"Det hade precis varit ett kraftigt sommarregn och när solen tittade fram vaknade skogen till liv igen. Jag noterade att hackspetten hektiskt samlade mat till sina ungar och satte mig och väntade på att den skulle landa igen. "
Naturjulkalendern 2025: Matilda Fägerskjöld
Matilda Fägerskjöld är 17 år och kommer från Småland. Hon försöker komma ut i naturen så ofta hon kan. Sin första kamera fick hon när hon gick i sjuan men det var i nian som fotograferandet började bli mer seriöst. "Efter det har intresset blivit större för varje år!"
• Matildas bilder kan även ses på Instagram.
”Under 2025 har jag utvecklats mycket som fotograf. Att försöka planera och tänka efter innan jag tar bilder är något jag har jobbat mycket med.
Jag spenderade vintermånaderna med att lära känna min nya kamera och experimentera med olika inställningar vid min fågelmatningsplats hemma på gården. Jag fick även upp ögonen för att fota rovfåglarna som cirkulerar kring där jag bor på det småländska höglandet. Det är fortfarande ett pågående projekt som jag har. Först testade jag att bygga ett gömsle med granris där fåglarna brukar landa men det blev ingen succé. Jag fick sitta ihopkrupen i kojan med barr som stack mig i nacken i -10 grader. Det enda som landade var skator och någon enstaka kråka. Samma fåglar som jag kan se genom skolans fönster i stan, det kändes lite ironiskt.
”Äntligen efter flera försök lyckades jag fånga en duvhök på bild. Fem timmar i ett gömsle och två kalla äggmackor senare dök den upp med sin blick som dödar.”
Den här vintern är jag mer förberedd med ett ordentligt gömsle som ska tillåta mig att i alla fall sitta upprätt utan att avslöja min position direkt och slippa barren innanför tröjan.
”Jag hade satt mig i en bergssluttning och hörde kontaktljud av en hjortflock längre in i skogen. Jag väntade ivrigt på att de skulle röra sig mot mig, hela flocken passerade på fel håll förutom en som avvek och gick i rak riktning mot mig. Ren lycka! ”
När våren kom var jag ivrig att börja fota mer men eftersom skolan tog upp mycket av min tid blev det svårt, ibland hann jag med en fotopromenad innan skolan, dessa stunder var guld värda!
Sommaren var dock något jag längtade till eftersom det är då jag åker upp till Värmdö för att jobba på en golfbana mitt ute i skärgården. Där har min familj en sommarstuga som jag bor i under tiden. Det är helt klart min favoritplats på jorden. Viltlivet där är helt annorlunda från där jag bor, det är djur överallt i skogarna och även i trädgården innan jag går till sommarjobbet. Under min månad av arbete fotade jag i stort sett varje eftermiddag, ibland till och med under min lunchtimme om jag fick besök av något djur. Kameran var med mig vart jag än gick.
”Efter att hela grävlingsfamiljen hade dundrat förbi mig stannade den här unga grävlingen upp i några sekunder för att lukta på grästopparna. Strax därefter gick solen ner bakom berget, vilken tur jag hade!”
Jag har hittat ett grävlingsgryt som jag fotar vid sedan två år tillbaka, det är väldigt intressant. Grytet ligger i anslutning till flera stora åkrar åt ena hållet och en bergssluttning åt det andra. Tack vare sluttningen kan jag sitta två meter över grävlingarna utan att de märker min närvaro. Ibland reser sig dock nackhåren på mig när jag hör att hela grävlingfamiljen kommer dundrande bakom mig, men hittills har jag suttit tryggt i min lilla bergsskreva som jag fotar i från.
Bortsett från grävlingar försökte jag också observera dovhjortars beteende i flock med inriktning på kalvar. Men oftast när jag är ute smyger jag mest runt planlöst i skogen och ser vad jag kan hitta, ibland sätter jag mig på en stubbe och gnager på en stensöta innan jag går vidare igen. Hemåt beger jag mig inte förrän det börjar mörkna, och sen börjar det om nästa dag igen: jobba, äta, fota, sova.
”Jag lät roddbåten driva ljudlöst medan jag satt på golvet för att inte synas. Skäggdoppingarna brukade hålla till där, ljuset var perfekt och vattnet var spegelblankt.”
Under hösten har jag inte haft några projekt utan fotat sporadiskt när jag har haft tid eller behov för det. Naturfotografi är verkligen något som hjälper mig hantera skolstressen som ibland kan kännas överväldigande. Med mina bilder hoppas jag kunna sprida samma lugn som jag känner när jag är ute och fotar. Det är verkligen en speciell känsla när alla sinnen förhöjs ute i naturen, det känns ursprungligt på något sätt.
Vi får se om jag lyckas komma igång med mitt rovfågelsprojekt innan vintern är slut, men framöver är det nog det som är mitt huvudfokus. Det har varit ett spännande år med många insikter och lärdomar om vilda djur för mig och jag kan knappt vänta på att se vart det här intresset tar mig.”
