Gå till innehållet

Naturupplevelsen: Andris Fågelviskares otroliga vargmöte

Andris vargmöte. Foto: Andris Fågelviskare

Andris Fågelviskare är känd för sin otroliga förmåga att härma fåglar. Han är van vid att vistas i vildmarken och spenderar mycket tid under bar himmel. Nyligen var han med om en händelse som få andra fått uppleva – närkontakt med vargar.

Andris Fågelviskare gav sig nyligen ut i vildmarken under fyra dagar för att “ha lite egentid i skogen, ladda batterierna och ha lite avstånd till den stressfyllda civilisationen”. Han kände till att vargarna i Sjundareviret nyligen hade rivit får på Molstabergs gård, och med sin kännedom om vargarnas favoritstråk gav han sig ut i närbelägna marker med hopp om att kanske få någon slags kontakt med varg. Det skulle visa sig bli bättre än han hade kunnat hoppas. 

LÄS ÄVEN: • Andris Fågelviskare om Talang i TV4: – Jag har lättare att hantera vildsvin

Vildsvin som Andris mötte på nära håll. Foto: Andris Fågelviskare

Här är Andris egna ord om upplevelserna:

“Första kvällen när jag anlänt till min planerade sovplats vid en sjö, fick jag höra ljudet av tassande steg i mörkret. Sedan nervösa gnyenden bara ett tjugotal meter bort. En varg! Spänt ligger jag i sovsäcken och lyssnar hur vargen smyger omkring. När jag gnyr tillbaka hör jag hur vargen nyfiket vågar sig aningen närmare. Snart rör den sig ner mot sjön, kvistar knäcks när den springer längs stranden. Ett par ordentliga plask. Från en klippa kan jag skönja siluetterna av två vargar som simmar tvärs över sjön! 

LÄS ÄVEN: • Naturfilm: Andris Fågelviskaren – en mästare på att härma fåglar

Nästa morgon är jag uppe i gryningen och smyger runt. Ett flertal vildsvin stöter jag på. När jag följer en hjortstig genom ett alkärr får jag plötsligt syn på en varg som stirrar på mig ca 100 meter bort. Vargen, som tycks vara en fjolårsvalp, observerar mig i ungefär en halv minut, sedan vänder den och springer iväg likt skjuten ur en kanon. 

Första vargmötet, med en fjolårsvalp. Foto: Andris Fågelviskare

Samma kväll, efter att jag smugit på ett 30-tal vildsvin, återvänder jag till min sovplats vid sjön. Vid cirka halv tolv hör jag återigen de tassande stegen av en varg. Den här gången provar jag att krypa ur sovsäcken och långsamt närma mig ljudet av vargen. När jag kommer innanför 20-metersradien hör jag vargen backa undan, den är nyfiken, men vill inte komma för nära. Efter cirka 15 minuter försvinner vargen iväg. 

Då natten är helt vindstilla kan jag även höra en annan varg som smyger mot en tuggande bäver på andra sidan sjön. Ett stort plask, bävern upptäckte vargen och kastade sig i sjön. 

Närkontakt med alfahannen. Fotograferad genom ett trasigt gammalt viltstaket, som ursprungligen använts för att skydda björk-plantage från älg- och hjortbete. Foto: Andris Fågelviskaren

Nästa morgon väcks jag till ljudet av tre vargar som ylar inte långt från mig! Då ljudet verkar komma i riktning från fårhagarna är jag snabbt på benen för att undersöka saken. Runt hagarna verkar dock allt tyst och lugnt. När jag rör mig genom skogen bort från hagarna får jag se något som rör sig bakom en gran. En varg! Inte vilken varg som helst, av storleken att döma är det flockens alfahanne! Ännu en varg skymtar bland snåren längre in i björkskogen. Alfahannen kommer närmare, ger mig en hastig blick och passerar sedan helt lugnt på knappt 5 meters håll! Jag fifflar lite för mycket med kameran, och vargen rusar iväg. Drygt 50 meter ifrån stannar båda vargarna upp, och tassar sedan lugnt vidare genom skogen.”

Vad gick igenom ditt huvud när du mötte alfahannen på så nära håll?
– Jag minns inte om jag tänkte så mycket när vargen passerade på 5 meters håll, mest var jag nog rätt paff, fokuserad på att få det på kameran, berättar Andris Fågelviskare.

Vargen springer iväg när Andris håller på med kameran. Foto: Andris Fågelviskaren

Hur tänker du kring mötet efteråt?
– Såhär i efterhand tänker jag på hur unikt mötet var, känslan jag fick var att varghannen inte såg mig som ett hot, mer som att jag var något bekant som han sett förut. Nu hade ju vargarna studerat mig vid min sovplats ett par nätter, och de känner säkert igen min lukt efter att jag vart ute och spårat dem mycket på vintern.

Brukar inte vargar vara rädda för människor?
– Generellt är ju vargar idag mycket skygga för människor, har man brutalt förföljts och skjutits under många århundraden, då sitter det så starkt i deras genetiska minne att undvika människor till varje pris. Ända sedan jag var barn har jag haft en speciell förmåga att få kontakt med vilda djur. Vargar, liksom de flesta djur, är ytterst känsliga för att läsa av andras energi och sinnesstämning, även människors. En människa som är lite mera på deras nivå, och som inte är rädd, eller visar sig hotfull, väcker ju då vargarnas nyfikenhet, och de kan känna sig mer trygga.

Att Södertörnvargen sköts i början av året vid Tyresta motiverade länsstyrelsen med att den vant sig vid människor. Bör vilda djur vara rädda för människor och bör vi hålla oss på avstånd från vilda djur anser du?
– Jag anser absolut inte att den här vargen är orädd för människor, med en annan människa hade han troligen betett sig annorlunda. Vargar är av naturen nyfikna, och skulle sannolikt närma sig människor oftare om de inte blev påskjutna. Detta gör dem inte automatiskt farliga, att Länsstyrelsen sköt vargen i Tyresta till exempel var i det avseendet helt onödigt, människor behöver lära sig hantera vargar, snarare än att alla nyfikna vargar dödas. Det leder endast till att de vargar som överlever är dem som lever i ständig skräck för människan. Är det verkligen så vi vill relatera till andra varelser? Att vi sprider skräck omkring oss? Grundproblemet ligger ju i att människan lever separerad från den övriga naturen. Om vi inte deltar i den levande vilda natur vi ursprungligen kommer från, så kan det ju såklart kännas skrämmande när den naturen kommer och hälsar på oss! Vargen blir då snarare en spegling av det människor fruktar inom sig själva, det vilda och otämjda som vi förtryckt under så lång tid. I själva verket är det dessa sidor av oss själva som länkar oss samman med vårt ursprung, som påminner oss om den kontakt med resten av naturen som vi förlorat. Att hitta tillbaka till vår egen plats i ekosystemet tror jag kommer vara avgörande för om mänskligheten fortlever över huvud taget. Så som vi behandlar jorden är vi snart ganska körda. Det är vad illusionen om att vi står över och utanför naturen har lett till. Vargen är bara farlig så länge vi fruktar vår egen sanna natur. Vi har mycket att lära oss av vargarna vad det innebär att vara människa. På riktigt. 

Mer att läsa