Natursidans guide till sträckskådning

Ejdrarna har förvisso minskat kraftigt i antal, men det kan fortfarande flyga förbi tusentals på en bra dag. Foto: Erik Hansson

Allt fler ägnar sig åt sträckskådning – en fascinerande form av fågelskådning som både är utmanande och lätt att fastna för. Säsongen pågår mer eller mindre från mars till december och ”det händer alltid något”, som de erfarna sträckskådarna säger.

Varje år passerar miljontals fåglar längs Sveriges kuster norrut på våren och söderut på hösten. Att stå vid en strategisk plats och följa dessa sträckande fåglar kan vara oerhört fascinerande både när det gäller stora antal, sällsynta arter och pulshöjande ögonblick. Lika utmanande som det är i början, lika belönande är det när erfarenheten gör att du kan börja känna igen snabbt flygande sjöfåglar på stora avstånd.

De erfarna sträckskådarna är ett slitstarkt folk. De kan stå i timmar och räkna varenda fågel som passerar, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Ibland intryckta i lä när det blåser storm och regnar, ibland skönt nedsjunkna i en medhavd stol med en termos, men ständigt med blicken mot horisonten och redo att svänga tubkikaren mot minsta rörelse.

Även om allt fler verkar börja med sträckskådning så är det fortfarande en smal undergenre inom fågelskådningen. Om fågelskådning vid det här laget kan jämföras med pop eller schlagermusik så kan sträckskådning kanske liknas med punk eller åtminstone indie. Medan Facebook-gruppen Fåglar inpå knuten har passerat 150 000 medlemmar lockar gruppen Sträckskådare drygt 1 000. Det passar inte alla, men de som tycker om sträckskådning brukar trilla dit ordentligt och bli smått besatta. Läs till exempel artikeln om Bertil Breife som hållit på sedan 70-talet och fortfarande är lika fascinerad.

Det är verkligen något visst att se hela synfältet bli helt prickigt av fåglar en bra dag. Eller att stå med andra sträckskådare och gemensamt ropa ut och hjälpa varandra att hålla koll på allt som händer. Eller stämningen som går att ta på när det kommer larm om att ”en praktejder i en flock med 15 ejdrar” flyger mot platsen där du befinner dig. Vid dessa stunder och många andra är det lätt att väcka sträckskådaren inom dig.

Här följer lite tips på saker att tänka på vid sträckskådning. De är baserade på mina egna intryck, samtal med framför allt Bertil Breife, men även andra erfarna sträckskådare, så som Karl-Erik Sundström och Manfred Dornhäuser, samt böckerna Sjöfågelguiden och Fågelguiden.

Utrustning

Innan du sätter igång med sträckskådning kan det vara bra att ha rätt utrustning. Det går förvisso att sträckskåda med enbart handkikare, men det är nästan ett måste med en tubkikare, helst en bra sådan. Dels för att fåglarna ibland passerar på väldigt långt håll, men också för att det är mer njutbart och större chans att kunna artbestämma dem.

Med tubkikare får du lite förenklat vad du betalar för. De billigaste är betydligt sämre än de dyraste. Du kommer långt med en tubkikare för runt 10 000 kronor, men det går inte att komma ifrån att de allra bästa tubkikarna från Kowa, Zeiss, Swarovski eller Leica underlättar mycket. Färre fåglar får passera som obestämda. Men de kostar å andra sidan någonstans mellan 35 000 och 45 000 kronor.

Kowa 99-A med ett okular som ger 30-70x-förstoring är en väldigt bra utrustning för sträckskådning. Det krävs inte de dyraste tubkikarna för att sträckskåda, men det är vid sträckskådning som de verkligen gör skillnad. En kamera är inte heller dumt som hjälpmedel eller förevigande av minnesvärda ögonblick. Foto: Erik Hansson

Själv har jag testat både med billigare tubkikare och en från lyxskiktet – Kowa 99A med 30-70 gångers förstoring. Med den sistnämnda blir det skarpare, mindre ljuskänsligt, större synfält och lättare att se detaljer på stora avstånd, vilket ganska ofta är önskvärt. Inte minst synfältet är viktigt eftersom det ofta gäller att snabbt hitta fåglar som kan röra sig i hög hastighet. Då vill du inte ha ett snävt synfält som kräver hög precision.

Om du har en kamera som klarar av att hinna fokusera på de snabba sjöfåglarna och gärna ett minst 300 mm-objektiv så är även det värt att ta med. Ibland kommer så stora flockar att du inte hinner artbestämma varenda individ. Då kan det vara skönt att gå igenom flocken i lugn och ro när du kommer hem. Dessutom är det lärorikt att studera bilder för att lära sig detaljer och skillnader.

