Naturpodden: Lina Burnelius om den grönmålande skogsindustrin
Lina Burnelius menar att skogsindustrin är Sveriges mest klimat- och miljövidriga industri och att de lägger stora resurser på att framställa sitt skogsbruk som hållbart. Genom sitt arbete som internationell koordinator stöter hon ofta på den bild som industrin målar upp. En bild som är långt ifrån sanningen.
Lina Burnelius är projektledare och internationell koordinator på miljöorganisationen Skydda skogen.
Det handlar om att rädda de sista skogarna. Skogen där det går att plocka blåbär och trattkantareller. En riktigt skog, helt enkelt, förklarar Lina Burnelius som är projektledare och internationell koordinator på miljöorganisationen Skydda skogen. Hon jobbar med att skydda de riktiga skogarna. De friska ekosystemen. Naturpoddens Emil V. Nilsson tog en promenad med henne i naturreservatet Lunsen utanför Uppsala.
– Om vi skyddar tillräckligt med skog, och vi har bestämt oss för att aktivt börja restaurera och aktivt bedriva hållbart skogsbruk, så skulle det betyda mängder av nya jobb, förklarar Lina Burnelius. Även utanför städerna. De flesta människor som jobbar för skogsindustrin idag är i själva verket anställda av pappersmassaindustrin eller som lobbyister.
Skyddsvärda skogar avverkas dagligen
För i takt med att engagemanget för den riktiga skogen har vuxit har även grönmålningen från skogsindustrin ökat. De har målat upp en bild om att allt är bra och går rätt till. Skogsindustrin försöker marknadsföra tre lögner:
– I Sverige har vi skyddade områden och samhället kommer att öka skyddet. Utanför de skyddade områdena så pågår ett hållbart, certifierat skogsbruk som håller landsbygden levande och ger mycket pengar till stadskassan. Från de träd som avverkas får vi klimatsmarta och nyttiga produkter som samhället behöver. Men ingenting av det jag just sa är sant, berättar Lina Burnelius.
En tallticka på en tall i naturreservatet Lunsen sydöst som Uppsala. Talltickor lever på tallar som är mer än 150 år gamla och de är rödlistade (NT).
Varje dag avverkas det skyddsvärda skogar i Sverige. Det bedrivs på samma sätt som jordbruk med den skilnaden att skogsbruket hela tiden bryter upp nya ”åkrar” i skogen. Det finns ingen reell diskussion om hur vi ska vända utvecklingen och skydda tillräckligt med skog. Och det sker ingen restaurering av skog i den utsträckning som Sverige har lovat i och med ratificieringen av FN:s konvention om biologisk mångfald och EU:s naturrestaureringslag.
– Och det certifierade skogsbruket är inte hållbart. Tvärtom, det är det mest klimat- och miljövidriga skogsbruk som finns. Vi expanderar in i intakta, oersättliga ekosystem, skövlar, markbereder och planterar träd av en art i en ålder, säger Lina Burnelius.
Arter som visar att det är riktig skog
Det är i sådana skogar som man ibland kunde hitta vedsvampen gräddporing. Finns det gräddporing vet man att skogen är minst 450 år gammal, för det är så lång tid tar det för naturen att forma det substrat som gräddporingen lever på – framför allt ganska murkna tallågor. Men det är också där man kan få höra järpen spela, ska det visa sig.
De produkter som skogsbruket tar fram är inte heller så långlivade som industrin vill ge sken av:
– Det vi får ut är klimatskadliga produkter till 80 procent: papper, andra engångsartiklar, bränslen och så vidare. Systematiskt flyttar den här industrin kolet från skogen där det hör hemma upp till atmosfären. Detta sker fastän hållbart skogsbruk är möjligt, säger Lina Burnelius. Hur illa måste det bli innan fler förstår vad som går förlorat?
Fler bryr sig idag
Engagemanget kring den riktiga skogen har vuxit enormt mycket på senare år. Från att först ha berört främst biologer och andra som värnar om skogslevande arters överlevand, till att nå betydligt bredare . Det är tydligt att det är något som lyfter Lina Bunelius egen kämparglöd:
– I mitt jobb ser jag att samarbetet verkligen växer. Att det är så många olika aktörer, grupper och rörelser som bryr sig om miljöfrågor i allmänhet men skogsfrågan i Sverige i synnerhet. Det är ungdomsrörelser, klimatrörelsen, miljörörelsen, jurister, samebyar, rebellmammor, rebellpappor, parents for future, klimatforskare, miljöforskare, journalister, skribenter, kulturarbetare – alla vill samarbeta och jobba med frågor kring skog.
Visserligen har skogsindustrin starka ekonomiska muskler, men det ideella engagemanget har något som de saknar.
– Vi kan ju inte gå hem. Vi kan inte sluta. Det är det som är vår styrka. Vi har allt att förlora på om vi inte gör motstånd och allt att vinna på att göra motstånd. Så ”at the end of the day” så dyker vi upp imorgon också, säger Lina Burnelius och skrattar.
