Naturpodden: Ove Eriksson om ekologi, ängar och betesmarker

Den fjärde december besökte Ove Eriksson marken som Emil varit med och restaurerat – Rävbacken. Ove är professor emeritus, alltså ”pensionerad professor”, i växtekologi vid Stockholms universitet. På senare tid har han jobbat mycket med ämnesöverskridande forskning mellan ekologi och människans historia. 2007 valdes han in som ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien. I november kom hans bok ”I ekologins gränsland” ut på Fri tanke förlag, och där beskriver han bland annat begreppet nischkonstruktion. På många sätt kan man se människan som den ultimata nischkonstruerande arten, där ängsmarker som Rävbacken visar att mångfald och människor kan gå hand i hand under tusentals år.

– Nischkonstruktion handlar om att arter påverkar sin ekologiska nisch, alltså alla upptänkliga miljöförhållanden som krävs för att en viss art ska kunna upprätthålla sitt liv. Miljön påverkar arterna, men arterna påverkar även miljön. Det klassiska exemplet är bävern som konstruerar sin miljö genom att dämma vattendrag, förklarar Ove.

Från superorganism till ekosystem

Ekosystem är ett ord som används i i flera bemärkelser nu för tiden, även utanför biologins domäner. Som metafor så syftar det till något som är en helhet av många mindre delar. Det är ett relativt nytt begrepp. Innan dess, i början av 1900-talet, så beskrevs framför allt vegetation som en slags superorganism som växte fram mot ett givet mål. Det födde en motsatt uppfattning där man menade att naturen bara består av individer av arter i olika populationer där de svarar på sin miljö och påverkar sin miljö, men där helheten inte i grunden är större en delarna.

– Det här ledde fram till att den brittiska ekologen Arthur Tansley skrev en klassisk artikel på 1930-talet där han starkt kritiserade det här sättet att tänka om superorganimer. Han ersatte det hela, områden där arter lever tillsammans i en likartad miljö, med att kalla det för ekosystem. Så det är där, år 1935 i en artikel i tidskriften Ecology, som det idag så vanliga ordet ”ekosystem” först dök upp. Och det la så småningom grunden för en hel forskningsgren, berättar Ove.

Synen på ängarna har förändrats

I Sverige har den här synen på växtsamhällen som superorganismer varit så stark att det påverkat naturvården högst påtagligt. Forskare som Rutger Sernander i Uppsala var så övertygade om att ”lövängar” hade uppkommit utan människans hjälp att människan och hennes kreatur förbjöds från de första nationalparkerna och en del naturreservat. Ett tydligt exempel är Ängsö nationalpark. Torparen, vars kor ”trampade sönder marken och som själv liade ned de mest sällsynta arter”, fick sluta bruka marken. Inom biologin har många på senare tid diskuterat om dessa herrar verkligen inte förstod att människan och hennes boskap behövdes för att hålla ängs- och naturbetesmarker öppna.

– Om det var på det sättet att de förstod det redan i början, då är det helt obegripligt att de inte ingrep. Att vara okunnig är förlåtligt, men om man är kunnig och vet vad som händer men inte ingriper är värre. I någon mening så hamnar de här gamla botanisterna i ännu sämre dager om det skulle vara så, funderar Ove.

Moderna synen på ekosystem

I Rävbacken har flera kärlväxter som backsippa och gullviva ökat sedan restaureringen påbörjades för mer än tio år sedan. Det har även dykt upp ängssvampar, olika arter som bara trivs i de urgamla ekosystem som ängs- och naturbetesmark kan sägas vara. Kopplingen mellan växter, svampar och insekter gör att dagens ekologer har en syn på ekosystem som kan sägas vara en sammansmältning av de tidigare synsätten. När artrikedomen ökar i Rävbacken tack vare slåtter och betande nötboskap kan det tyckas som att det är en förutsägbar utveckling som skett, så hur kan det bli så trots att det inte finns några superorganismer?

– Jag tror att man kan använda begreppet nischkonstruktion som en viktig komponent i resonemanget, för i och med att arter inte bara påverkas av sin miljö utan även påverkar miljön, så skapas miljöer. Om man har en gammal ängsmark som brukats på ett likartat sätt i århundraden, då blir det en typ av konstans i de här förhållandena. De dominerande arterna som påverkar omgivningen skapar miljöer som passar ytterligare arter. Sedan måste de arterna kunna ta sig dit, för de har inte alstrats på platsen. I det äldre landskapet fanns det säkert gott som spridningsvägar, men det är svårare idag. Så det är inte alltid det blir så här trevligt som den utveckling ni sett i Rävbacken, säger Ove.