En bra fågelbok är också att rekommendera. ”Fågelguiden” är en klassiker både i pappers- och appformat, men om du kan få tag på boken ”Sjöfågelguiden” begagnad, den är slutsåld och planeras ej att tryckas igen, så slå till. Dock finns den engelska pocketupplagan fortfarande att köpa. Boken är väldigt bra och håller förvånansvärt väl trots att den har ungefär 20 år på nacken.

Underskatta inte kylan! Det kan bli kallt när man står still och det kanske blåser kyliga vindar. Klä dig ordentligt med många lager så att du hellre kan ta av dig klädesplagg om du blir för varm.

Sist men inte minst är det bra att ha en mobiltelefon med sig så att du kan rapportera in det du ser via Artportalens smarta tjänst Checklistan. Det kan ta en liten stund att lära sig, men är sedan ett oumbärligt sällskap. Andra föredrar anteckningsblock eller små räkneverk som antingen kan hållas i handen eller sättas fast på tubkikarens stativ.

Kullaberg i nordvästra Skåne kan vara en utmärkt plats att skåda från. Foto: Erik Hansson

Plats

Det gäller att veta var man ska stå för att få se många sträckande fåglar. De flesta som ägnar sig åt denna hobby har sina favoritplatser och även om det är kul att se riktigt stora sträck när det till exempel kommer tiotusentals ejdrar eller prutgäss så kan det vara nog så belönande att stå på en mindre ”trafikerad” plats, men få se stora antal för just det området. Att besöka de kända lokalerna är kul och händelserikt, men det finns många bra platser att upptäcka eftersom det fortfarande är mycket som är okänt kring fåglars sträckvanor. Det var till exempel inte så många år sedan det upptäcktes att det sträcker in väldigt många rovfåglar i nordvästra Skåne på våren.

Det kan också vara personliga preferenser som avgör – vill du se stora mängder, eller att fåglarna passerar på nära håll eller kanske stå högt upp så att du ser många av fåglarna mot havet istället för himlen? En väldigt viktig detalj är att du behöver stå i lä. Det är hopplöst att sträckskåda när tubkikaren skakar och ögonen tåras i vinden.

Utsikt från Kråkudden. Foto: Erik Hansson.

Klassiska platser för sträckskådning är hur som helst Kråkudden i Bohuslän, Nidingen eller Glommens sten i Halland, Laholmsbukten, Hovs hallar och Kullaberg i nordvästra Skåne, Sandhammaren och Kåseberga i södra Skåne, Utlängan i Blekinge, i stort sett hela Ölands kust, inte minst Ottenby, norra udden och Stora rör, samt Landsort på ön Öja i Södermanland och Holmsunds skärgård i Västerbotten. Men du måste inte stå vid kusten. Vid Hults hamn i Vänern eller Vida blick i Vättern passerar mängder av fåglar och det finns säkerligen fler bra ställen som ännu inte upptäckts.

Den bästa platsen för nybörjare är utan tvekan där det står erfarna sträckskådare som gärna delar med sig av tips och hjälper dig att peka ut arter. Det är oerhört lärorikt och fascinerande att stå tillsammans med mästarna i genren.

Ibland flyger fåglarna riktigt nära när det blåser in mot land. Här en tordmule vid Hovs hallar. Lägg märke till den trubbiga näbben som skiljer den från andra alkor, som till exempel sillgrissla. Foto: Erik Hansson

Tidpunkt

Det finns några olika saker att tänka på när det gäller tidpunkten; när på året brukar fåglar framför allt flyga förbi den aktuella platsen och vilket väder brukar sätta igång sträcket? Västkusten kan locka när det blåser kraftiga västliga stormar eftersom det då blåser in havsfåglar som normalt sett håller sig långt ut till havs, så som stormfåglar, havssulor och liror. När vinden sedan vrider till nordväst pressas de ofta långt neråt och kan ses i Laholmsbukten eller Skälderviken. Annars verkar fåglarnas rörelser beroende på vädret vara svåra att förutspå. De kan flyga i stora antal även när det blåser kraftig motvind. Men överlag är väderomslag bra. Från stiltje till kraftiga vindar eller från klart till mulet och nederbörd.

