Domherre.
Naturjulkalendern 2025: Marie Mattsson
Marie Mattsson fotograferar djur och närnatur i Göteborgsområdet, ofta bara några kilometer från hemmet. Tålamod, tidiga morgnar och studerande av djurens beteende är grunden i hennes fotograferande. Hon skildrar gärna våra vanliga svenska arter och tror mycket på betydelsen av att knyta an till naturen genom igenkänning. Med sina bilder vill hon få fler människor att bli nyfikna på det liv som finns “runt hörnet”.
• Maries bilder kan även ses på hennes hemsida mariemattsson.se och på Instagram
”December är en tid för reflektion. Har det varit ett bra eller dåligt år? Vad har jag åstadkommit? Många sitter vi nog med dessa frågor den här tiden på året, särskilt under mellandagarna då det finns tid för dem att bubbla till ytan i den plötsliga stillheten efter allt julstök.
1 maj. Jag smyger så långsamt att benen blir alldeles skakiga. Haren födosöker i lugn och ro i det öppna landskapet innan solen går över horisonten och det är dags att dra sig in i skogen. Allt fler fåglar stämmer in i morgonserenaden och daggen får växtligheten att fullkomligt explodera i ljuvliga dofter. En perfekt morgon i stillhet.
För den som fotograferar är det lätt att se tillbaka på året. Bilderna man fått är ju en visuell dagbok över årets upplevelser, och ofta minns man också hur man kände sig när man tog bilderna. Om det var en tung tid, ligger den tyngden liksom någonstans i bilden. Kanske i motivet, kanske i hur man redigerat bilden. Om det var en tid av lugn, dröjer sig även den känslan kvar i fotografiet. Det är såklart fotografen själv som känner av den känslan starkast, men ibland slår den igenom så att andra också kan ta del av den.
Kattugglor finns det gott om i området där jag bor, men det är sällan jag får se dem så här. Den satt helt öppet på en gren nästan i ögonhöjd, precis intill en större gångstig. En så oväntad placering att inte ens småfåglarna lagt märke till den! Jag backade långsamt, tog några bilder genom ett lövverk och vände för att hitta en annan stig och inte störa.
I år har jag inte alls varit ute lika mycket som jag brukar, då mycket annat har pockat på min uppmärksamhet. Så just detta år är det nog snarare frånvaron av bilder som talar för hur mitt år varit. Men det är fint att få gå igenom mitt arkiv och se att jag, trots väldigt lite tid i skogen, ändå har fått ihop några riktigt fina stunder i naturen under året som gått.
Ett oväntat rävmöte är alltid en fantastisk upplevelse. Jag går alltid väldigt tyst när jag går på mindre stigar, för man vet aldrig vad som kan dyka upp. Jag hann iaktta de två rävarna en liten stund, tills den ena skuttade ut där sikten mellan oss var fri och jag blev upptäckt där jag satt på huk med kameran.
Att vara i skogen är mitt sätt att ladda både kroppen och själens batterier. Att också fotografera ger mig möjlighet att förmedla var jag får den energin ifrån, något som kanske får någon annan nyfiken på att känna samma känsla. Jag tycker att jag ser allt tydligare tecken på att vi människor tappar vår relation till naturen, och särskilt när jag ser det hos barn så blir jag ledsen. Jag tror att det är extremt viktigt att vi ser naturen som en del av oss. För vi behöver den, och det är vi människor som nu har ansvar för att ta hand om den.
När den första snön faller är jag ivrig att gå ut med kameran. Precis utanför mitt hem hittade jag en flock domherrar och fick några riktiga “julkortsbilder” på dem där de satt på snöklädda grenar och åt frön.
Ibland möter jag andra på mina promenader, de blir nyfikna när de ser min kamera och stannar till för en pratstund. De delar ofta berättelser om egna upplevelser de haft ute i naturen, små ögonblick som stannat kvar hos dem. Ett sådant samtal kan ljusa upp en morgon när man kommer hem med ett tomt minneskort (något som faktiskt händer rätt ofta). Naturen berör oss, och bara att få höra det från en främling räcker långt.”
