Naturpodden: Småskaligt brukande och att ta ansvar för sitt avtryck
Att odla egen mat och handla lokalt producerade råvaror är en viktig del i det Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren ser som ett mer hållbart samhälle. Till skillnad från dagens sätt att använda naturen som en gruva.
Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren utanför sin gård Sunnansjö tre mil utanför Uppsala.
Man skulle kunna kalla Ann-Helen von Meyer och Gunnar Rundgren för intellektuella gröna vågare. Hon är född i Tyskland men uppvuxen i Värmland och har jobbat som journalist i stora delar av sitt liv. Han hoppade av gymnasiet som 19-åring för att bli självförsörjande i Värmland, har arbetat med ekologisk odling i över 40 år och var en av grundarna till KRAV-certifieringen.
Nu bor de tillsammans på en liten gård i Uppland där de odlar grönsaker och har kor. Men de har också skrivit böcker som handlar om människans förhållande till maten och naturen. Så jag åkte ut till deras gård för att få en bättre bild av vad de vill. Det jag mötte var ett väldigt trevligt par som verkar lägga all sin vakna tid på att bedriva ett hållbart småjordbruk.
– Det finns ju så många olika sätt att prata om naturen på, men det vi velat bidra med är att sätta det dagliga brukandet som ett verktyg för att umgås och sköta naturen, snarare än att se jord- och skogsbruket som en naturfientlig aktivitetet som inte är natur. För det motiverar en produktionsinriktning som inte bryr sig om naturen, förklarar Gunnar Rundgren när vi satt oss ner runt köksbordet.
Sunnansjö gård ligger i den uppländska mellanbygden, på gränsen mellan skogen och det öppnare kulturlandskapet. Foto: Privat.
Hållbart brukande som utgår från platsen
Samtidigt bär de på en anarkistisk ådra där de gärna betonar att relationen till platsen är avgörande för ett hållbart brukande, inte ägandet i sig. De vill inte se fler lagar och regleringar ovanifrån, utan ett annat perspektiv på brukandet av naturen underifrån.
– Det har ju funnits strömningar som går ut på att det bästa som människan kan göra för naturen är att isolera sig i staden. Att dra sig undan från det levande, åka till Mars eller ladda upp våra hjärnor på en dator så att våra kroppar inte finns där och gör skada. Vi tycker att det synsättet är bedrägligt för att det gör att vi inte tar ansvar för vårt avtryck. Vi måste ta mer ansvar. Idag använder vi naturen som en gruva, säger Ann-Helen Meyer von Bremen bestämt.
De menar även att vi måste förstå att dagens ekonomiska välstånd bygger på den här gruvdriften. Att vi bara tar från naturen utan att ge tillbaka. Men de menar ändå att vi kan få betydligt bättre liv som människor genom att leva enklare. Och de lever som de lär på sin gård där de odlar grönsaker och föder upp dikor och sedan säljer de maten lokalt i REKO-ringar. Runt gården blir markerna allt mer halvöppna i takt med att mer naturbetesmark restaureras.
– Vi är ju någon sorts nyckelart i naturen, vi gör ett enormt stort avtryck och styr och ställer. Det behöver inte vara negativt, men det faktum att vi är så många samtidigt som vi förbrukar så mycket resurser gör att vi tar för mycket plats. Då finns det bara två vägar – antingen måste vi vara radikalt mycket färre eller så förbrukar vi radikalt mycket mindre, säger Gunnar Rundgren.
Korna spelar en viktig roll på Sunnansjö gård. De äter hö på vintern som ger gödsel. På sommaren håller de naturbetesmarkerna öppna. Foto: Privat.
Tillbaka till framtiden
Varje gång man pratar om de här frågorna kommer det invändningar om att ”vi kan inte gå tillbaka till så som det var förr”, menar Ann-Helen. Samtidigt var det traditionella jordbruket väldigt bra på att utgå från de förutsättningar som platsen hade, helt utan förädlat utsäde, konstgödsel eller diesel. Det är sjävklart att dagens jord- och skogsbruk är ohållbart. Det funkar bara inte.
– Förr, då var det alltid hemskt hela tiden, skrattar Ann-Helen och fortsätter:
– Men ganska många håller med om att det vi har nu inte är så bra det heller.
De flesta som tänker efter inser att ett annat sätt att bruka naturen än det exploaterande, ”gruvan” som Ann-Helen kallar det, nog inte blir ett paradis det heller. Men det skulle kunna bli bättre än hur vi lever idag. För Ann-Helen och Gunnar så handlar det mycket om att samarbeta med människorna som bor i området för att vårda och leva av den natur som finns där. Och de lever så hållbart de bara kan, genom att minimera det som behöver köpas in till gården. Hö till korna kommer från vallarna som slås i juli. De odlar sina grönsaker i gödsel från korna. Kanske är det bara något som man kan göra om man även kan jobba vid sidan av som författare och journalist. Kanske är det något som fler borde prova på.
Jag får egentligen inga svar idag heller, men jag får desto fler frågor och funderar på om jag själv inte kunde försöka handla mer lokalt odlad mat.