Vädret kan också avgöra hur god sikt du har. Dimma kanske inte låter så lockande, men även det kan vara spännande. Då händer det att fåglarna flyger riktigt nära land. Dagar med god sikt och solen i ryggen brukar underlätta, men efter lite erfarenhet kommer även silhuetter i motljus gå att urskilja.

Krickor kan vara svåra att artbestämma, men i en flock med andra arter utmärker de sig med att vara små. Foto: Jon Hessman

Bästa tidpunkterna för sträck längs väst- och östkusten är annars vår (mars-maj) och höst (augusti-november). Olika arter har sina toppdagar. Prutgässen till exempel kan ha sin topp under bara några dagar och då komma i tiotusentals exemplar medan ejdrarna har en något mer utspridd period. Enklaste sättet är att lära dig kolla i Artportalen för en viss period och på en viss plats. Sträckskådare brukar vara väldigt bra på att rapportera in det mesta de ser. Det underlättar alltid att tänka lite på sannolikheten att en art passerar.

Allmänna tips för artbestämning

Sträckskådning är verkligen en konst som det kan ta många år av träning att bemästra. Du behöver öva på även de vanliga arterna och få en känsla för dem. När du iakttar förbiflygande sjöfågar –  tänk på hur stora de är, hur de flyger, var de har sina karaktäristiska färger eller ljusa fläckar. Även vanliga arter kan vara knepiga på långt håll, så öva även på arter du tycker att du kan. Efter hand lär du dig också hur fåglarna brukar flyga på en viss plats. Vissa flyger ofta högt och andra lågt, vissa långt ut och andra närmre.

Blandflock med bergand (vit panna), vigg och knipa. Foto: Jon Hessman

Ett annat viktigt tips när du kommer till en ny plats där det står andra fågelskådare är att lära sig riktmärkena. Det är faktiskt det första du ska titta efter. Finns det några sjömärken, vindkraftverk, öar, master eller fartyg i horisonten så memorera dem. Då blir det betydligt lättare att hinna med när du hör kommentarer som ”3 svärtor går lågt, förbi gula bojen, närmar sig första vindkraftverket” eller när du själv ska beskriva var du ser något spännande. Ibland går det snabbt, så det gäller att hela tiden vara beredd.

Lär dig form och utmärkande drag
Det finns så många olika änder att det skulle kunna skrivas en bok om hur de skiljs åt, men försök tänka form och storlek. Det är inte så enkelt att bestämma storlek på ensamma fåglar, men så fort det flyger flera arter i samma flock kan du snabbt skilja de stora gräsänderna från de små krickorna. Om du dessutom lärt dig titta på fåglarnas form kan du säkert hitta skedändernas typiska långa näbb och de kanske oväntat stora stjärtändernas långa halsar. Ett annat trick kan vara att leta efter var en viss and har vita fläckar. Bergandens vita panna, bläsandens vita mage och ejderhannarnas vita halsar, axlar och rygg – som om de bär en svart, väldigt urringad klänning.

Alfågel blir efter ett tag enkel att känna igen med sin speciella kontrastrika dräkt i brunt, vitt och svart och mörka vingar. Flygstilen är karaktäristiskt krängande och obestämd. Anmärkningsvärt kort näbb.
Fotocollage (beskuret): Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0

Småskrake eller storskrake?

Småskrake är mindre än storskraken och det syns dels på en smärtare mage och smalare hals och huvud. Hanen har som ett vitt halsband och svarta streck i vingarna som kan ses även bakifrån. Honan är lik storskrakhonan, men har ingen skarp gräns mellan det bruna huvudet och den gråa halsen.
Fotocollage (beskuret): Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0
Storskrake känns igen på att den är kraftigare än småskraken och på att huvudets färg har en tydlig gräns. Hanen har inget brunt på bröstet och inga tydliga streck i vingarna som småskraken. Honan har även en vit haka till skillnad från sin mindre släkting.
Fotocollage (beskuret): Richard Crossley, The Crossley ID Guide Eastern Birds, CC BY-SA 3.0

Smålom eller storlom?

Smålom. Kan vara väldigt svår att skilja från storlom, men upplevs väldigt ljus. Huvud litet, nästan bara som en förlängning av halsen. Fötterna sticker inte ut bakom stjärten som hos storlom och islommarna. Flyger ofta lite knyckande med huvudet och ger ett puckelryggigt intryck – beskrivs ibland som en klädgalge.
Fotocollage (beskuret): Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0
Storlommen har kraftigare hals och huvud och är lite längre och större än smålommen. Fötterna sticker också ut mer bakom stjärten. På långt håll kan storlom även kännas igen på kontrastrika, vita ”gumpsidor” strax ovanför stjärten.
Fotocollage (beskuret): Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0

Svärta eller sjöorre?

