Lappugglan dök upp med frukost till sina hungriga ungar. En magisk morgon.
Naturjulkalendern 2025: Malin Slotte
Malin Slotte har alltid haft ett intresse för djur och natur. För tio år sedan började hon fotografera svampar, men snart flyttades fokuset till fåglar och andra vilda djur.
– Arten är inte så viktig i fotograferandet – snarare hela bilden, stämningen och ljuset. Det är ibland roligt att resa bort och få uppleva nya arter och miljöer, men det som ger mest är den nära naturen. Den man ser varje dag.
• Se fler av Malins bilder på Instagram (malinslotte_photography och the_wildlife_artist) och malinslotte.se
”På vintern infinner sig sällan min fotolust. Men i år försökte jag fånga bra bilder av småfåglarna hemma på gården. Från mitt lilla tältgömsle iakttog och fotograferade jag småfåglarna vid min matare. Det visade sig vara mycket tålamodskrävande och svårare än jag först trott. Ett dött litet träd i en parasollfot blev ett bra ställe för fåglarna att mellanlanda i snyggt motljus nära mataren. Fotomässigt blev det ingen succé, men intressant och lärorikt att se hur olika fåglar beter sig.
Exotiska arter i all ära. De grå flugsnapparna bjöd på vardagsdramatik vid ett av skogsgömslena i Ungern.
I maj åkte jag till Ungern för att från olika gömslen ta bilder på dels exotiska arter som t.ex. svart stork, olika hägrar, skedstork och sommargylling. Men också fina möjligheter på arter som är vanligt förekommande hemma i Sverige. Alltid speciellt att få sitta gömd i djurens närhet och bara iaktta.
Lappugglans unge eller ett litet skogstroll?
Årets höjdpunkt utspelades dock en mycket tidig morgon i juni, i en skog i Dalarna. Ett tips om lappuggla från en släkting lockade mig dit. På slingriga skogsvägar tog jag mig till kanten av ett kalhygge. Avverkningen hade avbrutits när man upptäckt lappugglan. Jag gick in kanske 10 meter i skogen och slog mig ner på marken intill en stor tall. Nästan direkt kom en lappuggla med en nyfångad sork i näbben. Ljudlöst slog den sig ner på en gren framför mig. Solen som kikade fram i trädtopparna på andra sidan kalhygget skapade fin stämning. Jag hann precis få några bilder innan den flög vidare till någon av de osynliga ungarna som pep i skogen längre bort. Jag vågade knappt röra mig. En unge visade sig till slut, efter lång väntan. Sömnig på en gren hade den lite halvintresserat koll på mig. En magisk morgon där jag kände mig accepterad av de trötta ugglorna. La ner kameran ibland för att bara hänga med dessa fantastiska varelser. Njuta av stunden. Efter några timmar lämnade jag långsamt och tyst familjen. Myggbiten, överlycklig och faktiskt lite rörd av upplevelsen.
Blå vingar i en regnig rabatt.
De vilda djuren och fåglarna finns ständigt nära när man som jag bor på landet. Det är något jag verkligen uppskattar. Rådjursmamman med sina tre kid ses nästan dagligen på gården. Den gamla rävhonan nosar runt på marken runt fågelmataren i skymning och gryning. Hon har varit med i många år nu. Korsspindeln som ständigt skapade sitt nät på mycket opraktisk plats på farstutrappan under sommaren. Fjärilar i rabatten efter en regnskur. De är alla tacksamma och tillgängliga motiv. Vildsvinen som över en natt kan förvandla delar av gräsmattan till jordhögar i sitt sökande efter daggmask och annat gott är kanske inte lika uppskattade. Dock en påminnelse om att vi lever i varandras närhet. Ständigt och reflexmässigt spanar jag ofta mot skyn och skogsbryn efter djuren, på väg till och från jobbet. Korparna och ormvråkarna ses ofta på samma ställen och vid samma tidpunkter. Konstaterar att de har sina dagliga rutiner – precis som vi människor. Kanske har vi mer gemensamt än vad vi tror.”
Korsspindeln envisades under sommaren att spinna sitt nät på farstutrappan. Opraktiskt då regn och blåst hade sönder nätet gång på gång. Skam den som ger sig..
