Naturpodden: Lisa Röstlund om skogs- och oljeindustrins lögner
Skogsindustrin i Sverige och oljeindustrin i Norge har fått skapa sina egna berättelser. Just deras kalhyggen eller oljeplattformar är enligt dem själva hållbara – och än så länge verkar politikerna köpa deras kontrafaktiska argument. I det här avsnittet pratar Emil med en som har granskat dessa industrigrenar: journalisten och författaren Lisa Röstlund.
På morgonen innan jag ska prata med Lisa Röstlund sätter jag kaffet i vrångstrupen. I en debattartikel undertecknad av Viveka Beckeman, vd för branschorganisationen Skogsindustrierna, hävdas att ”Sverige har ett av världens mest hållbara, långsiktiga och reglerade skogsbruk”. Min första fråga till Lisa Röstlund blir därför om hon läst artikeln. Lisa är journalist och för henne är granskning av makten – där skogsindustrin ingår – ett av journalistikens grunduppdrag.
– Det går inte att påstå att det svenska skogsbruket är hållbart. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har konstaterat att vi inte når de av riksdagen klubbade miljömålen för skogen, ”levande skogar” och ”ett rikt växt- och djurliv”. Trenden är till och med negativ, det går utför. Det som är oroande är att skogsindustrierna uppmanar till ministerstyre. Det är fel i många lager i den här texten. Men man får inte glömma bort att det är en branschorganisation som talar för en industri som ska leverera råvaror på kvartalsrapportnivå, säger Lisa.
Norges ”klimatvänliga” olja
Många som är intresserade av natur känner till Lisa Röstlund för hennes bok ”Skogslandet – en granskning” (2022). I den granskar hon skogsindustrin i Sverige. Under 2025 har hon gett ut två nya böcker. Det är dels ”Att låta världen få veta – handbok i klimatjournalistik” skriven med kollegan Alexandra Urisman Otto, dels ”Norgeparadoxen” där hon granskar den norska oljeindustrin som enligt branschen själv – paradoxalt nog – är den klimatvänligaste i världen. Och Lisa Röstlund ser stora paralleller mellan den norska oljeindustrin och den svenska skogsindustrin:
– Boken Norgeparadoxen kom ut på norska nu i oktober, och då bjöds jag in till oljehuvudstaden Stavanger och fick delta i ett panelsamtal tillsammans med en företrädare för norska oljeindustrins branschorganisation ”Offshore Norge” – inget heter något med olja längre – som så klart sablade ner min bok och hävdade att den norska oljeproduktionen är grönare än all annan i hela världen. Och där finns många paraleller till den svenska skogsindustrin – ”ingen ska komma och säga till oss hur vi ska bedriva vår stora industri”.
SCA:s massafabrik utanför Timrå tillverkar råvara till papper och kartong. Foto: Emil V. Nilsson.
Norges sak är vår
Både Norge och Sverige rankas högt som klimatvänliga länder och beskriver sig själva så. Samtidigt så fortsätter de ohållbara exploaterande industrierna – olja och skog – med sin verksamhet. Och i båda länderna är ledande politiker nära industrin och verkar för att man ska få fortsätta som man gör både lokalt och globalt. Ofta gör man det dessutom i klimatets namn. Samtidigt är ett av journalistikens grunduppdrag att granska makten, så varför har det inte skrivits mer om kopplingen mellan industrierna och politikerna?
– Journalister ska granska den ekonomiska och politiska makten, men granskningen har inte varit optimal och kan alltid förbättras. Men nu, sedan det blivit uppenbart att vi står inför klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen som båda hotar mänsklig civilisation, så har det blivit en fundamental sak som förändrats för journalistiken. Vi journalister måste ändra vår grundpremiss i vår granskning, för vem ska avgå när man avslöjar enorma systemfel när de som är skyldiga också är de som är drabbade? Där vi alla har fingrarna i syltburken på olika sätt? Men det är en nödvändig omställning för det finns ingen journalistik på en död planet, påpekar Lisa.
Kalhygge i Uppland. Foto: Emil V. Nilsson.
En världsrevolution behövs
Idag kan politiker och branschorganisationer gå ut med uppenbara osanningar när det gäller saker som skogsbrukets hållbarhet. Ofta så ligger politikernas uttalanden väldigt nära lobbyorganisationernas egna formuleringar. Viveka Beckemans debattartikel är bara ett exempel bland många på rent kontrafaktiska uttalanden.
– Vissa låter förvånade över att det sker en polarisering i debatten kring skogen och biologisk mångfald, men för mig är det en självklar naturlig utveckling om man verkligen lyssnar på vetenskapen. IPCC säger att vi måste få till en genomgående förändring av varje sektor i varje land i en aldrig tidigare skådad takt – om vi ska ha en chans att hålla oss inom livets korridor. Det betyder ju en världsrevolution. Och om man ser till det som är mest ohållbart så är det de som äger mest resurser. Och deras sätt att leva. Om man ska ifrågasätta det med vetenskapen i ryggen så är ju det ett hot mot alla som äger stora industrier. Det är klart att de gör allt för att kortsiktigt behålla det som de har, säger Lisa Röstlund.