Svärta. Ungefär lika stor som sjöorren, men upplevs mer kontrastrik med sin svarta dräkt med vita fält på vingarna (”vingspegel”). Dessa fält är det säkraste kännetecknet. Flyger ofta högre än sjöorren.
Fotocollage (beskuret): Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0
Sjöorren har en lite brunare nyans än svärtan och ser ofta jämnbruna ut med honornas ljusare kinder som enda kännetecken på långt håll. Men å andra sidan är nästan inga andra fåglar så här utan utmärkande drag. Känns lite rundare och bulligare och med smalare hals än svärtan, vilket gör att huvudet blir tydligare.
Fotocollage (beskuret): Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0

Håll utkik efter russinen i sträck-kakan

Varje år ses flera lite mer sällsynta arter passera de svenska kusterna. Men att som nybörjare hinna se dem och själv uppfatta vad det är, kan vara väldigt svårt. I början är det vanligt att inte uppfatta vad betydligt mer erfarna sträckskådare hittar. Även om du tittar på rätt flock eller rätt fågel kan detaljer vara svåra att urskilja utan ett tränat öga. Men du kommer snart bli bättre.

Praktejdrarna (”pralinerna”) brukar gömma sig i flockar med ejdrar. Är det en liten flock som kommer på nära håll brukar det vara enkelt att hitta praktejdern, men det är svårare när det kommer flera hundra ejdrar i minuten. Praktejdrar är mindre och hanarna har kraftigt gulorange och knölig näbb samt mörkare rygg och vingar.

Praktejder och ejder. Lägg märke till att praktejdern är något mindre och har mörkare rygg och axlar. Tydligast på nära håll är den stora gul-orange näbben.
Länk till Artfakta med plats och datum för fynd av praktejder de senaste 15 åren.
Foto: Jon Hessman

Näbbarna hos islommarna är rejäla – som spjutspetsar. Eftersom de ofta flyger långt ut till havs och nästan alltid kommer en och en är det inte alltid så lätt att bedöma hur stora de är, men de är betydligt kraftigare än de andra lommarna. Även om storleken fäller avgörandet kan det svårt att se om näbbar är vita eller svarta när fågeln knappt syns.

Svartnäbbad islom. Ger ett stort, långsträckt och tungt intryck med breda vingar och fötter som sticker ut bakåt. Den kraftiga näbben pekar ofta lite nedåt i flykt vilket gör att huvudet känns lite toppigare än vitnäbbad islom och storlom. Lägg märke till att ungfågeln (höger) har en ljus näbb.
Länk till plats och datum för fynd de senaste 15 åren.
Fotocollage (beskuret): Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0
Vitnäbbad islom. Mycket lik den svartnäbbade, men ser ut att ha vingarna längre bak på kroppen och ser ut att ha lite mer bukfetma. Dessutom håller den ofta näbben uppåt i flykt.
Länk till plats och datum för fynd de senaste 15 åren.
Fotocollage: Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0
Vitnackad svärta är precis som det låter – en svärta med vit fläck i nacken. Dessutom har de en rejäl näbb och flack panna. Honan saknar den vita fläcken och är lätt att förväxla med sjöorre, men är plattare i formen med kortare hals och större näbb.
Länk till plats och datum för fynd de senaste 15 åren.
Fotocollage: Richard Crossley – The Crossley ID Guide Britain and Ireland, CC BY-SA 3.0
Amerikansk sjöorre har en stor gul ”böld” på näbben, men ser i övrigt ut som en något mer tjockhalsad och kraftig sjöorre. Honan är väldigt svår att skilja från sjöorrehonan, men har bredare mörkt band i nacken.
Länk till plats och datum för fynd de senaste 15 åren.
Foto: Richard Crossley, Crossley ID Guide Eastern Birds, CC BY-SA 3.0

Erfarenhet slår guide

Det här var några tips för att förhoppningsvis inspirera och locka in dig till att prova sträckskådning, men det finns väldigt mycket mer att lära sig. Du har inte ens fått läsa hur du skiljer på olika labbar, måsfåglar, doppingar, alkor eller vadare. Men hur många tips du än får så är det viktigaste att du övar själv i fält, gärna bredvid någon som är erfaren. Så bege dig till närmaste bra sträcklokal eller ta kontakt med din lokala fågelförening för att få tips om resmål i din närhet. Sedan är det bara att börja.