora glädje hörde jag hur de stora drakarna var på ingång och landade med tunga brak i någon av de tallar de valt ut som sina sovplatser. Då och då kunde man höra deras karaktäristiska rapande. Genom en glugg i tältet kunde jag ana en begynnande måne kika fram och åter igen skulle temperaturen sjunka under nollan. Jag var ensam och hade dragit upp dragkedjan på sovsäcken så att endast näsan stack ut. Nu var det bara att försöka slumra en stund innan det var dags för skådespelet som började redan vid halv tre-tiden.

Jag slumrade till men någonstans långt där borta hör jag en bil som sakta kör på skogsbilvägen och plötsligt är jag klarvaken! Lyssnar spänt om bilen svänger av eller fortsätter en annan väg. Fasen också, den rullar åt mitt håll! Måtte den passera, vända vid vändplatsen och köra tillbaka den väg den kom ifrån. Men nej.
Nu ökade min puls.

Jag hör hur bilden stannar och parkerar bredvid min egen. Någon kliver ur och stänger dörren. Steg som sakta går fram och tillbaka och som efter en stund närmar sig stigen som leder mot mitt tält. Hjärtat slår så högt att det känns som om det är på väg att hoppa ur bröstet på mig. Finns det något jag tycker är obehagligt så är det andra människor i min skog. Där jag känner mig som mest trygg och säker raseras nu med jordens hastighet. Jag är inte längre ensam. Det är någon till där ute. Vet personen om mig? Och vad tänker den göra? Många tankar far igenom huvudet medan jag tyst smyger ner ena armen ner i ryggan och letar på fällkniven.
Vad sjutton gör människan där ute så sent? Och varför?

Stegen har nu smugit in på den mossiga stigen och jag hör hur det frasar i blåbärsriset, steg för steg. Sen blir det tyst. Alldeles för tyst. Jag håller andan. Slagugglan hoar ett par gånger. Det är allt.

Plötsligt hör jag hur någon släpper en rejäl brakare och samtidigt ställer sig och pinkar. Det skvalar en längre tid och brakarna avlöser varandra. Själv ligger jag och har fullt sjå att hålla mig för skratt.

Till slut hör jag hur någon drag upp gylfen, harklar sig lite högt och vänder och går tillbaka till bilen, startar och åker därifrån.

Jag kan säga att jag sov inte en blund den natten av ren lättnad av att inte blivit avslöjad. Att jag slapp oväntat besök och vad det nu hade kunnat lett till. Fy bubblan säger jag bara.

Men allt det obehaget försvann när jag hörde första klunket av en tjädertupp. När fler tuppar föll in i kören och det började ljusna så pass att jag även kunde se och fotografera dem. Ljuvliga natur där jag trivs som alla bäst. Ensam!”

Tjädertupp. Foto: Marie Gillander https://dalaskogen.wordpress.com/

Tjädertupp. Foto: Marie Gillander 

(null)

Erik (4804 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!